Greyhound Attack

Himlen över Europa November, 1944

CR031915, nästan hemma.

CR040904.

Kom in, tornet. Jag har inga problem.

AT699543. Kommer in, inga problem.

ET, Erik, Tomas.

0710992. Kommer in utan problem.

Mina herrar. Vi är under tretusen meter.

- De hjälpte oss ett tag, visst major? - Absolut, Eddie.

- Hur många tyska raketflyg såg du? - Bara en. Den rörde sig riktigt snabbt.

- Joe. - Jag är här.

Hur många tyska jetplan såg du där bak?

Två, tror jag. De flög riktigt snabbt.

Vad tusan är det där?

- Det ser ut som en raket. - Luftvärn?

Jag tror inte det.

- Ett sånt där jetplan? - Det är för stort.

- Jag har aldrig sett nåt liknande. - Vi rapporterar det till överste Richards.

KOHNSTEIN En övergiven gipsgruva i centrala Tyskland

Så hur är det i Berlin?

Atmosfären är spänd som ni kanske förstår.

Vad är führerns beslut gällande mina jetplan?

Resurserna stannar hos V2.

Führern fruktar att vedergällnings- programmet är Tredje rikets framtid.

Har vi dem inte i luften, så spelar det här ingen roll.

Problemet är personal, översten. Raketer kräver inga piloter.

Och banan mot London har varit väldigt exakt.

Ditt program kräver en omfattande utbildning av befintliga piloter-

och deras antal minskar snabbt.

Sen när fick judar sina egna kontor här?

Han utvecklar drivsystem för Von Braun.

- Och han studerade under Einstein. - Ni betalar väl honom inte?

Självklart inte. Han bryr sig bara om sin familjs trygghet.

- De är straffarbetare här. - Ett svårt jobb kan jag tänka mig.

Extremt. Sir.

Ursäkta mig, general. Jag har en nation att försvara.

God morgon, mina herrar. Representerar ni brandpiloterna?

- I princip alla i vår skvadron, sir. - Vad är problemet?

Vi förstår inte hur kommunikationsförbud under flygningarna skulle hjälpa, sir.

- Det är vad som håller oss vid liv, sir. - Vi är inte som 17.

- De har sina formationer och regler. - Det stämmer.

Och den innebär total radiotystnad tills de vänder tillbaka hem.

- Men de har fått order om det. - Just det.

När ledarflyget släppt sin last vet alla andra vart de ska.

- Så är det inte för oss, sir. - När banditerna kommer in...

- ...är det totalt kaos. - Precis.

- Har ni varit uppe i luften, sir? - Några gånger förra året.

Men det var innan ni kom hit. Tro inte att vi inte uppskattar er hjälp.

Så låt mig klargöra det. Det är inte för att hindra er från att meddela de andra-

om det är i fara eller vid allmän fara.

Anledningen är att inte avslöja vår position för tyskarna-

- om vad vi gör eller vart vi ska och vad vi har i lasten och så vidare.

- Okej, jag förstår. - Så samarbeta med mig.

Prata så mycket ni vill, men bara när det är nödvändigt.

Vi får inte hjälpa deras underrättelsetjänst.

När alla bomber är släppta är det inte längre något problem, okej?

- Okej, sir. Vi meddelar de andra. - Det uppskattar jag.

Om ni ursäktar mig, så ska jag meddela bombflygen inom en halvtimme.

Mitt största bekymmer är säkerheten.

Min förra station var i en mycket säker bunker som bombades i spillror.

Vi är ogenomträngliga. Raketerna är britternas huvudmål-

så de fortsätter att bomba.

Det mullrar lite härnere bara.

Det här är Isaac, vår raketforskare. Han sitter i kontoret bredvid.

- Så han är en av de skyddade judarna? - Han är väldigt viktig för vår sak.

- Lugn, Siegfried.-Trevligt att träffas. - Fräulein Falenburg.

- Von Falenburg. - Ursäkta mig, fräulein Von Falenburg.

- Så när vill ni börja sända? - Ikväll efter middagen.

Och be kocken förbereda lite fisk till Siegfried.

- Visst vill du ha fisk, liebchen? - Förbannade katter.

Cole, vi måste prata om din bror.

- Vad har han nu gjort, sir? - Jag pratar inte om hans sinne för humor.

- Vi måste skilja er åt. - Varför det, sir?

För att han är din enda bror, Cole. Det är bara ni två, visst?

- Det stämmer. - Det började med bröderna i Stilla havet.

Jag är oskyldig. Det är direkta order från högkvarteret.

Jag har inget annat val.

- Jag förstår. Får jag berätta det själv? - Ja, gör det... efter genomgången.

Ja, sir. Tack.

Vi har fått väderleksrapporten. Det ser inte bra ut.

Det blir en klar himmel med väldigt begränsad molnighet imorgon bitti.

Kom ihåg vilken tur ni har jämfört med förra årets grupp.

De hade inte P51:orna som gjorde dem sällskap ända dit och tillbaka.

- En applåd för våra vänner. - Det räcker.

- Sir, hur många plan är det totalt? - Sju till åttahundra, Cole.

Med en sån stor styrka kommer några plan garanterat att stryka med.

Höjdarna vill se fabrikerna förstörda och de har tagit beslutet.

Dessutom borde ni inte flyga så tätt.

Om någon ovanför er träffas vill ni inte ha dem på er.

Fler plan, färre uppdrag. Det är logiskt.

- Fler plan, fler uppdrag. Så är det. - Vi har ett uppdrag...

...och det är att vinna kriget. Krävs det tusen plan per dag, så får det bli så.

Och raketplanen? De ryktas om att de är dubbelt så snabba som våra nya 51:or.

Överste Thompson berättar mer om det. - Rob.

Tack, översten.

Det är inte raketer, utan dubbeljetplan. Men inte alls så snabba som alla säger.

Men definitivt snabbare än något vi har just nu.

- Varför har inte vi något liknande, sir? - Det kommer vi att ha.

Hur bygger tyskarna dem? Vi bombar ju skiten ur dem varje dag.

- Och britterna slår till varenda kväll. - Därför måste vi fortsätta med det.

Häromdan såg jag något under ett uppdrag. Det var inget jetplan utan en raket, sir.

En stor sådan. Som taget ur en sci-fi-film. Och den rörde sig snabbt.

Har någon annan sett nåt liknande?

Okej, mina herrar. Jag vet att ni jämt får höra om tystnadsplikt-

- men det är väldigt kritiskt i det här fallet.

Det de sett är inte längre sci-fi.

Nazisterna har haft surrbomber ett tag som vi kan skjuta ner med våra jaktplan-

- men nu har de något nytt som de kallar "hämndvapnet".

Det är en stor raket som rör sig extremt snabbt och har terroriserat-

- London och de närliggande områdena nästan dagligen.

Men det är i princip allt jag kan berätta just nu. Jag uppdaterar er vartefter.

- Ni kan fortsätta, översten. - Tack, Rob.

- Joe. - Så... vad tror du?

- Alla är rädda för raketplanen. - De brinner upp som allt annat.

Lyssna. Överste Richards kom förbi och han säger att...

...du måste bort från mitt plan och ta ett annat.

- Varför det? - Familjemedlemmar får inte flyga ihop.

- Det har aldrig stört dem tidigare. - Jag vet. Det är inte mitt beslut.

- Är du säker? - Ja, självklart.

Även om du är min bror så är du den bästa akterskytten i kriget.

- Jag är inte alls nöjd, Joe. - Jag säger numret, så får du hämta mig.

Det vore nåt. Det blir många plan i luften imorgon.

Överste Raiden. Jag är inte redo att ta ut ME262 i strid.

Jag håller med, översten. Men ni måste förstå att jag behöver dem i luften.

Det är vårt sista hopp att vinna kriget.

Jag oroar mig för att de är svåra att manövrera.

Ni får inte glömma att jag är mer van vid dessa rörligare 190:or.

Jag har sett dig i 262:an, löjtnant. Och ni har gjort bra ifrån er.

Kom ihåg att nyckeln är gradvis accelerering och inbromsning.

Det är knepigt i strid.

Jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg det, sir.

Duktig pojke.

- Vad är det, Benny? - Det är dockan från Dresden, major.

Gud välsigne oss. Inte den slynan igen.

God kväll. Det här är dockan från Dresden här i vackra Tyskland.

Och där är ni, mina kära unga hjältar. Högt uppe i luften på era uppdrag.

Och ni kämpar ärofyllt likt riddare från förr, men tänk efter ett ögonblick.

Vad håller ni egentligen på med? Ni släpper era bomber på kvinnor och barn.

De är oskyldiga civila som inte kan skydda sig själva.

Så arbetar en slaktare, inte en soldat.

Ni förstör hem och familjer. Hem och familjer precis som era egna i Amerika.

Och jag vet att ni saknar era hem och era familjer.

Och särskilt din flickvän. Hon måste vara så ensam.

Hon saknar dig så mycket.

Men hur länge orkar hon vänta på dig?

- Och kommer hon vilja ha dig igen? - Jag vill inte höra det där i mitt plan.

Den där rösten måste ha en kropp. Jag vill träffa henne.

Det kan jag tänka mig.

- Kapten, jag tror att vi har något. - Vad är det, Joe?

Inte helt säker, sir. Han är ensam bakom oss.

- Willis, ser du något? - Ingenting, kapten.

Okej, alla är på sin vakt.

Kolla solen.

- Vad är det med den? - Det är något precis under den.

- Du ser visst syner igen. - Jag tror inte det.

Bara solen. Jag ser inget annat.

Det är för soligt här. Jag vill ha mer molntäcke.

- Bekräftat. - Hur långt är det till målet?

- Sluta snacka om målet. - Uppfattat.

Skeppare, jag har banditer under mig.

Banditer? Var, Lucas?

Nedanför till höger. Klockan fem.

Joe, vad har du? Förlåt, akterskytt, vad ser du?

- Vad är det där, klockan två? - Ser ut som en fågelflock.

- Det är stora fåglar. - Nu blir det problem, pojkar.

Vad i helvete...

- Helvete också! Banditer! - Herregud.

- Lugn. - Vet de att vi är här?

- Vad fan håller de på med? - Så klart att de vet.

Ska vi slåss mot hela gruppen?

Vad i helvete är det här för napoleonsk taktik?

- De är vid andra rutan, kapten. - Ta mig närmare, Joe.

Jag ser något.

- Vi är för nära. - Här kommer de!

- Det här är galet. - Den jäveln!

- Jag kan inte skilja dem åt. - På led! Formation!

Jag ser jetplan.

Klockan 9.

- Det är bara en avledningsmanöver. - Skydda 17! Glöm inte uppdraget.

Bombare nere! Bombare nere!

- En till! - Gör ert jobb, grabbar.

Ja!

- Vad hände? - Jag kan inte styra.

- Kapten! - Vi störtar! Överge planet!

- Willis, ta fallskärmen! - Jag kan inte!

- Vilken fin föreställning. - Tack, kapten.

Jag vill be er om en tjänst. Det är en fråga om PR.

Ja?

Det finns en flicka som jobbar för oss här. En av fångarna.

Hon har blivit hänryckt av era föreställningar och vill gärna träffa er.

- Om ni kan avvara er tid. - Självklart.

- Hej, madam. Är ni dockan från Dresden? - Ja, det är min radiopersona.

Det är en ära att få träffa er. Jag lyssnar på er varenda kväll.

- Jaså? Och vad heter du? - Anna.

- Nåväl, Anna. Vad gör du här? - Jag jobbar i fabriken...

...men när jag blir äldre vill jag bli precis som du.

Så smickrande.

- Var kommer hon ifrån? - Polen ursprungligen.

Du kan gå nu, Anna.

- Jag vill att hon elimineras. - Ursäkta?