The Twin

Nate, titta. Titta till vänster. Till vänster.

Andra vänster. -Just det.

De där majsfälten sträcker sig flera mil.

Vad är det där för röst?

Till kärleksfullt minne av Nathan Doyle

Jag deltar i er sorg.

Jag har också två barn.

Inte tvillingar, men...

Tack.

Jag vet att det inte angår mig, men det här är en dålig affär.

Ni skulle kunna få mycket mer för huset.

Ursäkta...

Kan vi bara ta hand om det här nu?

Eller ska vi gå någon annanstans?

Okej.

Skriv under här.

Vart var det ni ska flytta nu igen?

FINLANDS NORDÖSTRA GRÄNS

Älskling.

Vi kan fortfarande vända tillbaka.

Nej.

Hej där. Vakna, lillpysen.

Vi är framme.

Wow!

Se dig omkring men gå inte långt bort.

Håll dig där vi kan se dig. -Okej.

Du kunde också se efter honom ibland.

Jag trodde inte att jag återvänder hit.

Jag har en bra känsla om det här.

Det här blir ett bra år.

Jag är nöjd om du är det.

Säg inte så.

Jag vill göra dig lycklig.

Det är lätt.

Om Elliot är lycklig så är också jag det.

Elliot?

Elliot?

Elliot?

Du får inte springa i väg så där! Hörde du?

Det är farligt här. -Det gör ont.

Förlåt. -Jag är ledsen, mamma.

Jag svär.

Jag hann bli rädd.

Varför kom du hit?

Jag förstår.

Vi ska försöka fixa den.

Förlåt, mamma.

Åh nej!

Låt mig. -Nej, mamma!

Jag vill se mitt rum.

Okej. Jag kommer strax.

Bär in dem i köket, det står på lådorna.

Dit upp.

Nej, bär upp dem.

Jag kan visa.

Rachel?

Vad är det?

Huset är en gammal prästgård, så...

Elliot!

Jag är här!

Var?

Mamma!

Elliot?

Elliot?

Elliot.

Elliot.

Du skrämde mig!

Vill du skrämma livet ur mig?

Jag vill att det här blir mitt rum.

Menar du det? -Får jag det?

Vi frågar vad din pappa tycker först.

Okej. -Bra.

Vi fick besök.

Gick de redan? -Ja, förlåt.

De har en lång väg hem,

men du träffar dem på välkomstfesten.

Okej.

Du behöver inte sova här om du inte vill.

Nå, pappa och mamma är där nere,

om du vill sova bredvid oss. -Okej.

Puss.

En till Nathan också.

Jag älskar dig, lille man.

Sov sött.

Mamma?

Du och pappa...

Älskar ni mig lika mycket som Nathan?

Så klart vi gör.

Du vet,

vi saknar bara Nate så mycket.

Liksom du gör.

Men oroa dig inte för det där.

Du...

Du vet väl att du kan berätta vad som helst för mig?

Okej.

Varför lämnade vi Nate där?

Under jorden? -Åh, raring...

Vi lämnade honom inte.

Han är alltid med oss. Alltid.

Men vem begravde vi då?

Elliot.

Varifrån fick du den här? Var hittade du den?

Får jag behålla den? Får jag?

Nathan skulle vilja det.

Bara du tar väl hand om den.

Nu vill han ha en säng till Nathan också.

Jag kanske lovade honom det.

Var det inte det vi skulle undvika?

Vad gör vi här om du tänker ge efter genast?

Förlåt då. Vad skulle jag ha gjort?

Säga att han inte ska sörja sin döda bror?

Du vet att jag inte menade det.

Men det är det du vill. -Nej.

Jag vill att vi ska må bättre.

Godnatt.

Du...

Kom hit.

Det är ingen fara.

Allt är bra.

Hade du samma dröm igen?

Vill du prata om den?

Det finns inget nytt att berätta.

Bara jag hör honom skrika.

Alla tror att jag har blivit galen.

De försöker hålla mig tillbaka.

Men jag måste se honom själv.

När jag äntligen får upp locket till kistan -

och ser honom...

Nathan?

Elliot.

Han är så blek...

Så vacker...

Det vore för mycket att förlora honom också.

Vänta. Den här också.

Kom igen! -Okej.

Skynda! Kom då. -Jag kommer.

Pappa brukade ta hit mig när jag var barn.

Han sa att de där röda handavtrycken -

är tusentals år gamla.

Grottmänniskor kanske gjorde dem.

Det sägs att om man lägger handen mot dem -

och önskar något,

så går önskan i uppfyllelse.

Du ville ju ha den gröna.

Den blåa är min.

Okej, klart.

Tre, två, ett...

Jag gillar dig med. Du är min allra bästa vän.

Hej.

Du får en del av bilarna.

Vem talar du med?

Du. Elliot.

Hallå. -Vänta lite.

VÄLKOMNA, ANTHONY OCH RACHEL

Du, Rach...

Han har tagit mer hand om mig än min mor.

Trevligt att träffas.

Jag kommer strax. -Okej.

Du verkar inte gilla det här.

Ursäkta? -Festen.

Samma här. Jag kom för att förarga.

Jag är Helen.

Rachel.

Du talar engelska. -Det gör de flesta här.

De vill bara inte.

Men jag kommer inte härifrån.

Din man... wow.

Vilken man.

Byns stolthet med sin Spjutspets.

Har många här läst boken? -Läst den?

Byborna lever den.

De vill inte att jag ska tala med dig.

Har du varit där ute?

Det är vackert.

Nej. -Kom.

Jag biter inte.

Jag deltar i sorgen.

Det var en fruktansvärd olycka.

Ja.

Jag ville inte bo i det huset längre.

Allt där påminde om honom.

Anthony har alltid velat återvända hit -

och fortsätta skriva.

Så flytten hit var inte din idé?

Det var ett gemensamt beslut.

Du är fotograf, inte sant?

Ja, tja... Jag var det.

Kanske du kunde ta bilder på mig.

Jag fotograferar inte människor.

Bara arkitektur.

Byggnader, former och sånt.

Ska vi sätta oss?

Jag borde gå tillbaka till min son.

Men tack. -Hördu...

Jag är inte galen.

Alla andra är det.

Snälla.

Okej.

Det spelar ingen roll.

Har du sett Rachel?