Isabel Preysler: My Christmas (Isabel Preylser, mi Navidad)

-Hej. Godmorgon. -Godmorgon.

Tack.

ISABEL PREYSLER, MY CHRISTMAS

Hur känns det när du läser tidningen och ser nåt om dig eller din familj?

Det är alltid intressant att läsa. Mycket intressant.

Alla nyheter om min familj...

Jag kan försäkra dig om att många av dem är fejk eller fel.

Men, ja. Jag ser dem ofta i tidningarna.

Och vår lokala tidningskiosk...

De skickar allt som rör min familj.

Tidningsförsäljaren gör det automatiskt.

Isabel, berätta vad du äter till frukost.

Först dricker jag varmt vatten med lime

och tar några vitaminer.

Därefter dricker jag grapefruktjuice, och sen äter jag kiwi,

grapefrukt, själva frukten alltså,

och linfrön.

Det ser ut som fågelfrön, inte sant?

Det är allt. Efter det dricker jag ofta hibiskus-te.

-Äter du samma sak varje dag? -Ja.

Och jag gillar inte att bli störd...

...förrän jag har ätit upp min frukost.

Jag menar, jag vill inte börja...

Jag vill inte börja dagen,

att folk ringer och berättar saker, förrän jag har ätit upp min frukost.

Så du pratar inte ens med dina döttrar?

Jo, för mina döttrar kommer ofta in när jag äter frukost.

De har ingen respekt.

Och nu kommer mina barnbarn också in.

I morse kom Mateo in.

Men det är Miguel, den äldsta, som brukar komma in.

Mateo sa: "Lala, jag dörren, inte Mikey."

Han sa att det var han, inte hans bror.

Det var Mateo som öppnade dörren. Och jag sa: "Ja, jag ser dig."

Han sa: "Nej, Lala. Jag." Han var stolt över att ha öppnat dörren.

Jag är överförtjust i mina barnbarn.

Jag erkänner

att barnbarn är nåt väldigt speciellt.

Har du sett att de släppt nyheten om att vi gör den här dokumentären?

Ja, folk har sagt det.

Mina vänner har berättat att de läst om det.

-Har du deltagit i ett projekt...? -Nej, aldrig.

Har du känt dig nervös de senaste dagarna?

Ja, jag har varit mycket nervös.

Jag tänkte: "Vad har jag gett mig in på?"

Framför filmkameror, jag vet inte...

Jag saknar den lätthet som mina barn har.

Och deras...

Hur lätt de har att uttrycka sig och...

Men du har stått framför kameror hela livet.

Ja, men mest för fotografier.

Mest för fotografier.

Det finns de som...

Vissa har väldigt lätt att berätta om sina känslor,

hur de känner i det ögonblicket... Det kommer inte så lätt för mig.

Försöker du visa dig stark?

Ja.

Och det tror jag att jag är.

Det finns vissa tillfällen när jag tänker: "Jag är inte så stark. Jag vet inte..."

När Miguel blev sjuk, till exempel.

Det var väldigt allvarligt.

På några sekunder förändras ens liv helt och hållet.

Jag minns att jag vaknade på morgonen och tänkte:

"Jag kan inte förstå att det här händer mig."

Och vad måste man göra då? Man måste bli starkare. Man har inget val.

När du har tid med det måste vi gå igenom glasen.

-En del av dem har sprickor, så... -Ja. De måste vi ersätta.

Jag säger åt Elías att plocka fram dem. Vi kollar dem, och de som...

Och så får vi ersätta dem.

Ja, det måste vi göra.

Jag vill inte ha trasiga glas, och vi måste ha en full uppsättning.

Jag ska prata med Elías. Vi går igenom dem och så beställer vi vad vi behöver.

La Despensa de Palacio – ska vi lägga beställningen...?

Naturligtvis.

Vi måste ha klapparna klara innan den 24:e.

-Bra. -Är det 44 stycken som vanligt?

Jag skulle nog beställa 48, eller kanske fler.

Okej, jag ringer dem.

Ja, då så... Det här är viktigt. Vi måste städa upp i källaren inför jul.

-Kartongerna… Det ser förfärligt ut. -Perfekt. Bra.

-Vi får gå igenom och göra det snart. -Toppen.

Jag finns en trappa ner. Säg bara till... -Perfekt.

-Om jag kommer på nåt... -Okej.

-Och banken? -Det är redan avklarat.

Perfekt.

-Jättebra. -Bra. Tack.

-Innan de går... -Toppen. Tack.

Jag säger till innan jag går.

-Om du behöver nåt... -Då säger jag till.

-Tack. -Tack.

Jag gör allt ihop med Alicia.

Jag fixar allt från rörmokare, till banken...

Jag får meddelanden från folk som har sett mig i tidningar eller på tv...

Vi får många meddelanden innan jul, och vi svarar på allt.

I det här huset finns det tusentals göromål.

Allt från en gardin som vi behöver, eller nåt i pannrummet...

Det finns tusentals saker som behöver ordnas i ett hus.

-Godmorgon, frun. -Godmorgon, Elías.

-Jag ska byta en trasig glödlampa. -Toppen.

Jag har mycket hjälp.

Och jag skulle inte kunna sköta huset utan dem.

De gör mitt liv mycket trivsamt.

De är utan tvekan mina händer och fötter.

Ramona är husets kock. Hon vet allt om alla.

Om man bli sjuk lagar hon kycklingsoppa

så att man kryar på sig.

Hon är husets hjärta.

Husets chaufför är väldigt viktig. Rafael är duktig på att passa upp på mig.

Han har mitt fulla förtroende.

Elías började jobba här lite senare.

Han passade in perfekt, och alla i huset älskar honom mycket.

De är en del av familjen.

De ger vårt hem en sån skön atmosfär.

Mina gäster säger alltid: "Jag älskar att komma hit."

Vi har en bra stämning här i huset.

Hej, hur mår du?

-Hej, Blas. -En puss.

-Få se vad vi ska göra idag. -Vi ska börja med den här övningen.

På morgonen tränar jag med Blas.

Kom ihåg att böja knäna lite. Titta rakt fram, kom tillbaka med midjan.

Och så rör vi armarna fort.

Jag är inte så förtjust i att träna.

Och så några till...

Jag skulle aldrig göra det om inte tränaren kom hit.

...två, ett. Okej, det var allt.

-Hur känns det? -Bra.

När jag är på semester, säger han alltid:

"Gå ner till träningscykeln. Gör si eller så."

Jag säger: "Ja, visst." Men jag gör inget.

Jag tränar bara när jag får höra: "Tränaren är här." Då kommer jag ner.

Men om han inte kom hit skulle jag aldrig träna.

Jag är så lat när det handlar om motion.

Bra.

Andas in...

Jag kom väldigt motvilligt till Spanien

eftersom jag hade en filippinsk pojkvän.

Och mina föräldrar tyckte inte alls om honom.

En präst brukade komma över på lunch nästan varje vecka,

och min mamma bad honom tala med mig.

Han sa: "Hör på, Isabel.

Dina föräldrar har beslutat att skicka dig till Madrid.

Om du efter två år

fortfarande är kär i pojken och vill gifta dig med honom,

så viger jag er.

Men först måste du åka till Spanien och bo där i två år."

Och jag åkte till Spanien.

-Rafael. -Ja?

-Inga fotografer idag? -Nej, inte idag.

Jag kollade tidigare och då var det inga.

Okej, så bra. Då behöver vi inte köra som galningar.

-Vart ska vi, frun? -Det står en bil där.

-Tja... -Det är fotografer.

Ja.

Titta, fotografer.

-Vi skyndar oss. -Ja, frun.

-Där står de med sin dead cat strategy. -Ja, de står där med sina mikrofoner.

-Följer de efter oss? -Nej, frun.

Det blir så jobbigt hemma eftersom de följer efter alla.

Alla lockar till sig dem...

-Ja. -...journalister.

Men de känner inte till den här bilen. De vet inte att...

Är det tonade rutor?

-Ja, frun. -Perfekt.

Vart ska vi, frun?

Till Massi.

-Massi, perfekt. -Ja.

-Kör vi genom La Castellana? -Ja, frun.

-Jag brukade bo där. -Jaså?

-Jag bodde hos min farbror och faster. -I La Castellana?

-Ja, när jag kom till Madrid. -Det visste jag inte.

Det var precis i de här trakterna.

-Här? -Ja.

Plaza de Cuzco.

Hur gammal var du?

-Arton. -Arton?

Ja. När jag kom hit... Det var frihet.

På fester i Filippinerna fick man aldrig vara ensam.

Man var tvungen att gå dit med nån. Man fick inte gå utan ett förkläde.

Man gick dit med chauffören och en flicka. Hon var där och väntade på en.

Det var hemskt.

Det kändes som

om Filippinerna låg 30 år efter jämfört med Spanien.

Så för mig var det total frihet.

-Okej. -Jag slapp hålla mig till strikta tider.

Jag fick gå ut när jag än ville.

Och jag gick aldrig till skolan.

-I den åldern... All frihet, i Madrid... -Ja.

-Det var nytt. -I Madrid, en stad som är så full av liv.

Det stämmer.

-Det finns alltid nåt att göra. -Ja, det är en av världens bästa städer.

-Gick du på många fester? -Ja, nonstop.

Vi festade nonstop.

Du träffade Julio kort därefter, eller hur?

Ja.

Nej, inte kort därefter, ett år efter att ha kommit till Madrid.

Tomás Terry hade en fest på Casa de Campo.

Vi var båda inbjudna.

Jag gick dit med en grupp vänner

och så träffade jag Julio där.

Fångade han ditt intresse?