Escape From Pretoria

Det som följer bygger på en sann historia.

När Stephen och jag tog examen -73 stod halva Sydafrika i lågor.

Polisen sköt svarta ungdomar som kaniner.

Samtidigt smuttade den andra halvan på piña colador på stränder för vita.

Under apartheid blev människor segregerade efter sin hudfärg.

Och när våra ögon öppnades stod den nakna sanningen om apartheid framför oss.

Jag skäms inte för att jag föddes som saffer.

Det som vi alltid hade accepterat skulle vi nu förkasta.

Vi ville inte ha ett liv byggt på lögner och likgiltighet.

Vi ville anslut oss till kampen för ett demokratiskt och fritt Sydafrika,

som inte var byggt på rasdiskriminering.

Men om vi inte lämnade våra privilegierade vita liv och gjorde nåt

var våra ord meningslösa.

Vi valde att göra det mest radikala - och utan tvekan det mest explosiva.

Vi gick med i det förbjudna African National Congress...

...och genomförde aktioner mot apartheid jämte våra svarta och asiatiska fränder.

Vi spred budskapet om frihet och jämlikhet för alla raser till varje pris.

-Kom. -Ska vi inte se på?

-Stephen, vi har inte tid! -Vi kan väl bara...?

De är hack i häl!

Ni där! Stå kvar där ni är!

Och priset var högre än vad nån av oss anade.

Jag har ordnat pengarna. Göm dem, annars lägger de till tolv år på straffet.

-Överklaga inte. -Nej, jag krälar inte för fascistdomare.

Ge mig dem.

-Vad som än händer där inne, ge inte upp! -Nej.

Skynda dig. Jag älskar dig!

Okej...

Ställ er upp.

Republiken Sydafrika mot Timothy Jenkin och Stephen Lee.

Jag vill berömma åklagarsidan. Ett väl framlagt åtal.

Sjutton specialbyggda anordningar till tjugosex separata bombattentat,

är i sig allvarligt.

Men genomgången av de ytterst fördärvliga aspekterna av ANC:s ideologi,

att alla raser är jämlika och allt detta, det var ert starkaste argument.

Och vad jag förstår är fadern till en av de åtalade en framstående farmakolog

och den andres far är en forskare inom humaniora.

Det här landet har uppfostrat er.

Det har fött er och tillgodosett alla era världsliga behov.

Och så här väljer ni att betala tillbaka?

Nu ska Sydafrikanska staten tala om vilket pris ni ska betala i gengäld.

Alltså...

Den förste åtalade och den huvudsaklige bombbyggaren, Timothy Jenkin:

Du döms till totalt tolv års fängelse.

Den andre åtalade, medbrottslingen Stephen Lee:

Du döms till åtta års fängelse.

Straffen ska avtjänas vid Pretorias politiska fängelse för vita män.

Det var det.

Stå upp.

Sätt dig!

Skjut inte! Skjut inte!

Låt oss prata om det här...

Håll käften där inne!

-Tjena. -Tjena.

Äntligen är flygbladsbombarna här.

Efter alla era sluga knep tvingas ni hoppa ut genom fönstret som råttor.

Lyssna! Ingen tvingade er att förråda ert land och er ras.

Ni är de vita Mandela.

Ni är så vilseledda man kan bli.

Van der Merwe! Läs upp det.

Inga pennor, ingen radio, inga tidningar. Inga politiska samtal.

Inga paket större än ett kuvert på 15X10 cm. Besökare en gång i månaden.

Och inga som helst sexuella aktiviteter på området.

Här, ställ er på linjen.

Kliv över linjen.

Lås upp gallerdörren.

Sätt fart!

Fram till linjen.

Fortsätt.

Skynda på!

Skynda på!

-In! -Mandela-älskare!

-Länge leve apartheid! -Välkomna till paradiset!

39378.

In!

Vänd dig om.

Flytta dig!

Okej, era flatlöss. Släckning elva, morgonklockan fem, frukost halv åtta.

Cellerna ska vara skinande rena.

Kom ihåg det, så kommer ni att leva länge och väl.

Nu så... Fullständig tystnad!

DAG 1

Kliv tillbaka från gallret.

Jag har inte sovit så gott på åratal. Det här är inte så illa.

Marsch!

Idiot.

Kom igen, gå!

Fortsätt framåt.

Sänk rösten, allihop.

Gå, gå.

Fortsätt.

Sätt dig.

-Tack. -Sitt inte där. Vi är segregerade.

Därför har de blå skjortor. Eller vill du sitta bredvid en mördare?

Nej, det här är bra.

Kitson.

Okej, lugna ner er nu.

Vad var det?

-Får jag slå mig ner här? -Varsågod.

-Vi har hört talas om er två. -Och vi om dig.

Ja, det är en ära.

-Hur många år? -Åtta för mig, tolv för honom.

Men vi tänker inte bli kvar så länge.

Håll fast vid ilskan. Den påminner er om att det finns en värld utanför.

-Ingen sa till dig att stanna. Sätt fart! -Lugna ner dig.

Kära nån, kära nån...

Flickor... Den här kallar vi för Potluck!

En för varje gång du spiller.

De jävla svinen!

Kom igen, flytta den dit.

Duktig pojke.

Nåt tynger ner er. Har ni nåt på er?

Ni springer som om ni har en flaska öl och några glas i häcken.

Cigarrfodral. 360 rand.

Ni har dyr smak.

Låt mig ge er en guidad tur.

Om ni undrar så är den sex meter hög.

Där är taggtråd som sätter sig under huden.

Sökarljus från kvällen till morgonen. De täcker hela rastgården.

Beväpnade boer hela natten. De vill inget hellre än att tömma magasinet i er.

Och alla tunnlar leder tillbaka till fängelseområdet.

Förutom muren där. Bakom den ligger det en öppen gata.

Jag kände en kille. Hur mycket han än försökte, så fick han inte ut pengarna.

Det blev alldeles infekterat.

Vad jag menar är att alla nyintagna tror att de ska rymma nästa vecka.

Vi är samvetsfångar, så det är annorlunda för oss.

Men vi är krigsfångar.

Hur som helst har jag ett gömställe. Jag kan förvara dem åt er.

Få ut dem innan ni ruttnar inuti.

Han ger en kalldusch till alla stackars jävlar med en plan.

-Jag pratar inte med honom. -Så det har gjorts försök?

En del kommer en bit...

...och andra en bit längre, men ingen tar sig ut.

-Nån gång måste vara den första. -Precis min tanke. Det är vår plikt!

Jag tror inte på den här "samvetsfånge"-skiten.

Om ni har en plan är jag med er. Cellen är en betonggrav.

Enda vägen ut är genom gallret. Säg till mig när ni har nåt.

Tillbaka till cellerna!

Varje fängelse har sin ålderman. För oss politiska fångar var det Denis Goldberg.

Han hade fått fyra livstidsstraff för att ha försökt störta apartheidregimen.

Det var samma rättegång som Mandela och Sisulu.

Han var som en kung.

DAG 23

I många nätter satt jag på min säng och stirrade på låset.

Jag provade hundra idéer i min fantasi,

och sen provade jag hundra till.

Det bara stirrade tillbaka varenda natt.

Och sen insåg jag

att man inte behöver veta allt. Man behöver bara veta tillräckligt.

Tysta!

Man börjar med det som man vet och tänker baklänges.

-Du, vi har nåt. -Inget som involverar grävande?

-Nej, vi ska tillverka nycklar. -Va?

-Vänta, lyssna. -Jag mätte låset med penna och papper.

-En nyckel av penna och papper? -Nej, av trä.

-Du är knäpp. Den går sönder. -Inte om man går mot fibrerna.

-Man har metallnycklar av en anledning. -Skulle inte nån gång vara den första?

-Okej. Var får ni tag i träet? -Från verkstaden...

Se upp!

Tre minuter.

Fortsätt.

Tysta!

Se på nycklarna när han kommer. Titta noga.

Nej! Du är helt från vettet! Vad snackar du om?!

-Vad pågår här? -Inget. Vi slåss inte, bara pratar.

Inte så mycket fred och harmoni bland de vita Mandela?

Nej, nej... Det är kafferjobb.

-Gå båda till cellerna. -Vilket trams!

Ska ni städa upp det? Mongo här tar hand om det.

-Han gjorde ingenting. -Vill du leka med honom?

Lek då lugnt! - Potluck, masa din svarta röv hit!

-Här! -Kom och plocka mitt också!

Tyst med er!

Var tysta.

Plocka upp det där.

Nästa!

Nästa i ledet.

Okej, nästa. Sätt fart!

Nästa.

DAG 74

Plocka ihop!

Fan också. Vilken idiot!

Stopp!

Bara Lee. Alla andra plockar ihop.

Ställ er på led.

Hit!

-Du har en intensiv blick, Jenkin. -Förlåt.

-"Förlåt, meneer." -Förlåt, meneer.

-Så vi gör bara en komplicerad nyckel... -Tysta.

En komplicerad nyckel till ett nyckelhål på andra sidan en tjock järndörr,

som vi inte alls kan nå.

Totalt vansinne.

Jag älskar det.

DAG 100

Ja!

Ja!

Han har faktiskt klarat det!

Nej, nej...!

Tim, Tim...

Det kommer nån. Fort!