Ema

Kom in.

- Hej. - Vad gör du här?

- Är du sjuk, eller? Kom inte, sa jag. - Jag ringde tjugo gånger.

Varför då? Jag sa att jag inte skulle svara.

- Hur mår min son? - Du har ingen son längre.

Bara blonderat hår och en usel karl.

- Jag är ändå hans mamma. - Nej!

Du är en bortskämd flicka. Dig borde de ha lämnat tillbaka.

- Jag är hans mamma. - Inte juridiskt.

- Vad kommer hända med honom? - Om några år fyller han tolv.

Han kommer rymma och råna dig med ett avsågat...

Vad fan pratar du om?

Han snor din bil, du anmäler honom och han hamnar i finkan...

- Polo kommer inte hamna i finkan! - Inte?

- Säg till honom att jag älskar honom. - Nej! Jag gillar inte att ljuga.

Ett råd: Ägna dig åt din dans, din jävla dans. Köp en docka.

Du ville inte ha ett riktigt barn, utan ett som inte gör nåt...

Hur mår han? Säg att han mår bra.

Jag vet inte! Han har säkert en annan mamma som är bättre än du.

Har han adopterats? Kan han redan adopteras igen?

- Snälla, Marcela? - Jag vet inte.

- Marcela... - Hör här.

Du är ung och har hela livet framför dig. Glöm det här.

Men kom inte till mitt kontor igen. Nu räcker det. Hej då.

- Tycker du om det? - Nej.

- Och det här? - Jag gillade hennes riktiga hår.

- Förlåt, Carlos. - Förlåt?

Det räcker med ursäkter nu.

Minns ni när Pauli gick på den där strandkonserten?

- Hon var så vacker. - Jättevacker.

Jag är inte på humör, för fan.

Man kan inte vara ledsen hela livet. Det var en olycka.

En olycka?

- Var det en olycka? - Ja.

Det kommer inte att hända igen.

Ni måste göra som ödlorna. Vad gör de när de förlorar svansen?

De blir tokiga, det är ute med dem.

Jag kan inte, jag klarar inte av det.

- Tryck på knappen. - Hon är sövd.

- Med vadå? - Morfin.

Morfin? Hur kan du tro det?

- Hon fick för lite. Borde ha 30 ml. - Vad vet du om sånt?

- Vi måste nog donera blod. - Vad äckligt!

- Jag kan donera. En liter. - Som mest får du donera en halvliter.

Jag gör vad jag vill med mitt blod.

Du kommer att bli bra. Du kommer att bli bra.

En dag kommer du förlåta oss. Mig, Ema och Polo.

- Det känns som om det brinner. - Jaså?

Hör ni, det kan vara en jätte som stampar så det blir jordbävning.

Jag slutar inte studsa.

Tre, fyra, fem, sex, sju, stanna.

Utåt sträck, kram.

Tre, fyra, fem, sex, sju, stanna.

Just nu gråter Polo av ilska för att du övergav honom.

Vi övergav honom, det är bådas fel.

Ja, det är möjligt.

Men han är förbannad, för det smärtar mer när en mamma överger ett barn.

Ja, att bli övergiven av en kvinna är värre.

Av en dålig kvinna, av en dålig mamma.

Nej, jag tror att Polo precis började lita på dig när vi övergav honom.

Vi övergav honom båda två.

Han är ett barn.

Du gillade när alla tre delade säng så att du slapp ligga med mig.

Jag ville adoptera ett litet barn, men vem skulle ge dig ett barn?

Du lärde honom att sätta eld på saker.

Du ville att han skulle bränna ner huset. Så att jag...

Jag vet inte, så att jag skulle bli tvungen att återlämna honom.

Han brände din systers ansikte.

De trodde att du var sjuk och att det var därför du var steril.

Så det är ditt fel, Gastón.

Det är ditt fel att vi var tvungna att adoptera ett barn med mustasch.

Det är ditt fel att vi inte stod ut med honom.

Det är ditt fel att jag har ont i hela kroppen.

Och det är ditt fel att folk tittar på oss som om vi kvävt en hund.

Vet du varför Polo tyckte om dig?

- För han tyckte att du var vacker. - Nej.

Jo. När vi hämtade honom sa han att du var vacker.

"Vackra kvinna, kom närmare."

Du ställde dig så här nära honom.

Du var nära honom, flörtade med honom, log mot honom.

Du rörde hans tänder med din tunga.

Du klädde av dig framför honom.

Du stoppade bröstvårtan i hans mun.

Han var min son. Han kan suga på hela min kropp om han vill.

Nej. Så gör man inte mot ett barn.

- Du förstörde mitt liv. - Och du mitt.

Jag var en flicka, du tog inte hand om mig. Ditt sterila svin.

- Vi gör om det. - "Rådjuret".

- Och så ihop med ena benet. - Ja, "rådjuret".

Förlåt, men jag vet inte hur jag ska göra.

Vi får tala med skolpsykologen eller med handledaren-

- men vi behöver hjälp att förklara för barnen vad som händer med Polo.

- Med vem då? - Polo Valderrama. Klass 4D.

Jaha, vad hände?

Socialtjänsten meddelade att Polo kommer att sluta här.

- Socialtjänsten? Varför då? - Han är sjuk.

- Vad hände? - De lämnade tillbaka honom.

Nej.

Inte? Då tog jag miste.

Jag vill inte lägga mig i folks liv.

Men hur ska vi förklara det här för barnen?

För barnen frågar redan.

Och jag vill inte säga till barnen:

"Polos föräldrar tycker inte om honom för han uppförde sig illa"-

"så de lämnade tillbaka honom."

"Polo är inte adopterad längre, nu är han föräldralös igen."

Jag vet inte vad jag ska säga dem.

- Stämmer det? - Ja.

Lämnade ni tillbaka honom? Är han inte din son längre?

- Det är det jag vill förklara. - Vad hemskt.

Vi kan säga att Polo flyttade till Santiago med sin familj.

Det kan vi inte säga. Hon kommer fortsätta undervisa på skolan.

- Stämmer det, Ema? - Ja, det är ju mitt jobb.

Jag måste också arbeta.

Men jag kan nog inte om jag måste se dig här. Varenda dag.

Ditt ansikte, ditt hår.

Är du korkad? Hör du inte vad de säger om dig?

Jag tycker att Ema borde sjukskriva sig.

Vad är det?

Jag vet inte.

- Ska du gå, eller? - Ja, jag har en audition.

- Med en snubbe eller en tjej? - Vet inte. Jag måste betala 200.

- Sista glaset. - Is?

- Ringer han? Skicka ett meddelande. - Ema?

Mati!

Gastón?

Förlåt, Sonia... Det måste ha hänt förra veckan.

Säg att det var jag, en performance.

Alla vet att det var Polo.

- Vad spelar det för roll? - Tyst, dina vänner kommer skrika.

- Vem kommer skrika? - Alla de som dansar dåligt.

Vi går ut båda två, så distraherar jag dem. Och du slänger katten.

Vår lille son, Ema. Vad sjutton gjorde vi?

Och om vi skaffar ett annat barn?

Ema...

Det är inte mitt fel.

Nej, det var inte mitt fel.

- Det är väl bra mellan oss? - Ja.

- Ja? - Ja, vi behöver ingenting.

Jaså? Vet du vem som mår bra? Polo.

Han är lycklig för han slipper oss.

Jag kommer att säga till alla... Jag vet inte.

Att det var nåt vi gjorde med Polo.

Att vi lade in gosedjur i ett kylskåp och så...

Nu såg vi det här och blev ledsna, och därför är vi här.

Det behövs inte.

De är fulla, de märker inget. De bara skrattar.

Ja...

Ja... Jag tror att Polo fattar nu och tar in allting.

Vi gör det för honom, för han behöver en pappa och en mamma-

- som älskar honom såsom ingen nånsin har gjort.

Du märker det inte, men du är så vacker.

Du är vacker.

Jag har tur som får vara med dig.

Ska vi ligga lite?

Nej. Du är en mänsklig kondom.

Du kommer aldrig att ge mig ett barn. Ett riktigt barn.

Jag gav dig ett barn. Ett riktigt barn.

Du gjorde dig av med honom.

Minns du när Polo tog din hand och lade den mot sitt bröst?

Han kallade dig "mamma".

"Lämna mig inte, mamma."

"Det känns som om du kommer gå."

"Lämna mig inte."

Han bad dig om ursäkt.

Jag älskar dig.

Jag älskar dig med. Förlåt.

Förlåt. Glöm det.

Jag förlåter dig. Jag älskar dig.

Hur länge var Polo här? Tio månader.

Nej, det var mer.

Han var här i ett år, minst.

- Vad händer? - Inget.

Vadå "inget"? Vet ni vad som hände?

Jag gjorde er en tjänst.

- Tjänst? - Ja.

Va? Vi betalade ju dig.

- Vad fan sa du? - Nej! - Säg det igen.

Vi betalade dig.

Fattar du att ingen vill ha barn från Colombia eller Venezuela?

- Säg inte så, Marcela. - Polo var sju år gammal. Sex år.

- Vadå "ingen"? Vi adopterade honom. - Tack vare mig!

- Du ändrade rapporten mot betalning. - Nej, inte därför. Kolla mitt konto.

Jag mottog bara rapporten...

- ...ändrade uppgiften om kön... - Vad stod det där?

- Vet du inte det? - Jo, men vad stod det?

"Homosexuellt beteende, exhibitionism"-

- "sexuell brutalitet, teckningar med blod..."

Teckningar? Det är inte verklighet, bara fiktion, precis som mitt jobb.

Vi bygger upp scener, avbildar...

- Gastón är inte gay. - Den här typen?

Kan ni förstå att systemet ska blockera såna som ni?

Och det är jag som är systemet!

Alla möten ni hade med socialtjänsten-

- med psykologerna... De ställde frågor.

"Är de tokiga?""Nej."

"Vill de ha en docka?""Nej då!"

"Hon är för ung för honom." "Det gör inget."

Check! "Men han är ju konstig!"

Du är konstig! "Men det kvittar, det var inget."