Blind

Jag börjar med något ganska lätt.

Nåt man har sett tusen gånger förut.

Ett träd, till exempel.

En ek.

På en äng, eller nåt.

Barken... Sprickorna i barken.

Knotorna, eller vad de nu heter.

Det är lättare att visualisera små saker. En hund.

En schäfer.

Platser och sånt är svårare.

Det underlättar om jag kände till dem innan det hände.

Lägenheten vi bodde i förut eller restaurangen vi brukade besöka.

Min mans kontor, eller ett ställe som Paleet.

Man måste använda det man minns.

Det gäller bara att inte spåra ur och börja associera.

Det är ju egentligen inte minnen. Ingen kan minnas en hel byggnad.

Hålla alla detaljer i huvudet.

De säger att min förmåga att visualisera kommer att försvinna.

Att nerverna vissnar utan nya synintryck.

Men jag kan bromsa det.

Om jag jobbar med det varje dag, kan jag hålla det på samma nivå.

Förr kunde jag fråga min man om jag kom ihåg rätt.

Om Paleet var ljusblått eller vitt...

Och så kollade han upp det på Google Earth, eller nåt.

Det är inte så noga om det stämmer. Bara jag kan föreställa mig det.

Hej då.

Är du där?

Är du där?

T blir till exempel ofta D. Men det är många ord.

Det finns väldigt många ord som är desamma på tyska och norska.

Räkna bara till tre. Ett två tre. Eins, zwei, drei. Det är likt.

Det gick i vågor. Han streamade och laddade ner enorma mängder.

Han såg på det, onanerade, såg på mer, onanerade igen...

Ibland fyra, fem gånger om dagen. Som minst en eller två gånger.

Ibland kände han självförakt och raderade allt.

Snart fyllde han hårddisken igen, runkade, raderade allt...

Det låg bara där och väntade. Allt var tillgängligt.

Ingenting verkade vara otillåtet.

Dialogerna plågade honom lite. De töntiga försöken att låta sexiga.

Men de hade ju sex, det kunde man inte neka till.

Einar började märka att han gick igång på speciella saker.

Han hade faktiskt fetischer.

Han upptäckte nya sidor av sig själv.

Han hade pervesioner han inte kunde dela med någon.

Men han upptäckte att även dessa fanns kategoriserade och sökbara.

Han avundades tjejer.

Oavsett hur kvinnan såg ut och hur långt från skönhetsidealen hon var-

-så fanns det alltid en grupp män som hyllade henne på internet.

Allt tilltalade honom inte lika mycket-

men vem var han att döma?

Vissa saker tröttnade han aldrig på. Höga klackar.

Nakna män som omgavs av kvinnor som var påklädda. Och långt hår.

Efter ett tag var det inte längre den hårdaste porren som lockade.

Han behövde nån slags alldaglighet hos kvinnan han onanerade till.

Han gillade höga klackar-

-men kvinnors ben kändes inte lika otillgängliga i ett par tofflor.

Han slutade inte att se på grov porr, men det var liksom inte han.

Det var nåt helt annat att vara nära en tjej som andades och var varm.

Visuellt var kvinnokroppen inte längre mystisk för Einar.

På en millisekund kategoriserade han de kroppar han såg på gatan.

Det internet inte kunde berätta-

-var hur kropparna skulle kännas att röra vid, eller bli vidrörd av.

Två mjuka bröst mot ryggen, eller fingrar som smeker nacken.

Hallå? Jag fick ditt meddelande, men jag var redan på väg hem.

Han kommer att berätta om sin dag.

Sedan kommer han att fråga vad jag gjorde medan han jobbade.

Men det han egentligen säger är att jag borde börja gå ut igen.

Han har ju en massa superegenskaper, men inte det sinnet?

Har han ett extra smaksinne, förutom sött, salt, surt, umami och beskt?

Kan han smaka sig till ett hinder? Bara slicka sig fram till det?

Men folk vinner ju på lotto också... Han kanske bara har tur?

Så till den eviga frågan. Vilket är värst - att vara blind eller döv?

Eftersom jag är musiker, så vore det hemskt att bli döv-

men samtidigt så älskar jag porr-

och den skulle ju bli lite tam.

Elin kom till Oslo från Stockholm för att plugga och jobba extra.

Hon har en son på snart 10 år. Är nyligen skild.

Hon fick göra slut.

Han kunde också ha tagit ansvar för problemen.

För att de inte kunde prata om nåt annat än sonen. Istället jobbade han.

Elin bjöd de gemensamma vännerna på middag i sin nya lägenhet.

På bio, på ett glas... De kom, och allting var som vanligt.

Men de bjöd henne inte tillbaka. De tog aldrig kontakt.

Till slut förstod hon. För 12 år sen hade de varit hennes mans vänner.

Det var de tydligen fortfarande.

Hennes svenska vänner var långt borta.

Uppdateringar på Facebook om det liv hon hade förlorat kontakten med.

Elin träffade folk på jobbet.

Helgerna var värst. Och semestrarna, när hon inte hade sonen.

Korta arbetsdagar och långa semestrar...

Allt som varit bra med läraryrket vändes mot henne.

Vad skulle hon ha gjort utan honom?

Varannan vecka med honom gav henne kraft att orka.

Veckodagarna gick fint, men på helgerna var det alltid bara de två-

-när de gick på bio, till parken, till stranden.

Hon tänkte på att hon inte kände några andra som hade barn.

Hon hade själv varit ett blygt och ensamt barn. Det var Kim också.

Hon ville inte bidra till att göra det värre.

Men under veckan glömdes det bort.

Nu var det fredag, och hennes exmake skulle snart komma med honom.

Med henne.

-Ni är inte där än, va? -Det här är ju din helg...

Men Kim har blivit kompis med dottern till min väninna Hanne.

-Ja? -Det händer visst nånting där ikväll.

Och hon skulle gärna vilja... - Kim, du kan väl prata med mamma?

-Hej, mamma! -Hej, hjärtat.

Du vet ju vem Kristine är?

-Är det hon som dansar? -Nej, det är Tiril.

-Men Tiril ska också komma. -Och du vill följa med?

Då ska du göra det. Men då får du vara hos pappa hela helgen.

-Är det okej? -Ja.

Och så hittar vi på något extra trevligt på måndag istället.

Men, mamma? Vad ska du göra för nåt, då?

Det här blev ganska bra faktiskt.

Två gamla kompisar är i stan, så då kan jag träffa dem ikväll.

Vilka är det?

Två tjejkompisar från mammas gamla jobb på Lekter'n.

Okej! Men vad heter de?

Turid och Kristine.

-Heter hon också Kristine? -Ja.

Men hjärtat... Ha det så kul ikväll och så hörs vi snart.

-Puss, hejdå. -Puss.

Jag ser fortfarande i drömmarna.

När jag vaknar tar det några sekunder innan jag minns att jag inte kan se.

Jag var ute på stan och dansade.

Jag såg en fläck på linsen. Jag sköljde den och dansade mer.

Jag la märke till att den var kvar, men tänkte inte på det.

Den var kvar dagen efter när jag vaknade utan linser.

Innan jag fick tid hos en specialist hade jag fått en på andra ögat också.

De flesta märker det först på mörkerseendet.

Sedan går det fort eller sakta utför.

Ibland får jag en känsla av att det är något med akustiken.

Det stämmer liksom inte att det är så högt i tak som han säger.

Jag vet ju inte hur det ser ut här. Jag bara föreställer mig det.

Han säger att den är öppen och ljus. Den ligger högt och har ingen insyn.

När jag följde med och tittade på den nya lägenheten trodde han nog-

-att jag hade bestämt mig för att börja gå ut igen.

Han säger ingenting, men han är nog besviken.

Ursäkta... Vad lyssnar du på?

-Det är väl inte Stockholms negrer? -Jo, första skivan.

-Du kände igen den? -Ja. Lyssnar man på sånt i Norge?

Det är väl inte jättevanligt.

30 sekunder.

-Färdig. Dörren är öppen. -Ja, jag vet det.

Dörren är stängd.

Ibland får jag känslan av att han fortfarande är kvar i lägenheten.

Jag säger inget. Han skulle bara säga att jag ska sluta inbilla mig saker.

Och han skulle väl aldrig göra så.

Men golvet i hallen är ljudlöst.

Och tar han ett stort kliv in i vardagsrummet når han mattan.

Och då kan han bara sätta sig där och titta på mig.

Grå, rosa.

Mörk, mörkgrå. Violett.

Mörk, grön. Djupgrön.

Blek, rosa. Blek laxrosa.

Mörk, violett. Djup violett.

Vit.

Vit.

-Vad är det? -Res dig upp.

Babyrosa.

Morten?

-Nämen hej! Det var längesedan. -Hej.

-Och du? Har du fått barn? -Nej.

Kommer du ihåg tjejen jag snackade med den där gången...?

Hon den snygga?

Hon visade brösten när hon blev full.

-Titta här... -Hoppsan.

-Grattis. -Tack.

-Vad gör hon för nånting nu? -Hon jobbade länge som lärare.

Men inte just nu.

-Och vad sysslar du med? -Det tog lite stopp efter studierna.

Okej. Ibland blir det ju så.

Jag fick säga att jag skulle träna för att kunna åka hit.

Träning är godkänd ensamtid, men att gå på bio...

En gång när båda jobbade på filmklubb föreslog Einar en Star Trek-kväll.

Han var inget fan, men trodde många skulle komma. Morten var emot det.

Einar hade länge tänkt att Morten nog tagit honom för en Star Trek-nörd.

Det slog honom att de just sett en sorts science fiction-film.

Morten kanske tänkte att han blivit en sån som bara såg sci-fi.

Jag tänkte på den där Star Trek-idén.

Jag är inget inbitet fan.

Nej...?

Visste du förresten att Leonard Nimoy är en duktig fotograf?

-Det är väl han med öronen? -Ja.

Svart-vitt. Fina grejer.

-Ser du fortfarande mycket film? -Ja.

-Jag har inte sett dig här förut. -Det är trist att alltid gå ensam.

-Är det så illa? -Nej, jag bara...

Jag hade ju problem med ångest och tog aldrig min examen.

Så jag höll mig mest hemma framför datorn.

Tråkigt att höra.

Kanske berodde det på Waldorf-skolan eller föräldrarnas skilsmässa-

-men Morten byggde sin självbild på att vara en som ställde upp.

En som fanns där för andra.

För nån vecka sen hade en kollega nämnt den värld med tillfällig sex-

Morten hade tänkt väldigt mycket på detta.

Det här kanske låter fånigt, men det lär visst fungera...

Har du prövat nätdejting?

Jadå. Jag har faktiskt prövat det.

Men ingen orkar vara ihop med nån som har problem. Inte i längden.