Isabel Preysler: My Christmas (Isabel Preylser, mi Navidad)

När du blickar tillbaka och minns dina jular i Manila,

vad minns du då?

Jag har bara fina minnen.

De är verkligen fina minnen.

Ja, eftersom i Filippinerna

firar den spanska befolkningen också trettondagsjul.

Jag har ett foto med Melchior

när vi får gå fram och hämta våra klappar den 6:e januari.

Och jag minns en gång när jag var och handlade med mamma.

Jag såg en brandbil köra förbi med jultomten på.

Jultomten kastade godis till barnen.

Jag var chockad.

"Titta, det är jultomten!"

Den där bilden av jultomten på brandbilen är för evigt inpräntad i mig.

Det var nämligen första gången jag såg jultomten.

ISABEL PREYSLER, MY CHRISTMAS

Nuförtiden lever jag ett fridfullt liv.

Men jag gillar det.

Jag gillar det.

De senaste åren har jag rest konstant.

Jag tillbringade nästan mer tid i luften än på marken.

Och nu

gör jag bättre val än för några år sen.

Andas in och sträck upp.

Upp.

Titta rakt fram, Puri. Inte så.

Sträck upp.

Och så böjer vi oss framåt

och för händerna bakåt.

Nu sträcker jag fram höger hand.

Sträck ut ryggen och håll den parallell med marken.

Andas ut, fokusera på hållningen och för armarna bakåt igen.

-Den här är ny, Chus. -Och så sträcker vi våra armar uppåt.

-Va? -Den här är ny.

Det är den inte.

Jag minns inte heller den här.

-Ni har bara glömt den. -Va?

Isabel, försök tänka på knäna.

-Håll dem raka. -Men jag saknar knäveck.

-Jag vet. -Jag kommer inte hela vägen ner.

Det har du alltid kunnat.

Nej.

Yoga var väldigt viktigt för mig i flera år,

medan jag kunde utöva det.

Andas in genom näsan.

Men när Miguel blev sjuk

fick jag sluta med det eftersom han låg på sjukhus i två månader.

Jag hälsade på honom varje dag, och då slutade jag med yogan.

Sen började jag aldrig igen.

Utmärkt.

-Det här är spännande. -Nu ska vi se om du...

Vi är lite stela, eller lite rostiga.

-Vi knakar. Vi är knakiga. -Men...

Kan man säga så? Knakiga?

Gamla, stela och rostiga...

Ja, inte sant? Vi är fantastiska.

Isabel, berätta för mig

varför det är så viktigt att allt är skinande rent inför jul.

Självklart.

Jag har många julmiddagar för mina vänner.

Då måste huset vara helt perfekt.

Godmorgon, killar.

-Hejsan. -Godmorgon.

Hur mår ni? Fick ni vila efter igår?

Bordsduken, servisen... Allt måste vara perfekt.

Elias, igår tog Isabel upp en viktig punkt när vi pratade.

Glasen. Vi måste gå igenom alla glas.

Hon vill inte ha spruckna glas. Alla måste vara i perfekt skick.

Vi inspekterar dem och ersätter de trasiga.

-Javisst. -Okej.

Jag gör mitt yttersta för att se till att allt är perfekt.

Men det finns alltid saker som inte går enligt planen.

Jag hade en chaufför som arbetade för mig i 35 år.

Och jag sa: "Jag vet inte vad jag ska göra när Francisco slutar."

Och mina döttrar sa: "Oroa dig inte. Du kan inte leva utan Francisco,

men det är lugnt då Francisco inte kan leva utan dig heller.

Du kan alltid lita på honom."

Men Francisco gick i pension och Rafael tog över.

Men han gör också allt med mycket kärlek.

-Hej, hur står det till? -Allt väl?

-Hej, Rafael. Allt väl? -Hur är det, Macarena?

-Bara bra. -Allt väl?

Allt är bara bra.

Jag är här för fruns beställning.

-Jag hämtar den direkt. -Toppen. Tack så mycket.

Varsågod, Rafael.

Utmärkt. Precis i tid, som vanligt.

Ja. Här har vi beställningen.

-Underbart. -Så vackert.

-Och med initialerna... -Underbart.

-...som hon valt. -Ja, det är de hon valde.

Jag skulle säga att fru Isabel är perfektionist.

-Jag hjälper dig. -Tack.

Jag hoppas hon gillar det.

-Det gör hon säkert. Tack. -Tack, Rafael.

Hon blir så glad när man gör allt hon ber om.

Vissa saker kan verka oviktiga för oss,

men för henne är de av yttersta vikt.

Berätta hur du väljer kläder till jul?

Har du alltid haft samma stil eller har den ändrats nåt?

Jag väljer alltid klänningar jag tror ska passa mig.

Jag har aldrig varit särskilt modern eller följt trenderna,

som min dotter Tamara, till exempel.

-Hej, Chris. Allt väl? -Mår du bra?

Jättebra. Jag har några saker som du kan få prova.

-Jag vill visa dig en jacka från Armani. -Den är magnifik.

Få se.

-Underbar. -Giorgio älskar dig.

När jag sa att jag letade efter outfits blev de överförtjusta.

Den är lite tung.

-Jag avgudar Giorgio. -Jag med.

-Den... -Den är underbar, men så tung.

-Det är broderat tyg. -Den är så tung.

Här har vi något annat, från Fernando Claro.

De har gjort elastiska paljettklänningar.

De kommer i alla sorters färger, och de sitter som gjutna.

Den här är för en tjej med en fantastisk kropp.

Men Isabel, jag menar...

-Nej, allvarligt... -Du skulle se otrolig ut.

-De här är för en ung kvinna. -Det är nåt... De har gjort dem...

-Titta på de fina paljetterna. -Den här med?

Den har också paljetter.

-Den här är mer elastisk. -Ja.

-De är underbara. -Så vackra.

Och sen har jag tagit med den här.

Den är lite djärvare.

Ja, den passar på en dålig dag.

Vad tycker du?

Ja, färgen är verkligen...

Rabat har skickat ett urval av smycken.

Den här kjolen är vidare, eller hur?

Ja, den har en Dior "New look"-siluett.

-Jag tror... -Få se ringarna.

-De är för stora för dig. -Ja.

Det är alla ringar. Dina fingrar är så smala.

Här är min fråga:

Hur känns det när de kallar dig för en mystisk kvinna?

Ärligt talat vet jag inte. Jag ser ingen mystik.

Min vän Jean Louis Mathieu sa alltid till mig:

"Kvinnor brukar förlora sin mystik,

och de inser inte hur viktig den är.

Men du kommer alltid vara framgångsrik för har du har din mystik."

Jag har aldrig sett mig själv som mystisk.

Jag kan lova dig att det var helt omedvetet.

De här lådorna måste vi bära upp.

-Alla de här? -Ja.

Okej.

-Jag tar de här. -Det blir bra.

Jag tar den här tyngre lådan.

Okej.

-Ska vi stapla dem däruppe? -Javisst.

Toppen.

Kanske lite längre ditåt?

-Det finns några kvar. -Okej.

Varje gång jag är på första våningen

händer det saker runtomkring.

Jag kan sköta hela hushållet uppe från balustraden.

Jag hör barnen i sina rum,

eftersom deras rum ligger runtomkring.

Så Ana, hur gammal är du?

-Hur gammal? -Ett.

-Ett år? -Ett.

-Ett och ett? -Ett.

-Ett och ett? Två? -Ett och ett blir två.

Mina fem barn står varandra väldigt nära.

Hej, lillan. Vad heter du?

-Ana. -Ana.

-Lilla Ana. -Ana…

Men Ana och Tamara avgudar verkligen varandra.

Berätta vad det här är.

Det är för att de växte upp tillsammans.

Det här...

Ja, vad är det?

Jag minns när jag var liten...

Vi gömde oss bakom en gardin i mammas rum,

och sen målade vi ett hus på väggen.

När mamma kom på oss,

skällde hon ut oss så ordentligt att det är något jag aldrig kan glömma.

Och nyligen

såg jag mina barn rita på väggen i hennes rum.

Och jag tänkte: "Nu är jag körd."

När mamma såg det, sa hon: "Det är okej.

Vi kan måla om väggarna. Vem bryr sig om de ritar på väggen?"

Och jag sa: "Va?

Jag minns fortfarande utskällningen som jag fick när jag målade på din vägg.

Nu säger du att det är okej, att det går att måla om?"

Men det är så hon är nuförtiden.

Mamma!

Det är Mikey.

-Ett av barnen gråter. -Det är Mikey. Kom hit, Mikey!

Mikey. Allt är bra, älskling.

-Var är du? -Kom hit till mig.

Kom.

Du ska inte gå någonstans.

Älskling, vad är det?

Kom hit. Du kan komma till poolen.

Jag vill vara med dig.

-Du är med mig. -Och med Lala.

Och med Lala, hjärtat.

Kom, älskling.