Goliath

Jag fryser ihjäl i den här dimman.

Gör nåt för att bli varm då, din skit.

Testa att jobba fortare.

Testa att suga min kuk.

Den är så svår att hitta.

Fan. Det är för kallt.

Ja, för att du är så mesig.

- Vad fint. - Vad?

Dimman runt lamporna.

Det ser ut som ett konstverk. Titta!

- Vad knäpp du är. - Alltid.

- Det vet du. - Pucko.

Fan!

Vad i helvete?

Gabriel!

Fan.

Gabriel.

Hör du mig? Kom igen.

TVÅ ÅR SENARE

Hej på dig. Kom.

Hur är läget? Här har du.

Det var allt. Tjockisen har flyttat.

Jag försöker ha mer imorgon, okej?

Helvete. Fan också.

Hörru, din jävel, det är inte din tidning!

Tack.

Tack så mycket, sötnos.

- Är du redo? - Ja, tack.

Du kan lämna flaskan här.

- Okej. - Tack.

Vad fan gör du? Du ska inte vara här.

Varför inte?

De kan bli av med sitt tillstånd.

Såna oviktiga saker.

Bara om de serverar mig alkohol.

Om de serverar mig mat, kaffe, cola eller nåt, så är det inga problem.

Okej, smarthuvud, har du några pengar, då?

Du har det.

Och du sa att det inte var olagligt för en minderårig att sitta i en bar

i delstaten Kalifornien.

Vet du vad? Jag ska sluta berätta saker för dig.

Jag försökte lära dig nåt, men det slår alltid slint.

Jag lovar och svär.

Vad är det, gumman?

Skriv på.

Ska du inte läsa det först?

Nej. Du gav mig det, så det är säkert inget dåligt.

Varför skrev inte din mamma på?

Vi sågs inte i morse.

Det är en resa österut för att besöka olika college.

Skolan ordnar det.

Vilken årskurs går du i egentligen?

Elfte, pappa.

- Ja... - Elfte årskursen.

- Nu minns jag. - Herregud. Allvarligt?

Ja, jag vet.

Elfte är det. Förlåt, det är tidigt.

Och dessutom vet vi redan var du ska gå på college.

Du behöver inte åka på nån jävla resa.

Jag tänker inte gå på Indiana.

- Jo. - Nej.

Vi har pratat, och du ska inte gå i Miami.

Det ska du veta.

Om du går på ett inlandscollege, så studerar du.

- Jag menar inte Pitt... - Jag måste gå.

- ...men, du vet... - Jag är sen.

Du ska gå på Indiana.

- Nej. Lägg av. - Vet du vilka som har gått där?

Utöver de uppenbara.

Ernie Pyle och Hoagy Carmichael...

- Du har rätt. De är uppenbara. - Lee Majors.

- Mer då? - Såna människor.

- Bobby Knight. - Bra snack.

David Ansbob. Jag kan fortsätta.

- Dick Enberg. - Jag vet det.

- Joe Buck... - Och det lär du göra.

Jane Polly.

Jane Polly gick på Indiana. Det gick helt okej för henne.

Var pluggade du?

Jag gick på Northwestern.

Northwestern?

- Ja. - Vad fan gör du här, då?

- Det funkade inte. - Tydligen inte.

MEDBORGARKONTOR

Men han sa att det inte var hans droger.

Det säger alla. Se dig omkring.

Alla här hävdar att det inte var deras droger.

Han skulle inte ljuga för mig. Han sa att de inte var hans.

Jag förstår att din son är en bra kille. Jag gör det.

Han är ung. Strax över 20.

Han har en framtid som måste skyddas.

Eller hur?

- Vad heter han? - Ursäkta?

- Vad heter min son, mr McBride? - Om han väljer en rättegång

kan han dömas till 15 års fängelse

- eller mer om domaren... - Jag frågade vad han heter.

Jag vet att du är upprörd. Naturligtvis är du det.

- Självklart. - Du vet inte.

Du har inte träffat honom efter häktningsförhandlingen.

Du vill ge honom fängelse i fem år,

men orkar inte ens lägga hans namn på minnet.

Jag har fått nog av dig.

Jag ska hitta nån som bryr sig istället.

Hallå.

Hejsan.

Patty Solis-Papagian. Får jag ge dig det här?

- Nej, tack. - Mr McBride?

Är du möjligtvis Billy McBride?

Den Billy McBride. Jisses.

Fan, vad underbart. Patty Solis-Papagian.

Mitt kontor ligger där borta.

Det ligger ovanför La Fagada, det mexikanska stället.

Jag jobbar mest med brottmål, men...

Har du tid? Vi kan ta en kopp kaffe.

Mitt kontor ligger i närheten.

- Eller så kan vi ta ett glas. - Jag har mycket att göra.

Jag har ett civilmål.

En vän till mig. Hennes bror arbetade för Borns Technology

och dog på en av deras båtar.

Precis, du vet vart jag vill komma. Din gamla firmas stora, läskiga klient.

Jag försöker stämma dem, men jag jobbar inte med civilmål.

Min vän behöver hjälp, så jag skickade ett kravbrev,

men de ringer inte ens upp. Fan ta dem.

Du håller säkert med. Fan ta dem.

De påstår att hennes bror tog livet av sig

på en av deras båtar, men det tror inte hon.

Båten är försäkrad, så jag tänkte

att om jag får deras uppmärksamhet så kan vi förlika.

Men hittills har jag inte lyckats.

Och förlikningen kanske hamnar på 30-40 000 dollar.

Du får fem

om du kan ringa ett samtal och fixa in mig.

Kan du göra det?

Nej, det tror jag inte.

Jag har alla dokument.

Du behöver bara fylla i dem.

Fan också.

Du, jag är nervig nog som det är och du bara babblar på.

Jag funkar dåligt med babbel, så...

Vill du inte trycka till din gamla firma?

Allvarligt?

Det skulle jag vilja.

Även om vi har blivit stora och mäktiga här på Cooperman och McBride,

så är det en sak som inte har förändrats.

Vi tjänar fortfarande våra klienter och vår gemenskap.

Enda skillnaden är gemenskapens storlek.

När jag började på Cooperman och McBride,

var firman regionsbaserad.

Vi skämtade om att vi var advokatbyråernas snabbmatskedja.

Bra produkter, bättre service och lägre priser.

Idag har vi över 1 000 advokater

och kontor över hela världen,

och förra årets intäkter låg på 2,1 miljarder dollar.

Vi har kommit långt på kort tid.

Framtiden har aldrig varit ljusare.

Vår räckvidd har aldrig varit större.

Nu har vi också en ny filial i Qatar.

Jag vet att jag talar för vår grundare Donald Cooperman när jag säger:

Välkomna till firman.

Frankie, vad heter det när man är hälften man och hälften häst?

- Vet inte. - Kentaur.

Kentaur heter det.

Hej. Var hon möjligtvis här igår kväll?

- Vem då? - Vår dotter.

Sexton år. 167 cm. Normalbyggd.

Viktigpetter. Nej, det var hon inte.

Hon sa att hon skulle sova hos en vän,

men när jag ringde i morse visste vännen ingenting om det.

Hon är alltså borta.

Hon gick till skolan. Det är lugnt.

- Men då var hon inte med dig? - Nej.

Okej.

Det vore bra om du inte blockerade mitt nummer, ifall att det händer igen.

Är det här mitt fel för att jag blockerar ditt nummer?

Vad menar du?

Du tabbar dig och låter henne försvinna,

- och så hittar du ett sätt att... - Tröttnar du aldrig?

- Jag är urless på det här. - På vadå?

Det här.

Nej, inte det här.

Han var redan full.

Jag skojar inte.

Och jag klankar inte bara ner på mitt ex nu.

Han var en av de bästa rättegångsadvokaterna nånsin.

Hur såg han ut? På en skala mellan ett och skit.

- Inte så illa, ärligt talat. - Ursäkta mig, advokaten.

Var det nåt du ville säga?

Jag samrådde med min klient, herr domare.

Ja, medan jag talade, vilket är oartigt.

- Var det meningen att vara oartig? - Nej.

Nej, herr domare.

Fan också!

Jag trodde att hon hade kommit över det där.

Jag också.

Cooperman och McBride, hur kan jag stå till tjänst?

- Hej, Lucy. - Hej.

Hej.

- Hej. - Jag är ledsen.

Jag blev nervös och...

Jag ber om ursäkt.