A Boy Called Christmas

NETFLIX OCH STUDIOCANAL PRESENTERAR

God jul.

Jag jobbar på det.

Ja.

-Nej, hon är hemsk. -Hon är inte hemsk.

-Hon är oförskämd. -Lite taktlös.

-Och gammal. -Väldigt gammal.

Ingen annan kunde.

-Jag går upp. -Jag också.

-Nej, hon nattar er. -Glöm det.

Vi kommer att få mardrömmar.

-Vad du var tyst, Mop. -Jag har redan mardrömmar.

Jag är ledsen att jag måste jobba, men jag kommer hem så fort jag kan.

Er mamma älskade er moster, så försök…

Hej.

Åh, du ser förfärlig ut.

Hej, moster Ruth.

-Kul att se dig också. -Jag ser ingen gran.

Inget julpynt?

-Vi struntade i det i år. -Det var ett misstag.

Hej, barn.

-Hur mår ni? -De mår jättebra.

Låt mig se på er.

Som jag trodde. Fortfarande förkrossade.

-Nej. -Inte jag heller.

Jag är det.

Men jag älskar mamma med alla trasiga bitar.

De klarar sig bra.

-Du är väldigt gammal. -Ja, jag är väl medveten om det.

Varför måste vi lyssna?

För att universum består av historier, inte av atomer.

-Det är inte sant. -Jo, för jag ljuger aldrig.

Så lyssna på sagan. Efteråt får ni sova, och sen är det jul.

Vi vill inte att det ska vara jul.

Då vet jag vilken saga jag ska berätta.

Så, sitter ni bekvämt?

Hoppas det, får nu börjar jag.

Det här kanske är svårt att tro

men för länge sen visste ingen om julen.

Vid den här tiden, mitt i en skog i Finland

bodde en vanlig pojke vid namn Nikolas tillsammans med sin far

en enkel skogshuggare, som för tillfället var tämligen upptagen.

Var skogen.

Vad betyder det?

Det betyder "rör dig inte".

När jag säger till, spring.

-Och sluta vara skogen? -Ja, och spring jättefort.

Inte utan dig.

Då springer vi båda!

Kom!

Spring!

Krisen avvärjdes med nöd och näppe

och Nikolas och hans far återvände till sin stuga i skogen.

Det var svåra tider för far och son som knappt hade nog att överleva.

Vänta lite. Förlåt att jag avbryter.

Vad då?

Var är hans mamma?

Hon hade dött, två år tidigare.

Björnen hade nåt med saken att göra.

Björnen åt hans mamma. Okej.

Finland var väldigt farligt på den tiden.

Det är det fortfarande.

Men trots alla vedermödor höll Nikolas fast vid hoppet.

Särskilt vid läggdags.

-Kan du inte berätta historien? -Inte igen.

Varför inte?

Det är inte min historia.

Mamma är ju inte kvar.

Okej, jag ska berätta om Alvhem.

För länge sedan, på en plats inte helt olik den här,

bodde en ung flicka vid namn Lumi.

En dag när hon plockade ekollon i skogen gick Lumi helt vilse.

Hon försökte hitta hem, men hon kom bara längre bort.

Över floden och under månen

över det spetsiga berget, hela vägen ner förbi…

De sovande jättarna.

Förbi de sovande jättarna och genom himlen gick hon

till en plats där snön var mjuk som moln.

Vad hände sen?

Lumi var utmattad

och till sist råkade hon på en hemlig by som hette Alvhem

där världens lyckligaste alver bodde på världens mest magiska plats.

Där stannade Lumi tills snön lättade

och hon kunde återvända till sitt hem söderut

med choklad i fickorna.

Du tror på historien, va?

Slutet är osannolikt. Chokladen hade smält.

Men resten?

Magin och alverna?

-Jag har aldrig sett dem. -Men du tror på dem.

Din mor gjorde det, och att tro var som att veta för henne.

Vad var det?

-Nånting som pep. -Snarare knakade.

Det var definitivt ett pip.

-Nu överreagerar du. -Akta dig, Nikolas.

-Vi har en mus. -Låt honom vara!

Pappa.

-Han kommer att ta vår mat. -Vilken mat?

Nej!

Där är den! Nu har vi den.

Pappa, snälla. Låt den leva.

Snälla, pappa.

Jag har funderat på det här och jag tänker kalla dig för

Miika.

Jag ska lära dig att prata.

Pojke.

Mus.

Mus.

Min mamma sa alltid

att om man tror på nåt är halva striden vunnen.

Träd.

Träd.

Okej, kanske inte halva, men det är en början.

Och så en dag hände nåt som lyste upp den långa mörka vintern.

En kallelse från kungen själv.

Det stod bara två på inbjudan

men Nikolas tänkte att en till inte kunde skada.

Vi ska träffa kungen, Miika.

Kungen.

-Han är förstummad. -Det ska han inte vara.

Varför inte? Du älskar ju kungen.

Självklart, han är en stor man. Han förtjänar allt han har.

Men vi förtjänar det också. Det gör alla.

-Vi klarar oss på det vi har. -Vi har väldigt lite.

-Vi har varandra. -Och det är toppen.

Men jag vill ha mer.

Hans Majestät Konungen!

Hej, allihop. Tack för att ni kom hit.

Hur är det fatt? Vill du ha ett glas vatten?

Jag kan ringa i klockan så hämtar nån det. Inte?

Säkert? Okej.

Vi vet alla att det är svåra tider, och då menar jag verkligen svåra.

Jag minns inte sist jag log. Gör ni?

Vad finns det att le åt?

Vi är alla bedrövade.

Alla saknar vi nåt, och vi vet nog vad det är.

-Ett sjukvårdssystem. -Det vore bra.

-Det var en tanke, men… -En lön man kan leva på!

-Igen, tänkvärt. -Ett rättvist maktsystem?

Tillräckligt med mat?

Jag kanske bara ska berätta vad jag tycker att vi saknar.

Hopp. Vi behöver hopp.

En gnista magi som håller vår anda uppe.

Jag har samlat er här för att ni är landets tuffaste män och kvinnor.

Inte du.

Och jag ber er att ta er till gränsen av vårt kungarike.

Bege er bort

och kom tillbaka med nåt som ger oss tillbaka hoppet.

Vårt stora lands ögon kommer att följa sökandet.

Nej.

De som försöker kommer att belönas högt.

Det kan bli en farlig resa.

Några kommer att dö, förmodligen de flesta av er.

Men om ni lyckas kommer belöningen att bli betydligt större.

-Där fick jag dig! -Va?

Grip honom!

Förlåt honom, sire.

Jag ber dig.

Jag är ledsen, Ers Majestät. Han har huvudet bland molnen.

Tursam pojke.

-Vad gav han dig? -Två vänliga ord som håller mig varm.

-Jag menar, hur mycket pengar? -Det vet jag inte.

Det är en halv krona, nog åt en mus i en vecka.

Gaffel.

Kotte.

Sked.

Säg något, Miika. Vad som helst.

Anders?

Ja.

Det är jag.

-Det var nära ögat häromdagen. Tack. -Kan pojken gå in i ett annat rum?

-Vi har inga fler rum. -Och jag vill höra.

Vi kan prata utanför. Du kan låna min mössa.

Jag överlever.

Vad tror du han vill?

Nikolas. Kungens uppdrag… Jag tänker göra det.

-Tänker du ge dig av? -Inte länge.

Två månader.

Två månader?

Kanske tre. Jag är tillbaka innan du vet ordet av.

-Det blir värt det. -För att ge oss hopp?

-För att få belöningen. -Är inte belöningen att ge nytt hopp?

Belöningen är pengarna.

Och pengarna innebär mat och varma kläder, så att du får ett liv.

Det liv jag svor vid din mors grav att du skulle få.

Nikolas, snälla.

Nikolas!

-Vart tänker du fara? -Anders samlar ihop en grupp.

Vi ska bege oss längst norrut för att hitta Alvhem.

-Alvhem? -Om det finns.

-Ja, ta med mig. -Nej, det är för farligt.

-Vi kommer att sova ute i kylan. -Jag älskar kylan.

Norr om Seipajärvi finns bara tundra och sjöar och snötäckta fält.

-Jag älskar snöfält. -Sen blir det bara värre.

-Ingen har kommit så långt. -För att ingen vet vägen.

Orden i historien är vaga, och du minns dem knappt.

Snälla, pappa. Jag kan hjälpa till.

Snälla.

Jag ger mig av i gryningen.

Jag kommer sakna dig, Julen.