The Huntress: Rune of the Dead

Sven? Sven! Kom till min sida!

- Runa. - Schh. Jag är här.

- Försök att somna om - Jag kan inte.

- Jag bara tänker på honom. - Jag vet.

- Mor! - Ja.

- Jag har inte sovit så bra på sistone. - Är du sjuk eller orolig?

Jag har mardrömmar nästan varje natt.

Är du rädd att somna om igen?

Nej. Jag ligger vaken och grubblar på vad de betyder.

Du låter precis som din far och farfar. De brukade också drömma mycket.

Det förde inget gott med sig. Det kommer att gå över.

Nu, slappna av. Tänk på din andning.

Känn skogens lugn.

Det gör jag.

- Jag träffade. - Jag hörde det.

Far var mycket bättre i min ålder.

- Har han sagt det? - Ja.

När Joar var i din ålder älskade han sin båge mest av allt.

Han hade med sig den i sängen. Men gjorde det honom bättre?

Nej... Låt bågen vila ett tag nu, Runa.

Gör nåt annat för en stund. Nåt du verkligen tycker om.

Jag tycker om att bli bättre.

Du låter precis som han.

Jag kan höra dig.

Har jag berättat om den gången far skrämde bort en ilsken älg?

Inte vad jag minns.

Far och jag letade efter honungsbin när en stor älg dök upp framför oss.

Jag tror att älgen också blev rädd när han såg oss.

Men han blev arg och ville stånga oss med hornen.

- Vet du vad som hände sen? - Nej, vad hände?

Pappa sträckte ut armarna och skrek så att mina öron nästan föll av

och sen gick han mot den och klappade.

Han skrämde bort honom.

Farfar, tror du far är död?

- Nej, det tror jag inte. - Många dör ju på plundringar.

Och många kommer tillbaka. Joar är försenad bara.

När han återvänder ska du komma ihåg att han gjorde detta för vår skull.

Det har gått två år. Vi kanske inte känner igen honom.

När jag tänker på honom är det som om jag ser honom genom vatten eller dimma.

Jag åkte ut på två plundringar när jag var ung.

Jag ville bara återvända som ryktbar och rik.

Det gjorde jag, men det var en dyrköpt skatt jag fick med mig.

Den varade inte länge. Jag hade goda ögon då

och jag siktade väl.

Och när jag visade mina pengar för Ylvas mor

lät hon din mormor gifta sig med mig.

Mina ögon gav mig detta.

Sen fick vi Joar och hans systrar

och min blick började skymmas.

Nornorna styrde över mitt öde.

Detta var det verkliga priset för min lycka.

Och jag hade gladeligen gjort ett sånt offer igen, om jag fått välja.

- Vi går in. - Ja.

Runa, skäm inte bort hästen. Vi måste sälja honom.

- Du kan inte sälja Nattfari. - Gå och fiska.

Kan vi inte gå allihopa?

- Kom Bothild. - Hon stannar hos mig.

- Vad hände? - Jag ramlade.

- Ner i sjön? Hur då? - Jag bara ramlade.

Jag undrar vad far har sett på sin resa.

Han lovade att ha med nånting till mig.

Om han kan kommer han ha med nåt till dig, raring.

- Jag saknar honom. - Jag vet.

Det gör vi alla.

Han saknar tydligen inte oss, annars hade han varit här nu.

Runa...

Eller så ligger han kall i jorden och ingen vill prata om det.

Var är mor?

Mor...

Du gör det igen.

- Vadå? - Du bara står där och gör ingenting.

Jag kan inte göra nåt i mitt eget hem utan att du klagar på mig.

Förneka det inte.

- Sluta nu. - Vad är det som händer, mor?

Du är inte ensam om det här. Vi lider precis lika mycket.

- Du kan inte läsa mitt inre, barn. - Du är ju tyst som en förbannad sten!

Inte den tonen till mig!

- Du tänker på far, eller hur? - Har du inga sysslor att göra?

De är gjorda. Hur är det med dina?

Gå ut. Gå till din syster.

- Nej. - Gå ut!

- Jag vill tala om far. - Gå till din syster.

- Du gör ju aldrig det längre! - Vad vill du att jag ska säga?

Att jag saknar honom? Att jag fortfarande älskar honom?

Vill du att jag ska säga att jag tror han ska komma ridande på en svart hingst.

Det gör han inte. Han har lämnat oss.

Han har lämnat oss att ruttna som utstötta.

Ser du inte att det är du som lämnat oss?

- Far försökte i alla fall, men... - Du kanske också vill ge dig av?

Stick, då. Ta din båge och stick.

Och lämna mig här.

- Vart ska du? - Ut och jaga.

Ibland tror jag att jag kan se igen.

Sen inser jag att det sitter i mitt huvud.

Ljuden av skogen.

Doften av löven och blommorna.

Växandet och multnandet.

Födelse och förruttnelse.

Allt framstår så klart för mig... så nära och så starkt.

Jag har levt länge.

Snart ska jag förmultna och bli till jord.

Jag hoppas att det blir grön mossa som växer ovanpå mig.

Härlig grön mossa.

Då kanske du tar med lite fläsk till min gravhög och sjunger för mina benknotor.

Kan du se din egen död?

Nej, jag ser inte ett förbannat dugg.

Men jag vägrar att dö innan jag talat med min son en sista gång.

- Du är bekymrad. - Jag såg nåt i dag.

Vad såg du?

När jag föll ner i vattnet kändes det som om jag drömde...

...men jag vet att jag var vaken.

Tror du att det du såg var ett varsel?

Ja.

Berätta.

Jag såg min mor, dig och Bothild.

Det var säkert inget särskilt.

Det blir svårare och svårare att minnas.

Är du säker på att det inte var nåt?

Det var nånting annat. Efteråt... på den andra stranden.

Jag såg en flock döda fåglar på marken.

Jag förstår inte hur de dött.

Onda varsel och döda fåglar. Det låter som du slog skallen i, Runa.

Börja inte leta efter tecken i allt du ser.

Det leder bara till ledsamhet och oro.

Vem där?

Jag vill inget illa.

Det är ingen fara.

- Vad har hänt? Vem är mannen? - Hämta mor. Skynda dig.

Bothild, stanna!

- En krigare. Var hittade du honom? - I skogen vid Närlunda.

- Vi måste rädda honom. - Nej.

Han kan knappt röra sig. Vi måste hjälpa honom.

Du borde ha lämnat honom i skogen. För tillbaka honom innan han vaknar.

Far hade skämts om han hört dig nu.

Han har mycket hög feber. Han kan dö i natt eller inom några dagar.

Det finns inte mycket vi kan göra.

Finns det nån chans att han överlever?

Jag vet inte.

Fläderbär kan hjälpa.

Tack.

Göm hans vapen. Vi lägger honom i getskjulet.

Det är ändå tomt. Jag vill inte ha honom i huset.

Vem är han?

Vi vet inte.

Vad säger han?

Han sa nåt om guld på vägen hit.

Jag hoppas han överlever, men febern är ett hot om han måste sova utomhus.

Han ser ut som en vägman. Han kanske vet nåt om far.

Eller så skär han halsen av oss när vi sover.

- Kan du hämta vatten åt honom, Bothild? - Nej, gå inte nära honom igen.

Freja och Odin och med dem Tor red på springaren vid namn Sleipner.

Då föll hästen och bröt sitt ben.

Gudarna satt vid hans sida.

Blod till blod, sjöng de, och ben till ben. Den grå springaren Sleipner stod.

- Vad är det? - Mannen...

Han har ont.

Var inte rädd. Jag tror vi måste ta in honom.

- Se till att han dricker vatten. - Det ska jag.

- Vart ska du? - Till marknaden.

Utan oss?

Du får inte berätta för din syster. Hon får inget veta.

Duktig pojke... Min Nattfari.

- Må du ha hälsan, Magnhild. - Detsamma, Ketill.

Så... här har vi honom.

Jag trodde inte du skulle komma. Det var länge sen du var på marknaden.

Folk saknar era pälsar och skinn.

Jag trodde nästan att skogen slukat er familj med hull och hår.

- Vi har varit upptagna. - Jag förstår.

Måste vara hårt utan din make. Lever Ragnvald fortfarande?

- Det gör han. - En envis gammal get.

Han kommer överleva oss alla, tror du inte det?

- Jag trodde döttrarna skulle följa med. - Nej, inte den här gången.

- Det var din mans häst, eller hur? - Ja.

Jag vet att du är ledsen.

Men jag sålde skinnen och jag tog med den här till dig.

- Får jag prova? - Ja.

Den är vacker. Tack, mor.

Kom du ihåg du mitt fläsk, Magnhild?

Jag gör vad som helst för dig, Ragnvald.

- Fina man. - Tack.

Är du blind, herre?

Det är jag.

- Är du törstig? - Ja.

Tack.

Tack.

Jag är Torulf Ulfsson från Gallstadir.

Jag är Ragnvald Ingvarsson från det här skithålet.

Ragnvald.

Jag har seglat med din son.

- Var du med under attacken? - Ja.

- Lever han? - Sist jag såg honom levde han.

Det var bara en vecka sen... tror jag.

Vi är klara med vattnet nu, eller hur?

Jag vill också ha lite ale.

Du måste vara Runa.

Det var Runa som tog hit dig och läkte dina sår.

Jag står i skuld till dig.

- Vem gjorde det där mot dig? - Mina tidigare skeppskamrater.

Men jag skakade av mig dem.

Dina skeppskamrater?