The Lady Bird Diaries

DEN 22 NOVEMBER 1963

Fredag, den 22 november.

Allt började så vackert.

VÄLKOMMEN TILL FT WORTH DÄR VÄST BÖRJAR

Efter duggregn på morgonen

kom solen fram stark och vacker.

Vi var på väg till Dallas.

Vi har en strålande sol över oss

och presidenten kommer att åka i det fria.

Hjulen är nere,

och presidenten och mrs Kennedy har anlänt till Dallas Love Field.

Presidenten ackompanjeras av

vicepresidenten och mrs Johnson.

I den första bilen, presidenten och mrs Kennedy,

sen en Secret Service-bil och sen vår bil.

Gatorna var fulla av folk,

massor av barn som log.

Vi körde i en kurva nerför en kulle.

Plötsligt hördes ett skarpt

högt ljud.

Ett skott och sen två till.

Jag hörde på radion: "Vi sticker härifrån."

Mannen som var med oss hoppade till framsätet,

ovanpå Lyndon, kastade honom på golvet

och sa: "Ner på marken."

Bilarna accelererade snabbare och snabbare.

Jag kastade en sista blick över axeln

och såg ett rosa knyte,

som en blomma,

som låg i baksätet.

Det var mrs Kennedy som låg över presidentens kropp.

PARKLAND MEMORIAL-SJUKHUSET NÄSTA VÄNSTER

De ledde in oss i ett tyst rum.

Det var från Kenny O'Donnell

som jag först hörde orden:

"Presidenten är död."

PATIENTREGISTRERING KENNEDY JOHN F

Mr Kilduff sa till Lyndon: "Presidenten."

Jag tittade upp på en byggnad

och där hängde redan en flagga på halv stång.

Det var då det slog mig hur enormt det var.

Situationsrummet, Wayside här. Hör ni mig? Kom.

Vi väntar på avläggandet av eden på flyget.

Vi har det här från Washington.

Tv:n var på och kommentatorn sa:

"Lyndon Johnson är nu USA:s president."

Det råder inga tvivel om att presidenten är död.

Vid det laget hade mrs Kennedy anlänt och kistan.

Mrs Kennedys klänning var blodfläckad.

Hennes makes blod.

Jag frågade om nån kunde hjälpa henne att byta om.

Hon sa: "Nej, jag vill att de ska se vad de har gjort mot Jack."

Och där, i planets trånga utrymme

med Jackie till vänster,

svor Lyndon presidenteden mycket samlad.

Jag försökte uttrycka hur vi kände.

Jag sa: "Mrs Kennedy, du vet

att vi inte ens ville bli vicepresident,

och nu, käre Gud, har det blivit så här."

Jag hade gjort allt för att hjälpa henne.

Det är en sorglig tid för alla.

Jag vet att världen delar sorgen

som mrs Kennedy och hennes familj bär på.

Jag ska göra mitt bästa.

Det är allt jag kan göra.

Jag ber om er hjälp och era tankar.

Det kändes som att gå upp på en scen för en roll jag aldrig hade repeterat.

Hur otroligt det än kan verka,

skulle jag befinna mig i en unik position

som hustru till USA:s president.

Och bara jag kunde se händelserna utspela sig

från just den synvinkeln.

Liz Carpenter sa: "Du borde spela in det här."

Hon gav mig sin sons lilla bandspelare,

så i det första ganska lugna ögonblicket,

två eller tre dagar efter den 22,

började jag min dagbok.

Det var för viktigt

att inte dela med sig av.

Och det var otroligt.

THE LADY BIRD DIARIES

I president Johnsons hem i Spring Valley

poserade landets presidentfamilj för deras porträtt.

De fotograferas i hemmet där de stannar

tills mrs Kennedy flyttar från Vita huset.

Första damen,

och bredvid presidenten står Lynda Bird, 19 år,

och Luci Baines, 16 år.

Hela familjen har initialerna LBJ.

CLAUDIA "LADY BIRD" JOHNSON DOKUMENTERADE SIN TID I VITA HUSET:

123 TIMMARS INSPELNINGAR SOM AVSLÖJAR HENNES ROLL

I JOHNSONS PRESIDENTSKAP.

DE HÄR BANDEN HAR SÄLLAN HÖRTS.

Tisdagen den 26 november.

Jag träffade mrs Kennedy för att diskutera hushållsdetaljerna

som en kvinna som flyttar ut

skulle prata om med en kvinna som flyttar in.

Hon sa att hon ville be mig om en tjänst.

Hon ville att Carolines undervisning

skulle fortsätta på tredje våningen.

Det var det lättaste att säga ja till.

Hon sa många saker, som: "Var inte rädd för huset.

Du kommer att trivas här."

Hon upprepade det om och om igen som om hon försökte lugna mig.

När jag hade flyttat in i Vita huset

frös jag hela tiden de första tre-fyra veckorna.

Jag hade ingen aptit och gick ner två kilo.

Jag gick på tå och viskade.

Det är över nu, man kan inte fortsätta så.

Har jag känt mig upprymd?

Över att nå det jobb vi har nu?

Inte alls.

Bara en känsla av hur svårt det här kommer att bli

och en beslutsamhet att göra de här 12 månaderna så bra som möjligt.

ST. JOHNS KYRKA

President Johnson besökte St. Johns episkopalkyrka,

bad för John F. Kennedy

och bad prästen i St. Johns att be för honom,

för Lyndon Baines Johnson,

som av en mördares kula plötsligt hade slungats in i ett jobb

som är det viktigaste och mest krävande på jorden.

Söndagen den 12 januari.

En sak som har gått obemärkt förbi, fast inte av mig,

är att Lyndon har gått i kyrkan varje söndag

sen den 22 november,

och några dagar däremellan.

Det vore en underdrift att säga

att en förnuftig man

inte vet hur mycket han behöver hjälp och tröst.

Det gör han.

Det pratades om att han kanske inte skulle kandidera nästa sommar.

Nu kommer han nästan säkert att leda den valrörelsen.

Hans presidentskap, hur länge det än varar, blir inte tyst.

Hans ambitioner och beslutsamhet överträffar hans blygsamhet och tvivel.

Och det är kanske så det ska vara för mannen med den ultimata makten.

- Hallå? - Hallå?

- Jackie? - Presidenten?

Jag älskar dig.

Vad gullig du är.

Jag saknar dig och tänker på dig.

Tack.

Här är en liten flicka som vill hälsa.

- Jackie? - Lady Bird?

- Ja. - Hur mår du?

Jag har fullt upp med alla möjliga beslut.

Jag packar upp och så vidare.

Men jag hoppas att barnen är glada och lyckliga

och att du får vila.

Du är så snäll, Lady Bird. Så omtänksamt av dig att tänka på mig.

Ingen orsak. Jag måste bara jobba och lära mig mycket.

Lyndon vill säga ett ord till. Och massor av kärlek till dig.

Detsamma till dig. Hej då.

Lördagen den 7 mars.

Jag har ett uttalande om ekonomin.

Jag är nöjd med reaktionen på skattesänkningen.

Dagens höjdpunkt var Lyndons presskonferens på tv.

Efteråt ringde jag Lyndon

för att berömma honom.

Vill du lyssna på min kritik?

- Eller vill du vänta tills ikväll? - Ja, säg det nu.

Under uttalandet var du lite andfådd,

och du tittade ner för mycket.

När man har en förberedd text

måste man ha möjligheten att studera den lite mer

och läsa den med lite mer övertygelse och intresse.

Problemet är att de kritiserar en för att man tar så lång tid på sig.

De vill använda allt till frågor.

Då producerar deras frågor inga nyheter,

och ger man inga nyheter får man ett helvete.

Jag ger det ett B+.

Hur känns det?

Jag var bättre än förra veckan.

Jag kände mig i alla fall trygg.

Som om du hade kommit över ett hinder, psykologiskt och på andra sätt.

Det blir intressant att höra alla andras reaktioner.

När du gick på college

utbildade du dig till expert inom flera områden.

Du utbildades till lärare, journalist och sekreterare.

Varför utbildade du dig till allt det?

Var det osäkerhet? Eller bara ett brett intresse?

Jag trodde att vara journalist innebar

att man hamnade i händelsernas centrum

på spännande platser.

Som student från en liten stad i östra Texas,

öppnades plötsligt världens dörrar för mig.

FEATUREARTIKLAR

Jag gjorde alla möjliga uppdrag, men jag föredrog featureartiklar

för jag fick åka och träffa intressanta karaktärer.

Jag visste att jag skulle hitta ett sätt att försörja mig,

men jag trodde alltid att jag skulle gifta mig till slut.

Han var påstridig

och han var väldigt direkt och dynamisk.

Och innan dagen var slut

friade han till mig och jag tyckte att han var galen.

Jag antar att det tar längre tid att bekräfta en bedömning

som ska vara hela livet.

Min känsla av spänning steg.

Jag visste inte vad som skulle hända,

men jag visste att det var nåt viktigt.

Pratar presidenten om