Marc Maron: Too Real

EN KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

Okej.

Jag pallar inte.

Jag vet inte vad han tänker hitta på.

Folk som röstade för honom

vet inte vad han tänker göra härnäst.

Men de har en annan ton. Jag säger: "Jag vet inte vad han tänker hitta på."

Men de säger: "Jag vet inte vad han tänker göra härnäst!

Det här är sjukt!"

"Varför röstade du för honom då?" "Håll käften."

Det var det han kandiderade på, så det är ju logiskt.

Jag är rädd för min telefon.

Jag är rädd för min telefon.

Jag kan inte kolla nyheterna.

Jag är livrädd för att uppdatera nyheterna på min telefon.

Man vaknar och liksom: "Ska jag ta en kaffe först, eller...

ska jag kolla nu?

Jag vet inte vad han gjorde medan jag sov."

Och man är nervös, ni vet? Det är skrämmande.

För man vet att det inte kommer att vara något bra.

Man gör det inte och tänker: "Okej, toppen." Glöm det.

Och jag kunde inte lista ut vad det var för känsla jag fick

varje gång jag uppdaterade nyheterna på min telefon.

Det måste vara som att ha en misshandlande styvfar som sparkar in ens sovrumsdörr

och säger: "Jag tänker bränna ner huset."

Sedan går han ut och stänger dörren bakom sig.

Och man sitter där med telefonen och tänker:

"Jag borde gå, va?

Vart kan jag gå?"

Och det är helt knäppt. Människorna han utnämner är galna.

Det har gått så långt att jag kan säga saker

som tidigare hade varit helt orimliga.

Men nu liksom, okej. Jag skulle kunna säga till er:

"Tjena. Hörde du att de tänker göra Grand Canyon till en soptipp?"

"Va?" "Ja.

Det tänker de göra."

"Ja, det var väl väntat, antar jag.

Men vad är deras logik?"

"Hur många gånger måste man se den?

De tänker bara fylla hälften. Den andra halvan kan man fortfarande se.

Men folk åker nog och tittar på soporna också,

för det är en massa sopor.

Det blir en dubbelgrej nu."

"Ja, jag förstår varför de vill göra det."

"Det är okej att jaga i djurparker nu."

"Va?"

"Den nya miljö-killen, jag vet inte.

Jag antar att det är okej."

Man liksom: "Jag antar att det var väntat med deras logik.

Det kommer att bli en helt ny grej för ungarna, antar jag, så...

Men många av de där djuren är nästan utrotade ändå.

Vi kan lika gärna få det överstökat, du vet?"

"Utrotning" är en provokativ term för de här killarna.

Vissa saker man aldrig trodde att man skulle säga, typ: "Irriterande nazister.

Sa jag just det? Är det här på riktigt?"

Och nu

träder folk man har känt i åratal fram som Trump-röstare.

För de helgarderade sig ett tag.

Nu säger de: "Det är okej att erkänna det för vänner."

Folk man har känt i evigheter säger: "Jag röstade för honom."

Och det första man tänker är: "Nu har jag ett beslut att fatta.

Vad fan gör jag med dig nu?

Varför gjorde du det? Varför gjorde du så mot alla?"

"Kom igen. Du visste att jag var republikan.

Jag röstade bara för mitt parti. Båda två var dåliga.

Aldrig att jag hade röstat för den skojaren."

"Var hon en skojare

eller bara en trevlig äldre dam som inte förstod sin telefon?"

Jag har två e-postkonton på min telefon.

Jag klantar mig ibland.

Utan internationella konsekvenser.

Vanligtvis tänker jag bara: "Åh, fan.

Nu har den där idioten min riktiga e-postadress."

Jag kommer att höra mer från honom än jag vill.

Men jag försöker att prata med dem,

för jag känner dem, och jag vill inte ha den här polariseringen.

Förr eller senare måste vi överbrygga det.

Så jag säger: "Förklara för mig.

Hur ska vi kommunicera nu?"

Han säger: "Kom igen. Vi är alla amerikaner."

Och jag svarar: "Nej.

Det kommer inte att räcka."

"Kom igen.

alla älskar Tom Petty och burritos."

"Ja,

men jag tror inte att Petty kan överbrygga klyftan.

Jag tror inte att han har den makten just nu."

De säger: "Vi kan låta bli att prata om politik."

Och jag säger:

"Här är vad som stör mig:

Det finns folk som fick klättra ut ur sina hathålor för att rösta för honom.

De hade aldrig röstat.

De var tvungna att ta reda på hur och var man röstar.

De fick ta en paus från att hata, vilket var svårt för vissa av dem...

och rösta för honom, och nu är man i linje med dem.

Man står på samma sida som dem. Man är en del av det."

Och de säger: "Den där killen gillar säkert Petty.

Jag tror att om du...

Allvarligt. Om du bara pratade med honom och undvek politik.

De är bara människor."

Och jag säger: "Så jag måste gå på Chipotle med den där killen?

Sitta där och liksom: 'Föredrar du skålen framför burriton?

Intressant.'"

"Ja, jag gillar skålen."

"Ja."

"Tom Petty? Gillar du Petty?" "Jag älskar Petty, för fan."

"Okej, schyst."

"Fast jag hatar judar."

Ja, det urartar snabbt.

"Vi kanske inte ska prata om politik."

Som om det är politik.

Jag vet inte. Jag erkänner...

Om den här killen gör något bra så erkänner jag det.

Jag säger inte att han är bra för folk som inte röstade för honom.

Och det är fortfarande okej att säga det. Jag röstade inte för honom.

Men för oss kommer det inte att bli bra.

Det kommer alltid att vara hemskt.

Vi kommer inte att vakna en dag de kommande tre och ett halvt åren

och säga: "Fan, det här vände verkligen."

Det kommer inte...

Vi får helt enkelt acceptera det.

Vi får finna oss i det och kämpa så gott vi kan.

Det kommer inte att bli bra, men...

gör han något bra så kommer jag att erkänna.

Med det sagt, om det blir mycket värre än vi någonsin förutsåg,

vilket är riktigt jävla illa...

så får de som röstade för honom be om ursäkt.

Det är allt. De får bara be om ursäkt.

Jag behöver bara lite ögonkontakt.

Lyssna.

Även om vi bara har åtta minuter på oss innan missilerna slår ner...

så behöver jag lite ögonkontakt och några ord.

Även om det bara är: "Jag trodde aldrig att han skulle göra det här!

Det här är helt sjukt!

Ledsen!

Men Petty äger, eller hur? Petty är bäst."

"Free Falling" börjar spela.

Och lyssna. Det sorgliga är...

Det är inte sorgligt, men det är... Om man är likasinnad som jag...

Ingen står bakom oss i regeringen. Det är tufft.

Nu måste vi hjälpa varandra,

och det borde vi göra ändå,

men nu kanske vi får göra det offentligt.

För en sak populärrösten innebär är

att det inte finns något socialt mandat att vara en offentlig skitstövel.

Så det kanske är upp till er att ibland säga:

"Det är fortfarande inte okej att göra så där."

Man kanske får finna modet. Jag har inte alltid det modet.

Jag är inte den modigaste killen. Jag är något av en alfa-mes.

Ja, vi finns.

Vi har den klassiska alfahanen,

grottmänniskan som är fylld av raseri...

Och så har vi alfa-mesen som gör narr av honom.

Man säger: "Han är en skitstövel." "Varför säger du inte det till honom?"

"För att jag säger det till dig.

Det här är vår hierarki. Det där är deras.

Det är så här det fungerar."

Jag vet inte hur mycket tid jag har kvar.

Inte av showen. I livet.

Jag vet inte hur mycket tid jag har kvar.

Jag är inte döende, men jag vet inte.

Jag har nått den där åldern. Jag är 53,

och man börjar undra, hur mycket tid har jag kvar?

Och det spelar in i mitt beslutsfattande.

Om min flickvän vill se en film som inte jag vill se

så säger jag: "Nej, jag vill inte dö under den.

Det vore hemskt olägligt. Vi försöker göra ett bättre val.

Vi kan nog göra ett bättre val."

Om någon frågar mig: "Lyssnar du inte på Phish?

Du måste lyssna på Phish."

"Jag vet inte hur mycket tid jag har kvar. Jag..."

Vad händer om jag gillar det? Det blir typ resten av mitt liv.

Jag har inte mer rum i mitt hjärta för ett till jam-band.

Jag har halva Grateful Deads diskografi där inne

och tre eller fyra Allman Brothers-låtar.

Jag är redan fylld till brädden."

Och om du någonsin frågar mig:

"Har du sett den där dokumentären..."

Det räcker. Jag vet inte hur mycket tid jag har kvar.

Det finns för många dokumentärer. Vi lugnar ner oss med dokumentärerna.

Vi är fulladdade. Vi har fått nog tills vidare.

Jag försöker inte avskräcka någon. Det finns några bra.

Men det finns en del dåliga.

Ibland tror jag att dokumentärer är ett sista desperat försök

för någon som nästan har gett upp mediet.

Jag vill inte såra någon,

men bara för att ens katt är sjuk så betyder inte det

att man är ett geni.

"Det ska heta Ett av nio.

Den handlar om min döende

katt, men även om hur jag accepterar ett misslyckande.

Den här är mycket bättre än den jag gjorde om min pappas svårigheter

att köpa byxor i en obekant affär."

Jag vet inte hur mycket tid jag har kvar.

Och jag tror inte att jag är rädd för att dö.

Jag föredrar att det sker snabbt.

Jag vill att övergången ska liksom...

Jag vill att mina sista ord blir något i still med: "Vad då?"

Det vore att föredra.

Men skälet till att jag inte tror att jag är rädd för att dö