The Fox and the Child (Le renard et l'enfant)

FLICKAN OCH RÄVEN

Det började en dag på väg till skolan Jag hade nyss fyllt tio år.

Det var första gången jag såg en räv på så nära håll.

Han märkte mig inte ens. Han var helt stilla och jag tittade på honom.

Var inte rädd, Räv. Var inte rädd.

Räv...

Mitt hjärta bultade i världens fart. Han var så vacker.

Jag hade ett tag trott att jag skulle kunna röra vid honom.

Hela dan hade jag i skolan tänkt på räven.

När jag återvände var jag säker på att vi skulle ses igen.

Jag hade bestämt att den här räven, honom skulle jag tämja!

Jag visste ännu inte att det var början på ett stort äventyr.

Hösten närmade sig men jag såg inte min räv.

Mina promenader var spännande för jag visste ju att min räv bodde i skogen.

En kväll kände jag mig plötsligt så liten där mitt i naturen.

Jag lärde mig läsa, skriva och räkna men kunde inte spåra upp en räv.

Den borde ju vara där rakt framför mina ögon.

Nattens snö hade trollat fram spåren av harar, hjortar, vildsvin.

Och där framför mig.

Spåren av min räv.

Alla spår jag följa kan Här i snön och vägen fram

Steg för steg jag följer med Gissar gör jag vem du är.

Djup är snön för en kanin Skuttar fram med munter min

Lille Pigge Igelkott sover sött Han är så trött

Tre små grenar ligger där Nej, det spår av korpen är

Vilda, Vilda Ville Svin Han har grävt i gropen sin

Alla spår jag följa kan Här i snön och vägen fram

Steg för steg jag följer med Gissar gör jag vem du är

Här har herr Hermelin Dansat fram så vit och fin

Liten häl och tassar små Här du vände tvärt på tå

Fantastiskt att följa i hans spår! Jag rörde mig på ett helt nytt sätt.

Men jag kom ofta tillbaka till samma plats.

Alla spår jag följa kan Här i snön och vägen fram

Steg för steg jag följer med Gissar gör jag vem du är

Vinternatten är så kall Räven rundar kvickt en tall

Går förbi med sina klor Det gör vargen som här bor

Resten av vintern var jag hemma och trodde jag förlorat min räv.

Mina föräldrar gav mig en bok om rävarnas liv som jag lärde utantill.

Jag försökte tänka mig som räv och blev alltmer lik en om vintern.

För mig var vintern en vacker årstid men för min räv en kamp.

I boken stod det hela tiden: "Äta, inte ätas."

Och jag tänkte: "Var stark, min räv, håll ut, vi möts igen."

Jag minns när jag hörde rävarna ropa på varandra. Det var så kallt.

Vintern var nästan slut och då blev rävarna förälskade.

De dansade vilt när de uppvaktade varandra.

Jag tyckte jag såg häxor dansa fram på sina kvastar.

Jag tänkte bara på min räv.

Där... bland skuggor och stjärnor hade han sitt rike.

Våren närmade sig. Jag var orolig för min räv. Alla rävar skulle utrotas.

Med gift, fällor, gevär, alla medel. En del tyckte rävar var skadedjur.

Jag tyckte de var vackra, fascinerande, vilda och självklara.

Men vem lyssnade på mig?

Efter två månader var jag äntligen fri och överlycklig.

Jag sökte upp min rävs revir.

Pappa hade visat var rävgryten fanns men jag fick inte gå för nära.

Rävar tycker inte om att bli störda.

Åh, nej!

Jag hittade bara tomma gryt eller värre... stängda!

Kriget mellan människa och räv skulle visst aldrig ta slut.

Är det någon där?

Räven...

Räven...

Det var här min räv bodde. Jag var så lycklig över att ha hittat honom.

När jag nu hade hört honom så ville jag se honom.

Vänta! Vänta!

Min räv var en rävhona som fått ungar som hon nu gömde på ett annat ställe.

Hon hade känt min doft. Varför hade jag inte varit försiktigare?

Hon var nog inte så långt borta, så jag höll vakt från stora boken.

Jag hade ju sett henne här förut. Det gällde bara att vänta.

Jag hade nästan tröttnat när en idé dök upp... på fyra tassar.

Om smörgåsen lockat fram en igelkott kunde den kanske locka fram en räv.

Stick iväg...

Stick nu iväg!

Kom hit!

Var inte rädd. Kom!

Ger du dig redan av? Vänta! Du kommer väl tillbaka?

Ja!

Dagarna gick utan räv. Hon fick inte glömma mig så jag var ofta vid boken-

-så hon skulle veta att jag väntade på henne.

Två veckor gick och jag var så ledsen.

Jag bad träden om hjälp, för de såg väl allt högt där uppifrån.

Men de var inte särskilt pratsamma.

Snälla, stick inte iväg.

Jag hade gjort ett jättekliv. Jag fick följa efter henne.

Jag visste inte vart jag var på väg, men jag ville inte tappa bort henne.

Gammelbjörnen från bergen! Som ingen sett på flera år. Bara jag!

Men det berättade jag aldrig för mina föräldrar.

Jag ville hitta min rävhona och nu hade jag hela sommarlovet på mig.

Jag hade tålamod, ibland gick det flera dar men jag gillade att vänta.

Så småningom fick jag komma närmare men aldrig klappa henne.

Aldrig! Men jag försökte ju...

Kom! Kom närmare...

Titta, det är till dig.

Kom, då!

Nej, kom tillbaka. Titta!

Här...

Min nyckfulla räv... Jag rös av lycka när hon dök upp från ingenstans.

Det var så spännande att följa henne i skogen, rena äventyret...

Ibland väntade hon på mig som om jag inte sprang fort nog.

En dag följde jag henne ända till Jättarnas gryta.

Men det var något annat. Dit fick jag inte gå.

För alla oss barn i trakten var det det mest förbjudna området.

Nej, Räven, det var ju bara på skoj.

Räven!

Jag trodde inte en räv kunde sura men nu gjorde hon det.

Jag tyckte det var gulligt. Det var då jag kom på hennes namn.