Jungle

FÖLJANDE ÄR EN SANN BERÄTTELSE

Jag lämnade Israel 1980 efter 3 år i armén.

Jag ville desperat fly undan den ingångna stigen.

Skola, studera på universitet, jobba, gifta sig, skaffa barn.

Inte jag. Jag ville annorlunda. Uppleva stora saker. Ge mig in i det okända.

Upptäcka stammar, gömda skatter.

Den mörkaste djungeln. Och det är självklart därför jag hamnade i Bolivia.

- Gracias señor. - De nada. Vaya con dios.

Vänta! Vänta! Espera! Snälla!

- Vänta! - Sir.

Vänta! Vänta!

Muchas gracias, señor.

- Tack. Muchas gracias. - Ska jag ta den?

- Tack. - Okej...

Tack. Muchas gracias a todos. Tack.

- Förlåt för ryggsäcken. - Inga problem.

- Jag heter Marcus Stamm. - Yossi Ghinsberg.

- Trevligt att träffas. - Detsamma.

Jag kunde inte annat än att bli kär i Marcus Stamm.

En schweizisk lärare på sabbatsår. Med en poets hjärta och ett helgons själ.

Jag hade aldrig träffat nån som han.

Det här var inte illa. Jag sa till mina föräldrar att jag blir borta i 1 år.

Men jag tror inte att jag någonsin kommer tillbaka.

Vilken lyckost du är.

- God morgon. - God morgon.

Hon gillar dig.

Nej, det är inte möjligt. Kevin?

Hallå! Kevin?

- Herregud. - Kom hit.

- Vad håller du på med? - Marcus, hur är det?

Jag trodde att du åkte hem efter Patagonien.

Jag bestämde mig för att åka till Cordilleras och ta lite bilder.

- Här är min vän Yossi Ghinsberg. - Hej.

- Kevin Gale. - Så trevligt.

Detsamma.

Kom hit med dig.

Jag hade redan hört talas om Kevin Gale.

Han var en legend i luffarkretsar. Han hade liftat genom hela Sydamerika-

och tagit fantastiska bilder.

Jag visste också att han var Marcus bästa vän.

Jag har bara varit i Sydamerika ett par månader.

Jaså? Vad gjorde du innan?

Levde ett glamoröst liv på fiskebåtar i Alaska.

Det låter toppen.

Sen frös jag rumpan av mig i New York där jag lastade av lastbilar.

Sen åkte jag till Vegas för att söka lyckan.

Vad hände?

- Jag förlorade allt. - Ja...

Men du hittade den här killen, och det är ovärderligt.

Varifrån kommer du nu?

Jag åkte till Chopicalqui i södra Peru.

Där fotograferade jag kondorer. Helt fantastiskt.

Det är jätteäckligt.

Skål.

Vad är det för nåt?

Det heter San Pedro.

Hur lång tid tar det för San Pedro att börja verka?

Du märker det.

- Det händer inget. - Vänta bara.

Lita på mig.

Jag känner mig lite yr.

Jag tror det har börjat verka.

Jag flyger.

"Med den långa natten framför sig och all tid att bestämma framtiden."

"Han blundade. Det tar tid att leva."

"Det tar tid att leva." Det är underbart.

Jag borde skicka boken till pappa.

Gillar han inte att du reser?

Det är inte det att han inte gillar det, han förstår det inte bara.

Så han tycker att jag kastar bort mitt liv.

En gång läste jag detta i en bok:

"Den sista mänskliga friheten är att bestämma sin egen väg."

Ja, det vore härligt.

LA PAZ, 15 OKTOBER 1981

Jag ber om ursäkt för honom, han är amerikan.

- Till höger, här. - Vi passar definitivt in.

Det blir toppen.

Hola.

Buenos días.

Är du amerikan?

Nej.

Ingenting är som djungeln på natten.

Ljudet är så levande. Insekter, fåglar, alla djur.

Det är som att de skriker åt dig. Elektriciteten pulserar.

Helt plötsligt blir det tyst.

Sen är det tomt.

Bara du och det du letar efter.

Efter gruvorna och missionärerna kommer inget att finnas kvar.

Om en generation kommer det inte att finnas fler indianer.

Det sista av den gömda världen kommer att vara borta. Borta.

Och det är väl det du drömmer om?

Den gömda världen. Det är därför du är här.

Yossi, jag menar inte att låta grinig.

Vill ni vara som andra turister? Alla kan åka till Machu Pichu.

Men vi kan åka till djungeln och träffa indianer som aldrig har setts.

Och Karl, som jag har träffat, är väldigt trevlig och kan ta oss dit.

- Hur vet du att Karl talar sanning? - Han vaskar guld.

- Han är vän med indianerna. - Han kan ha hittat på allt.

De känner varandra, de är vänner. De umgås.

- De skrattar ihop. - Du träffade honom nyss.

Han visade mig bilder. På honom och indianerna.

Han säger att floden är full av guld.

Hur kan du ens... Maten bränns vid.

Ja, det stämmer.

Magiskt. Tack.

- Det är trams, Yossi. - Ni kan väl träffa honom?

- Jag tänker göra det. - Du verkar helt såld på idén.

Jag tänker göra det. Ni får se att jag har rätt. Avboka era hemresor.

Avboka resan hem? Det låter ju jättebra.

Det här är bara dumt, Yossi.

- Säg att han är galen. - Marcus har rätt. Det låter som trams.

Träffa honom så får ni se.

Den här kartan är värdelös. 1:500? Det är ett skämt.

Den finns där och här. Jag sköter navigationen.

Här är toromona-indianerna. Rio Colorado Chico.

Vi flyger till Apolo. Sen vandrar vi till Asriamas.

Sen tar vi oss till Rio Colorado Chico.

- Det tar väl 3-4 dagar. - Jag har aldrig hört talas om dem.

Precis.

- Du är väl fotograf? - Ja.

Här. Du kan ta foton som du kan publicera direkt i National Geographic.

Så vad säger ni?

Han vill ha 50 dollar per person för att guida oss.

Det är till förnödenheter. Han betalar tillbaka det sen i guld.

- Ja. - Du skulle ju få honom på andra tankar.

Jag vet. Jag har också mina tvivel, men...

Karl verkar veta vad han pratar om. Och jag kan ta fantastiska bilder.

- Det blir unika bilder. - Kevin vill åka.

Marcus, du måste följa med. Det blir ett äventyr.

- Visst. Okej. - Ja!

Ja!

Det här kommer att bli så kul! Ja!

Vilka ska åka till djungeln?!

Kom igen, ska det där räcka?

Vi skaffar mer mat i Asriamas. Ingen svälter i djungeln.

- Vad är det här? - Speed. Zippo.

- Man känner sig som en superhjälte. - Okej.

- Vi behöver en bättre karta. - Det finns inte.

Ingenting finns med.

Vi följer floden bara. I djungeln är floderna ens bästa vänner.

Ni betalar väl för det här?

- Vi betalar för det här. - Självklart.

Okej. Inga klockor eller plånböcker.

Karl säger att tiden inte existerar i djungeln. Man går inte vilse.

- Man svälter inte i djungeln. - Oövervinnerliga, ja.

- Det blir lätt. - Ja...

Jag kommer sakna alla saker.

Vad är det där?

Jag fick den av min farbror innan jag åkte.

Han sa att den skulle skydda mig.

- Tror du på det? - Kevin...

- Vad? - Jag vet inte.

Jag vet inte. Men han bar den med sig hela livet.

Och han överlevde kriget och lägren.

Två dagar efter att han gav den till mig så dog han.

- Ja. - Jag tror vi har plats för den.

APOLO, 4 NOVEMBER 1981

Det här är världens sista utpost.

Fortfarande levande, fortfarande vild.

Men inte länge till. Vi gillar inte det vilda.

Vi gillar inte det otämjda. Vi är besatta av kontroll.

Så vi har förstört hela planeten.

Och klappar oss på axeln för att vi har skapat nationalparker med vakter.

För att skydda det som redan är borta.

Varför? Vi är rädda. Djungeln visar vilka vi egentligen är.

Vi är bara ett stort skämt.

Vi har strulat till det för oss.

Det kan verka som att stammarna lever på stenåldern.

Men sanningen är att de ligger långt före oss.

Osynliga. Gömda i madidin.

Toromona-indianerna förstår att de är en del av nåt mycket större.

De vill inte ha det vi har. De är smarta.

De är fria på riktigt.

Helvete! Få bort den!

- Vad är det? - Nåt träffade mig.

- Det var en fladdermus eller nåt. - Var då?

Nåt flög in i mitt ansikte. Jag trodde jag blev attackerad.

Ja, det blev du. Av en mördarmal.

Det börjar bli farligt här. Vi borde bege oss tillbaka.

Gå och lägg er, pojkar.

- Är allt bra med dig? - Jag tror att jag sitter vakt en stund.

Å, nej. Mördarlöven är tillbaka. De tar dig också, Kevin.

Bort med dem, annars får du en pinne i röven.

Fortsätt, det börjar regna snart.

Regna? Det finns inte ett moln på himlen.

Du sa att regnperioden börjar om två veckor.

Jämfört med regnperioden är det här en liten skur bara.

- Hur visste du att det skulle regna? - Jag vet allt.

- Du kan säkert prata med djur också. - Ja, med apor.

Visst.

Inte för nära, då börjar fibrerna brinna så de går sönder.

Ingen fara. I morgon skaffar vi riktig mat. Den finns därute.

- Den väntar på oss. - Då får det allt smaka bra.

Du måste ju förse dina hungriga barn med mat.

- Har ni sett Karl? - Han har gått i förväg. Det är okej.

- Fan, Marcus. - Låt mig få se. Jag har saker med mig.

Marcus, sluta. Fortsätt nu.

- Okej. - Sätt fart.

Vi behöver mer än en machete.

- Karl! - Hörni.