Behind the Clouds (Achter de wolken)

Frederik, det regnar.

Inget är härligare än smattret av regn på taket.

-Mormor? -Jag kommer…

Jag kommer.

Nå?

Du ser strålande ut, mamma.

Ja, du är jättefin.

Det är mycket folk.

Ja. - Frun.

Frederik var inte vanlig. Han var ingen medelmåtta.

Han var en unik och enastående människa.

Det är till exempel inte många som vet att Frederik hade talang för teckning.

Och att han i sin ungdom doktorerade vid KU Leuven.

Men han vill mer än det akademiska livet. Mycket mer.

Och vi vet alla vad han åstadkom.

Jag lärde mig mycket av Frederik. Hur man driver ett företag,

hur man gör affärer och hur man hanterar anställda.

Men det som jag minns mest är utan tvekan våra månatliga middagar.

Han beställde alltid råbiff.

Och varje gång vi gick ut för att äta bad han om menyn,

studerade rätterna och låtsades fundera länge och noga,

innan han sa: "Jag tar råbiffen, tack."

En gång frågade jag varför han insisterade på att få se menyn,

om han visste vad han skulle äta, och han svarade:

"Werner, man ska alltid göra allt med samma förundran som första gången."

Som hans efterträdare tar jag den livsfilosofin med mig.

Kära Emma, under åren har du ofta fått stå ut med hans frånvaro.

Alla kongresser, seminarier och resor.

Men jag vet som ingen annan, kära Emma, hur viktig du var i hans liv.

Och hur mycket du betydde för honom.

-Vad är det där för? -Så att du har nåt att äta i morgon.

-Gå och lägg dig, mamma. Du är trött. -Vi är alla trötta.

-Är det säkert att jag inte ska stanna? -Gå du hem, kära du.

-Vi ses i morgon, mamma. -Hej då, älskling.

Är allt bra?

Sov gott då.

Okej, klar?

-Jag är inte på humör. -Det kommer.

Ska vi gå tillbaka till ditt rum?

-Gör ett försök till. Du klarar det. -Jag är inte på humör, sa jag.

Snart är jag en grönsak.

Jag kommer inte ens att känna igen ditt fårade ansikte!

-Karel, jag förstår… -Du förstår ingenting!

VÅRA DJUPASTE KONDOLEANSER

VILL TRÄFFA DIG

VARFÖR?

VAR?

SAMMA PLATS SOM FÖR 50 ÅR SEN

53 ÅR, 3 MÅNADER OCH 6 DAGAR

Och nu, ja…

-Ja. Se upp! -Fan också!

Jag lär mig aldrig!

-Parkeringsplatsen är för liten! -Gör en skarpare sväng, sa jag.

-Jag gjorde som min lärare sa. -Fråga om han vill öva med dig, då.

Var inte sån, mormor!

Jag får ha minikjol. Det är mer effektivt.

Då kuggar de dig kanske för att få se dina ben igen.

Kom igen, vi tar en paus och fortsätter sen. Ta nycklarna.

Jo, han är okej, särskilt ihop med andra. Men ibland när vi är ensamma…

-Varsågoda. -Tack.

Tja…

Ibland är det som om vi inte har nåt att säga varandra.

Visst är det märkligt?

Eller som om han inte är intresserad av sånt som intresserar mig.

Är det råbiff?

Tycker du mycket om honom?

-På en skala från ett till tio? -Till exempel.

-Sex plus. -Det är knappt godkänt.

En sjua, då. Jag vet inte.

-Har du nånsin tagit upp det? -Inte egentligen.

Jag kommer att bli fet av alla kärleksproblem.

Det var en man på begravningen.

Kanske såg du honom också. Han lade en dartpil på kistan.

-Var han en vän till morfar? -Det kan man säga.

Det är över femtio år sen jag träffade honom.

Det var fint av honom att komma på begravningen.

-Han vill träffa mig. -Varför?

Det sa han inte. Han skickade ett meddelande på Facebook.

Facebook? Jag vet att du har det, men du skriver aldrig när jag postar.

Förut var vi…

…nära vänner.

-Jag vet inte vad jag ska göra. -Det kan vara nyttigt att prata om morfar.

Och för övrigt vill jag absolut träffa mina nuvarande vänner om 100 år.

Du vet vad jag menar. Det blir spännande att se vad det har blivit av allihop.

Han är redan här.

-Vad fan…? -Är det Björn?

Han ser ut som en brunstig noshörning.

-Gå du, gumman. -Hej då.

Här, ät du upp det.

SÄLLSAMMA SJÄLAR GERARD VERFAILLIE

OPALKUSTEN, AUGUSTI 1966

HJÄRTLIGA HÄLSNINGAR LÅNGT BORTIFRÅN - GERARD

Hallå?

Hej.

Kom in. Jätteroligt att se dig igen.

Allt väl?

Jag vill säga att det var mycket tråkigt att få höra om din mans bortgång.

Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger

att vi alla finns här om du behöver stöd.

-Förlåt för att jag är sen. -Oroa dig inte för det.

Du hann precis till Harrys presentation. Så ta slå dig ner.

-Harry, klar? -Ja.

Presentation. Låt höra.

Precis i tid.

-Du vill inte missa Harrys maskar. -Nej.

En föreläsning om en av mina älsklingshobbyer, vilket är nattfiske.

Men först vill jag att ni ska titta på de här underbara maskarna.

VAR VAR DU?

ETT NYTT FÖRSÖK I MORGON?

Jag beklagar sorgen.

Det börjar regna.

-Ska vi söka skydd? -Ja.

Kom, under baldakinen.

-Vad är det som är så roligt. -Jag vet inte. Jag skrattar åt oss.

Ser vi så skrattretande ut?

Det finns inget härligare än smattret av regn på taket.

-Kebab. Har du ätit det? -Nej.

Det är åtminstone torrt där inne.

Jag läste det i tidningen.

Du borde skämmas, med din dartpil!

Det var mitt sätt att ta farväl. Vi kastade alltid pil.

Det vet jag väl.

Jag kastade den så fort jag kom hem.

Och sen det där meddelandet på Facebook.

-Ja, det var kanske lite oartigt. -Tre ord!

"Vill träffa dig." Inte ens nåt namn under.

-Jag trodde… -Det är inte oartigt. Det är…

-Klumpigt, kanske? -"Rubbat" är ett bättre ord.

Jag försökte minst tio gånger.

Långa brev, korta brev… "Fru", "Min kära fru".

"Käraste Emma".

-Vad säger man efter så många år? -Inte mycket, verkar det som.

Jag tänkte mig det här mötet helt annorlunda.

Det blir inte alltid som man föreställer sig.

Det borde du veta i din ålder.

Han var min bäste vän.

Jag borde inte ha kommit.

-Sa jag nåt fel? -Det här var ett misstag.

Förlåt, Gerard.

Det är bättre om vi inte träffas igen.

Mamma?

-Vad har hänt med dig? -Jag var i staden.

I det här vädret?

-Ensam? -Naturligtvis.

-Jag blir galen här. -Varför bad du inte mig följa med?

-Det är väl trevligare om man är två? -Ja.

Här.

-Jag har inte mina glasögon. -Det är stora bokstäver, mamma.

-"Danskubben Parasol". -Du har alltid tyckt om det.

-Med pappa. -Din pappa och jag dansade aldrig.

-Du lär känna nya människor. -Jag känner nog med folk.

Och jag har inte tid. Jag måste öva med Evelien.

Mamma, du vet väl varför hon gör det?

-Hon vill att du kommer hemifrån. -Det där är inget för mig.

Okej, sitt hemma då och prata inte med nån.

Och ring ingen om du ska till stan. Gör bara allting ensam!

Sätt dig nu, är du snäll.

Jag går in i garaget och ser honom sitta på marken bredvid sin cykel.

Jag brer en ostsmörgås och kommer ihåg att han föredrar skinka.

Jag öppnar kylen och ser chilisåsen han alltid hade i sin soppa.

Vad jag än gör och inte gör, så kan jag inte sluta tänka på honom.

Det är som om jag inte vet vem jag är utan honom.

Vad hade du väntat dig, mamma? Det tar tid.

Ja.

Ibland undrar jag om det värt det längre.

Vad säger du nu?

Kom igen, ät nåt.

Werner ringde, om de där andelarna.

Är det inte bättre att göra sig av med dem? Vad ska du med dem?

-Det var hans livsverk. -Företaget intresserade aldrig dig.

Säg till din Werner att förbereda pappren och kontakta mig.

Han är inte "min" Werner.

Vad gör du här?

-Du skrämde mig! -Jag vet att det inte är brukligt, men…

-Får jag komma in ett slag. -Vet du hur sent det är?

-Jag hade lagt mig. -Bara för att prata. Det tar inte…

Hur gick det?

-Jag borde anmäla dig för intrång. -Jag tänkte det var värt risken.

Och sen kasta småsten som en tonåring!

-En gammal Romeo. -Vill du bli min Julia?

Du vet väl hur det gick för dem?

-Varför ringde du inte bara? -Det svider.

-Var inte så känslig. -Nu är jag det!

Du skulle ha sett dig, hur du plötsligt försvann bakom muren!

Förlåt.

-Funkar det? -Ja.

Jag skulle behöva nåt starkt.

Visst är hon lik sin pappa?

Flickan på fotot som du tittade på.

-Vad heter hon? -Jacqueline. Jacky.

-Och ditt barnbarn? -Evelien.

Evelien.

Fina blommor.

Tänker du nånsin på förr i tiden?

Det är så längesen.

Har du barn?

Gift två gånger. En son från varje äktenskap.

Jag är skild sen sju år.

Jag verkar bara kunna vinna en kvinnas hjärta, inte bli kvar hos henne.

-Du träffade aldrig den rätta. -Jo. En gång.