Generation Wealth

Do... Dolce.

-Dolce. -Dolce.

Dolce.

-Dolce and Gabbana. -Ja, Dolce.

-Louis Vuitton. -Louis Vuitton.

-Louis Vuitton. -Louis Vuitton.

Det fanns inte en leksak jag inte kunde köpa.

Inte en båt, inte ett plan. Det fanns inget jag inte kunde köpa.

Jag älskar pengar. Kom till mig.

Eden, vad vill du åstadkomma med skönhetstävlingarna?

Vad vill du vinna? Vad är ditt mål?

Pengar.

Pengar, pengar, pengar.

Jag vill ha pengar som fyller det här rummet.

Vad vill du göra med pengarna, Eden?

Spendera dem. Och kyssa dem.

Det är oamerikanskt att säga att man kan tjäna för mycket pengar.

The Federalist Papers säger att om jag vill jobba 100 timmar i veckan,

aldrig träffa min familj och dö tidigt, så är det min rättighet.

Den här kommer från Atlantis i Dubai.

Vad gjorde du i Dubai?

Prinsen.

Man vill kasta pengar omkring sig.

Man vill att folk ser en. Det är makt, pengamakt!

I kväll är vi inte bekymrade över morgondagen.

Skit samma.

Det är lite som Roms undergång.

Pyramiderna byggdes när det gick utför för Egypten,

och det är vad som alltid händer.

Samhällen når sitt högsta välstånd

i det ögonblick då de står inför döden.

Jag har varit fotograf i 25 år,

med min lins fokuserad på välstånd och vår kulturs omåttlighet.

Omåttlighetens omfattning blev tydlig

när jag dokumenterade familjen som byggde det största huset i USA.

Jag märkte att oavsett hur mycket folk hade...

...så ville de ändå ha mer.

Jag undrade om de hundratals individuella historier jag fotograferat

om pengar, kändisskap,

sex,

kroppsuppfattning, till och med plastikkirurgi för hundar,

alla hängde samman, och vad de sa om oss.

För att förstå vad det gick ut på

började jag 2008 att jobba på en bok och en utställning om välstånd.

Den skulle ta mig tillbaka till mitt tidigaste arbete.

1991 började jag som fotojournalist.

Jag hade studerat visuell antropologi på högskolan

och fick mitt första uppdrag för National Geographic,

att fotografera en mayansk indianby i Chiapas i Mexiko.

Min mamma var psykologiprofessor och hade forskat där 20 år tidigare,

så vi jobbade tillsammans på projektet.

Mamma talade språket och var hemma där,

men jag kämpade med att förstå kulturen

och hade väldigt svårt att bli accepterad in i människors liv.

Efter flera månader i fält

slopade National Geographic storyn.

Jag blev förkrossad.

Jag slutade nästan med fotografering.

Min pojkvän skickade mig ett band för att uppmuntra mig.

Hej, Laura. Frank här.

FRANK EVERS LJUDBREV

Jag fick dina brev i dag. Jag saknar dig oerhört.

Gå ut och fotografera och var framåt.

Ju mer du hänger dig åt denna typ av arbete,

desto mer självsäkerhet får du att gå ut och söka andra uppdrag

Så snälla, jobba hårt, okej?

Frank hjälpte mig att inse att jag inte borde ge upp,

och att jag måste hitta en story där jag hade en djupare koppling till ämnet.

Jag råkade hitta ett gammalt exemplar av Bret Easton Ellis Noll att förlora.

Den fiktiva värld han skildrade av blaserad omåttlighet...

NOLL ATT FÖRLORA

...och för mycket pengar genljöd av vad jag mindes från uppväxten i L.A.

Jag började tänka på min egen kultur

i nästan antropologiska termer,

och insåg att jag ville åka hem och utforska den.

MIN TJEJ 2

L.A. Dagbok, 4 mars 1992.

UTGIFTER

Fokus ska ligga på tonårslivets sociala ritualer.

PERSONSÖKARE, 3 MÅNADERS HYRA

Jag vill fotografera Senior Ditch Day,

extravaganta fester med walkie-talkie-försedda utkastare,

flickor i designerklänningar med professionella håruppsättningar,

Mercedes och BMW.

En dag fotograferade jag på min före detta high school,

en privatskola i Santa Monica.

LJUDINSPELNING, 1992

Då så.

Testar ett, två, tre.

Vad tycker ni om att växa upp i L.A.?

Tre pojkar sa: "Att växa upp i L.A. handlar om pengar."

Och så drog de fram dollarsedlar.

Och det var inte förrän jag framkallade filmen

som jag insåg att de höll upp hundradollarssedlar,

och de var 13-åringar.

Pengar förstör ungdomar.

De har förstört många ungdomar jag känner.

LJUDINSPELNING, 1993

På första skoldagen sa Kate Hudson:

"Jag tänker inte berätta vem min mamma är, hon är en stor stjärna,

och min pappa är en större stjärna."

Det påverkar ungdomar som jag känner, som du känner,

hur rik man är, vad ens pappa jobbar med,

vad ens mamma jobbar med, vad du har, vad jag har.

Narcissismen som är så fullt utvecklad i vår kultur nu...

FÖRFATTARE, NOLL ATT FÖRLORA

...började just växa fram i L.A. då.

Fotograf Lauren Greenfield har fotat några av Hollywood-barnens liv

och visar dem i den nya boken

Fast Forward, Growing up in the shadow of Hollywood.

Låt oss prata om den unge mannen som firar sin bar mitzva,

Berätta om det här. Det här ser inte ut som en religiös rit.

Familjen abonnerade nattklubben Whisky A Go-Go på Sunset Strip

och hyrde in gogoflickor som underhållning för barnen.

När jag ser alla bilderna får jag en riktig domedagskänsla,

som om det pågår ett slags ultradekadens.

Det här är bilder av ett samhälle i extremt förfall

Men jag undrar vad du sökte efter.

Det visste jag inte då,

men nu såg jag en relation

mellan det jag fotograferade på 90-talet, i min första bok

och var vi befann oss i dag.

Det fick mig att vilja ta reda på varför vår fixering

vid välstånd och status hade vuxit,

och varför jag kände mig tvungen att dokumentera den så obevekligt.

Så jag beslöt att återbesöka tonårsmotiven från Los Angeles

-Hej! -Hej! Milda makter.

Jäklar.

Nittiotalet var galet.

De inhalerar luftuppfräschare på mellanmålsrasten.

Trevligt.

Festen du fotograferade mig på var nog en av de tamaste jag hade.

All skit jag brukade göra...

Min far är sångare i REO Speedwagon.

Jag föddes just när han började slå igenom kommersiellt,

vilket var bra för honom, men dåligt för ett barn som behövde föräldrar.

Vi blev uppfostrade bakom scen av en roadie.

Jag kunde komma undan med allt, för pappa turnerade

och mamma var upptagen med annat.

Jag fick uppmärksamhet genom att agera ut och hamna i trubbel.

Det krävs verkligen en by för att uppfostra nån,

och jag hade inte det. Jag var mer...

Jag uppfostrades på en ö med en butler.

Vad tror du att det är med L.A. som får barn att växa upp snabbt?

Alla verkar ha så bråttom att bli vuxna.

De förlorar sin oskuldsfullhet så tidigt.

LJUDINSPELNING, 1994

Jag hoppas förbli ung för evigt. Jag vill inte bli gammal.

Jag var nog 17 när vi först träffades.

Du kom till min skola och sa att du jobbade på ett projekt.

Vi blev vänner och du började följa mig runt.

Man kan titta in utifrån och tänka:

"Hennes liv är perfekt" eller "hon är söt"

och "hon är balens drottning", men du vet...

Min familj hade det tufft ekonomiskt,

och de rika Beverly Hills-ungarna kunde få allt de ville ha.

Det var ett sätt jag inte passade in på.

Det var lite som: "Du är söt, så du får bli vår vän."

Jag blev balens drottning och hade "bästa kroppen".

Kallades det så? "Bästa kroppen"?

Bland sistaårseleverna utnämndes jag till den som hade bäst figur, antar jag.

Man klädde sig i åtsittande kläder

och försökte se sexig ut som kvinnorna i veckotidningarna,

eller inför männens blickar.

Herregud, kolla in den där tjejen, Scotty.

Hoppa in!

!Chica!

-Mija var min tjej i sjuan eller åttan... -Och din heta latina.

-Tja... -Förmodligen med skolans bästa tuttar.

Låt oss vara ärliga, Eddie.

Förhoppningsvis blir det här bortklippt. Vi vill inte vara respektlösa.

-Jag är inte respektlös, det är sanningen. -Ja, det är det.

När vi växte upp här trodde vi att hela världen kretsade kring oss.

Jag känner att jag faktiskt blev ganska märkt av den tiden

Lever nåt av det där kvar i dig?

Det som hände på high school är alltid det man försöker återhämta sig från

senare i livet.

Man är så ung och lättpåverkad att de erfarenheterna verkligen formar en.

När jag gick på high school var jag väldigt blyg och lite osäker,

och som de flesta tonåringar kände jag inte att jag passade in.

Jag började med fotografering för att försöka göra min värld begriplig.

Du gick på en ganska snobbig high school.

Utbildning var viktigt, och det var dyrt att gå där.

LAURENS FAR VENICE, KALIFORNIEN

Vi hittade ett sätt att betala.

Men värderingarna där var inte mina egna.

CROSSROADS SKOLA

Du, som en normal tjej som växte upp i L.A.,

TILLBAKABLICK

led nog lite av det.

Du försökte passa in klädmässigt och med ett hus du kunde ta hem folk till.

Crossroads gjorde dig nog stressad.

LAURENS MOR VENICE, KALIFORNIEN

Brentwood-föräldrarna var rädda för att låta sina döttrar besöka dig i Venice

för de trodde att det var för farligt.

En gång hoppade du ur bilen ett kvarter från Crossroads så att dina vänner

inte skulle se vilken bil jag körde.

Jag minns att jag inte kunde köpa kläderna som alla andra hade.

Sakerna du inte hade var sakerna jag inte trodde på.

Det faktum att jag hade allt jag behövde och ändå inte kände att jag hade nog,