Answer This!

NUTID

PSYKIATRISK UTVÄRDERING

Använder ni alkohol eller droger?

Lite alkohol som alla andra. Inga droger.

Kan ni berätta kort vad ni är anklagad för?

Nej, jag förstår det inte själv.

De anklagar mig för en massa, men jag är oskyldig.

Hur länge ska den här cirkusen pågå?

Herr Genesta, ni nämnde en ung kvinna, Adèle, för polisen.

Berätta mer om henne.

Bodde hon i Valmoline?

Ja. Hon var gravid. Hon kom dit för att bo med sin fästman, Manu.

- Jag har redan sagt allt det där. - Manu.

Emmanuel Laverne?

Är det han?

Ja.

Problemet är att ingen frånsett er

har sett den här unga kvinnan i Valmoline.

Vadå? Tror ni att jag hittade på henne? Är det så?

Vad vinner jag på att uppfinna nån som inte finns?

Kanske slippa ansvar för era handlingar.

Hör på, jag är inte galen.

Hon var där med oss.

Hon höll ett kort tal första kvällen.

Hon bodde i alpstugan med Alice och Manu.

Det måste gå att bevisa med fingeravtryck, hår eller nåt.

Ni säger att Manu och Adèle bosatte sig i Valmoline. När?

Minns ni datumet?

Det var i slutet av juni.

Några dagar innan vi kom dit med de andra.

SEX MÅNADER TIDIGARE

Titta, Adèle. Byn ligger där borta.

Du ser den när vi kommer över bron.

Vänta, kan du stanna?

Är du illamående än?

Nej då. Jag vill bara njuta av utsikten.

Här kommer vi att trivas.

Vila, ingen stress, ren luft.

Vad tycks?

Det är vackert.

Det är rofyllt.

Som om vi vore ensamma i världen.

Ska vi fortsätta?

EN ORIGINALSERIE FRÅN NETFLIX

Hej, Paul.

Om det kommer post så är det här jag bor.

Nej, jag är pensionerad. Ingen brevbärare finns.

Varken brevbärare, bagare eller präst. Det finns inga kvar.

Ja.

Du får hämta din post i dalen, precis som Philippe.

Manu.

Du är så stilig.

Så roligt. Det var så länge sen.

- Du måste vara Adèle. - Hej.

Kom in. Är ni inte för trötta efter resan?

Vi har gott om tid att prata.

Kom och se ert sovrum. Kommer du, Manu?

Det är för mycket. Sen arbetet började existerar bara alpstugan.

Jag ska väl presentera mig.

Muriel Personnaz, Philippes syster.

Välkomna till Valmoline.

TJUGO ÅR TIDIGARE

Så det här är din berömda alpstuga.

- Den är enorm. - Kom så tittar vi på rummen.

Kommer det många fotvandrare hit?

Det kan alltid dyka upp nån,

men ingen har kommit på ett år enligt Philippe.

Vi kommer att ha det bra. Du kommer att kunna skriva i fred.

Ja.

Det är ett fint ställe. Du gjorde rätt som insisterade.

- Mamma? - Ja?

Får vi välja rum själva?

Vänta, Julien. Vi tittar tillsammans.

- Kom nu. - Okej.

Kom nu.

Kom igen!

Det är inget fyrstjärnigt hotell.

Men din barndomsvän begär så lite i hyra, så vi kan inte klaga.

Huset måste dammas och städas.

Vänta.

Barn.

Pappa och jag ska vila. Vi stänger dörren.

Okej, mamma.

För inte för mycket oväsen.

Nå, gillar du alpstugan?

Synd att det är så ostädat här,

men vi kan säkert göra det trivsamt.

Ja.

Vi kanske båda behövde det här.

Nåt helt nytt.

Allt bör fungera som det ska.

Muriel och Christine var här i morse.

- Men vid minsta problem… - Allt kommer att funka jättebra.

- Eller hur, Adèle? - Det är perfekt.

Ursäkta, jag måste gå på toa.

Hur står det till med din mor?

Hon mår bra.

Synd att hon inte kommer hit mer. Inte ens till ert bröllop.

Du känner henne. För henne är Valmoline ett avslutat kapitel.

Jag vet. Jag förstår.

Och hon är emot att jag ska gifta mig.

Hon är i tionde veckan, så barnet föds till jul.

- Flicka eller pojke? - Det får bli en överraskning.

Ni ska få komma i ordning. Om det är nåt problem…

Nej, det blir inga problem, tack.

- Då väntar vi er till middag. - Okej.

- Kl. 19.30. - Okej.

Tack, Philippe.

Mår du bra?

- Jadå. - Säkert?

- Han gick dig inte på nerverna? - Nej.

Han verkar glad att se dig. Han gillar dig.

Så vad är det?

Det är okej. Jag är bara lite trött. Det går över.

Det var säkert dyrt att renovera alpstugan.

Är de rika?

Jag vet inte.

De äger mark. De var tvungna att låna.

Okej.

VALMOLINE DAG ETT

Bravo. Nu går vi vidare.

Alexandre. Är du där?

Det är jag, Françoise.

Jag är med Julien och Amélie.

Det gör inget. Vi kommer tillbaka.

- Bor vår kusin verkligen här? - Ja.

Han mottog Fields-utmärkelsen, sa du.

Vet du vad det är? Det är matematikernas Nobelpris.

Ja. Han var en utmärkt forskare innan han la av.

Hej, Alexandre.

Du borde ha stannat i dalen med dina barn.

Tack för välkomnandet.

Det här är Amélie och Julien.

Jag menar det. Den här byn är dålig för er.

Varför säger du så?

Det är nåt ruttet i luften.

Ruttet?

Du återvände ju för att det är en oförstörd plats.

Det var ju så du sa.

Naturen är inte rutten. Det är människorna.

Ni ser, barn. En riktig misantrop.

Jag menar det. Titta vad människorna gör med djur här i skogen.

Ge den till parkvakten. Han känner den skyldige.

Tack. Du skrämde henne.

Å andra sidan hittar man också det här, kära du.

En verklig gåva från skogen till dem som kan se.

Jag kan lära dig hitta dem om du vill,

eftersom din mamma är för envis för att lyssna.

Françoise… var rädd om dig och din familj.

Kom så går vi.

- Kommer ni? - Ekorren är söt.

Kommer ni?

- Lämna den. - Den är död. Vi kommer igen.

- Vår kusin är cool. - Ja, väldigt.

BAR

Och Green Meadows den 18:e.

- Den 24:e. - Hej.

Hej. Vad önskas?

En Get 27 med krossad is, tack.

Beklagar, det har vi inte.

Vänta, Christine, jag sköter det här. Hej.

Hej.

Tyvärr har vi inte Get 27,

men jag har en väldigt god vodka från Annecy.

- Kanske en Bloody Mary? - Gärna det.

- Ta tomatjuice själv. - Okej.

- Ta en drink själv. - Tack, inte när jag jobbar.

Hej, jag är Muriel Personnaz, ägarens dotter.

Angenämt.

Ni har redan träffat min bror Philippe. Han gav er nycklarna.

Just det.

- Välkomna till Valmoline. - Tack.

Jean-Louis Rodier. Ibland författare, mest arbetslös.

Muriel.

Muriel. Kom och titta.

Vänta lite, jag är upptagen.

Vad är det med honom?

Vad är det här för larv?

Adèle?

Är du där?

Jag är klar.

Vänta, du ska få frukost på sängen.

Jag vill inte ligga. Jag har mycket att göra.

- Jaså? - Ja.

Vad till exempel?

Först vill jag att du visar mig byn

- och berättar om din barndom. - Ja.

Och visa mig

var du brukade promenera med din vackra, intelligenta Alice.

- Ska vi gå? - Men…

Titta.

Den finns kvar. Helt otroligt.

Alice och jag byggde den med hjälp av hennes pappa, Milou.

Det tog hela sommaren. Det var över 20 år sen!

Hit gick vi och åt godis och läste.

Vi tillbringade många timmar här.

Och här kysste Alice en pojke för första gången.

- Var det du? - Nej då.

Äntligen kommer du.

Hej, Alexandre. Du skrämde oss.