Immortal Beloved

Ludwig van Beethoven...

Mannen som blev lika odödligt berömd -

- som Händel och Bach, Haydn och Mozart -

finns inte mer.

Han var en konstnär och vem ska stå på hans sida?

Han var en konstnär -

och han levde enbart för musiken.

Livets törnen hade sårat honom djupt -

- så han höll sig till sin konst även när porten till den var stängd.

Musiken talade genom döva öron -

- till han som inte längre kunde höra den.

Han bar musiken i sitt hjärta.

Han drog sig undan världen, och den kallade honom fientlig.

De sa att han saknade känslor och var förhärdad.

Men han var inte hjärtlös.

Det är de finaste klingorna som lättast blir trubbiga...

...böjda eller avbrutna.

Han drog sig undan människorna -

- när han gett dem allt utan att själv få något i gengäld.

Han levde ensam -

för han fann ingen själsfrände.

Så levde han, så dog han.

Så ska han leva i evig tid.

Vem av er är tjuven?

WIEN - 1827

Ge hit pengarna, annars låter jag gripa er!

Gör det!

Jag tog emot honom när ingen annan gjorde det.

Och nu vill ni ha betalt.

- Bankaktier... - Ge hit!

Det är mina pengar!

Här har jag hans testamente.

"Mina bröder Caspar och Johann" -

"ärver min förmögenhet."

Eftersom Caspar är död, återstår bara jag. Bara jag!

Ge mig mina pengar!

Svara mig!

Det här är hans slutgiltiga testamente.

"All min musik och hela min förmögenhet" -

- "ska tillfalla min ende arvinge - min evigt älskade."

"Ludwig van Beethoven". Det medföljer ett brev...

Håll mig inte i ovisshet. Vem är det?

- Ingen... - Fel.

- Brevet har ingen adressat. - "Till min evigt älskade."

"Min ängel, mitt allt, min själsfrände."

Maestro närde en hemlig passion.

Jag hörde aldrig honom tala så.

- Vem kan det vara? - Han älskade bara sig själv.

Jag fick tåla hans skymfer och dåliga humör.

Jag led i tysthet när han spottade maten i mitt ansikte.

- Pengarna är våra! - Nej!

Det spelar ingen roll, han är borta.

Vi har hans musik.

Förstör brevet. Det visar bara hur förvirrat hans liv var.

Det var hans sista vilja. Vi är skyldiga att uppfylla den.

- Ni har inga befogenheter. - Jo, från honom.

- Samma trofasta hund! - Han var min vän.

- Vilken vän är så grym?! - Vilken bror är så hjärtlös?

Du vet ingenting om min bror!

Kör till Karlsbad.

"Min ängel, mitt allt, min själsfrände."

"Några få ord i dag, och det i skrift. Din..."

"Först i morgon vetjag var jag ska bo."

"Ett meningslöst slöseri med tid. Varför denna djupa sorg?"

"Tillsammans skulle vi inte längre känna smärtan."

- God middag, herrn. - God middag, frau...?

- Streicher. - Herr Schindler.

- Jag ska ta fram er reservation. - Jag har inte reserverat.

Vi har alltid plats åt herrar som ni.

Är det här adressen till hotellet?

Ett ögonblick...

Ja...

Har ni hört namnet Ludwig van Beethoven?

- Kompositören? - Ja.

Jag kände honom.

Bodde han här någon gång?

- Är ni polis? - Nej, inte alls.

- Då svarar jag inte på era frågor. - Jag försöker avsluta hans affärer.

- Så van Beethoven är död? - Ja.

Lika bra det. Han var en hemsk människa.

- Så då bodde han här? - För väldigt länge sen.

Jag minns bara skadorna.

Jag blev aldrig ersatt för skadorna. Han slog sönder alltihop.

En stol för tre floriner.

En fönsterruta, fem... Jag fick måla om.

Frau Streicher... Är det här tillräckligt?

Det var den här kvinnan.

Vi hade väntat herr van Beethoven i flera dagar.

Hon kom i stället.

Hon sa att han skulle komma senare.

Hon skrev in sig i hans rum.

Under vilket namn?

Det var oläsligt.

Det kom ett hemskt oväder, regnet öste ned.

Kvinnan gömde sig på sitt rum.

Hon väntade...

Hom måste ha skämts för att visa sitt ansikte.

Då anlände brevet.

- Öppnade ni brevet? - För att få veta vem det var till.

Jag läste bara hans underskrift.

"Min ängel, mitt allt, min själsfrände."

"Bara några få ord, och det i skrift."

Jag skickade genast upp det till hennes rum.

Hon kan inte ha tyckt om vad det stod.

Hon gav sig av omedelbart.

Utan ett ord till någon.

Och då anlände naturligtvis herr van Beethoven.

När han upptäckte att hon gett sig av blev han vansinnig.

Han kastade en stol genom fönstret.

Jag kallade på polis, jag var rädd för honom.

Herr van Beethoven!

Öppna!

Här är hennes namnteckning.

Är det ett "J" eller ett "G"?

Jag tycker snarare att det är ett "A".

Hon var högdragen som en grevinna.

Hur såg hon ut?

Jag såg henne aldrig ordentligt.

Jag tror inte hon ville bli igenkänd.

Herr Schindler...

- Lås dörren. - Men grevinnan...

Lås dörren.

Vi vill inte bli störda.

Inte allt de säger om mig är sant.

- Holz var här med den andre - vesslan. - Johann.

- Hur kunde Luigi ha en så ond bror? - Jag hoppas de var i god hälsa.

De säger att ni stulit Luigis pengar.

De verkade tro att ni skulle komma hit. Varför?

Jag berättade ingenting.

Priset för min tystnad är att ni berättar allt för mig.

Det är omöjligt, är jag rädd. Jag ska förhöra er.

Varför ska jag gå med på det?

- Det är hans önskan. - Vem då?

Maestro.

Det jag nu berättar får aldrig bli känt.

Ni har mitt hedersord.

Det finns sanning i ryktena.

Jag var Luigis stora kärlek.

Jag var 17 år då jag först hörde namnet Beethoven.

Hans musik påstods väcka så starka känslor att de var farliga.

Somliga ansåg den vara obscen och opassande för unga.

Jag skrev till mina kusiner Therese och Josephine.

De bodde i Wien - världens musikhuvudstad.

De om några måste veta mera - det gjorde de.

De kände honom intimt.

Mer intimt än de ville erkänna.

Jag drömde ofta om honom och då fick far en plats i Wien.

Vi bjöds till prins Lichnowsky för en musikalisk soaré.

Beethoven skulle vara där.

Han måste vara ädel, förfinad, kultiverad...

Jag kunde knappt bärga mig att få höra honom spela.

Musiken påverkade mig som inget jag hört tidigare.

Och vad gällde Beethoven...

Jag blev så tagen attjag var rädd att svimma.

God afton...

Jag såg er inte.

Jag måste gå tillbaka.

Du lämnar mig för att höra på den där åsnan -

som spelar styltigt som en kökspiga.

Hans musik är underbar.

Jag har hört att wienarna har god smak. Det gäller tydligen inte er.

Ni måste vara Julia Guicciardi.

Många lär tävla om er gunst.

Ni är ohövlig och oförskämd. Jag går.

- Spelar ni piano? - Förlåt...?

Jag tänker bli er lärare. Jag kommer hem till er i morgon kl. tio.

Ni blir inte insläppt.

Vilken skandal!

Den fule mannen, säkert en tjänare, kom på visit.

Jag är här för ett avtalat möte.

Hon har ett piano.

Julia...

En herre söker er. Han är er nye musiklärare.

Det är ett misstag, mannen är en tölp. Han antastade mig i går kväll.

- Kör genast i väg honom. - Nej, det vore en skam för vårt hus.

Min herre...

Låt mig presentera Ludwig van Beethoven.

- Ni måste höra min nästa konsert. - Jag hörde er i förra veckan.

Jag vet det.

- Musiken var underbar. - Så dåligt kan det inte ha varit.

Jag fann framförandet utsökt.

Det är den jäkla Beethoven jag inte tål. Folk bara låtsas beundra hans musik...

Käre make, skylta inte med din dumhet inför gästerna.

Julia...

Här talar vi alla uppriktigt. Berätta vad du anser.

Jag var inte ute efter smicker.

Det var för mycket staccato, för få toner var sångbara.

Julia får undervisning av mästaren själv.

- Han kommer till vårt hus varje dag. - Varje dag?

Är det så klokt?

- Vad menar du med det? - Han är en sträng lärare.

Han är en skurk, en republikan och lär stödja Napoleon.

Han skulle skicka oss till giljotinen.

I finare kretsar ses han som en virtuos, men han blir galen -

om nån föreslår att han spelar själv.

Varför vill han inte spela?

Beethoven är märklig och obstinat.

Han känner sig som en tjänare och han tjänar inga herrar.

Men han tar ju emot pengarna!

Du tror att eftersom jag inte stoppade dig, så lyssnar jag inte.