Sherlock

Berätta om din morgon.

Ta det från början.

- Jag vaknade. - Sov du bra?

Nej. Jag sover inte alls.

- Men du att du vaknade. - Jag ligger inte ner längre.

Sover du själv?

- Ja, det är klart. - Jag tänkte på din dotter Rosie.

- Hon bor hos några kompisar. - Varför?

Jag klarar inte av det hela tiden.

Och jag mådde inte bra i går kväll.

- Det är förståeligt. - Är det?

Varför är det förståeligt? Varför måste allt vara det?

Varför kan man inte bara säga att nåt är oacceptabelt?

- Jag menar bara att det är okej. - Att svika sin dotter, är det okej?

- Du förlorade din fru. - Rosie förlorade sin mamma.

Du ställer för stora krav på dig själv.

Nej, jag misslyckas att göra det.

Har du ingen att prata med eller anförtro dig åt?

Nej.

Jag ska hämta Rosie i eftermiddag när jag har varit hos psykologen.

Jag har en ny.

- Tänker du berätta om mig? - Nej.

- Varför inte? - Jag kan inte.

- Hon tror att du är död. - Det är viktigt att du kommer ihåg det.

Jag är död.

Du måste. För din och för Rosies skull.

Det här är inte på riktigt. Titta på mig, John!

Jag är inte här på riktigt. Det vet du.

Vi ses sen.

Har du nåt mer att berätta för mig?

Nej.

- Vad tittar du på? - Inget.

- Du tittar till vänster om mig hela tiden. - Jag tittade nog bara bort.

Det är skillnad på att titta bort och att titta på nåt. Jag brukar märka sånt.

- Det tror jag nog. - Jag tror att jag påminner dig om din vän.

- Jag vet inte om det är nåt positivt. - Har du pratat med Sherlock Holmes?

Jag har inte träffat honom. Det har ingen. Han håller sig hemma.

- Klandrar du honom för det? - Jag tänker inte på honom.

- Har han försökt att kontakta dig? - Nej.

Är du säker på det?

Om Sherlock Holmes vill kontakta en så märker man det.

Jaha... Ska du inte presentera mig?

Har du någon kommentar...

Hej!

Mr Smith... De väntar.

...välgörenhets...

- Vi kan börja. - Visa in dem.

Det är inte lätt att ha så goda vänner.

Vänner är personer man vill dela med sig till.

Vänner och familj.

Vad är det allra värsta man kan göra mot goda vänner?

Tänker du på nåt speciellt?

Ja, Ivan. Utan tvekan.

Du kan prata öppet här. Det håller nog alla med om.

Berätta. Vad är det värsta man kan göra?

Att berätta sin mörkaste hemlighet.

För om man berättar det för någon som helst inte vill veta det-

- så kan man inte ta tillbaka det. Man kan inte få det osagt.

När man har lättat på hjärtat finns det ingen återvändo.

Jag bara skojar!

Det är klart man kan.

Är ni snälla och kavlar upp höger ärm. Kavla upp höger ärm.

Kom igen.

- Det är bara en liten säkerhetsåtgärd. - Vad är det här?

Det är TD 12. Det är ett av våra.

- Vad då? - Mitt företag tillverkar det. TD 12.

Vi säljer det till tandläkare och sjukhus.

Det används i mindre ingrepp. Det påverkar...

- ...minnet. - Minnet! Exakt.

Jag vill tacka dig för att jag får använda det, Ivan.

Jag visste inte exakt vem du tänkte använda det på.

- Frågade du inte? - Är alla redo?

- Nej! - Var snälla och kavla upp ärmarna.

Oacceptabelt!

Det enda jag gör är att lätta på hjärtat, kära Faith.

Och jag vill inte betunga era hjärtan.

Ni lär förfäras av det ni snart får höra, men ni kommer att glömma bort det.

Om man tänker efter har mänskligheten alltid valt att glömma vissa saker.

Tack vare det här droppet får ni precis rätt mängd av läkemedlet.

Allt som händer nu kommer ni bara att minnas i några minuter.

Dessvärre är det så att även era tidigare minnen -

kan ta skada

Jag tänker berätta nåt för er nu. Nåt som är personligt-

och väldigt viktigt för mig.

Jag känner att jag behöver bekänna nåt-

men ni kommer nog att vilja glömma det.

När det här är klart får ni gå. Och oroa er inte.

När ni är tillbaka i er vanliga tillvaro minns ni inte nåt jag har sagt.

- Lyckligt ovetande... - Man vill ju vara lycklig!

Ni känner några här, men inte alla.

Därför ska ni vara medvetna om att en av er är en högt uppsatt polis.

En av er jobbar i domstolen.

En av er sitter i styrelsen för en framstående tv-station.

Två av er jobbar för mig, och en av er är givetvis min vackra dotter.

Faith.

Det är er jag måste berätta för.

Jag har tjänat miljoner.

Till mig själv, till er och till miljontals personer jag inte har träffat.

Vissa välgörenhetsorganisationer skulle inte finnas om det inte vore för mig.

Om ni frågar mig är livet är ett bokslut-

och i så fall ligger jag på plus.

Men det är nåt jag måste ta hand om.

Jag har ett problem, och det finns bara en lösning.

Vad då?

Jag är ledsen för det här.

Jag måste döda en person.

MÅSTE DÖDA

Vem?

VEM?

Satt vi i ett möte? Hade vi ett möte?

- Jag måste döda en person. - Faith.

- Kära dotter. - Jag minns inte.

Jag minns inte vem du skulle döda.

Om fem minuter kommer du inte ens att minnas varför du grät.

De andra mår bra. De sitter på puben.

Jag bjuder.

Nej, men Faith...

Jag tar hand om den. Du blir bara upprörd.

För tre år sen berättade min pappa att han tänkte döda en person.

Det var bara ett ord, och det förändrade mitt liv, mr Holmes.

- Bara ett ord. - Vilket ord?

- Ett namn. - Vilket?

Jag minns inte. Jag minns inte vem pappa ville döda.

Jag vet inte om han gjorde det.

Du har slutat sola och färga håret. Har du slutat bry dig?

Är du aldrig missnöjd med din spegelbild?

Nej. Har du en amerikansk bil? Jag menar en bil med ratten på vänster sida.

- Nej, hur så? - Jag vet inte. Jag la märke till något.

NÅGOT

Allt väl?

Du behöver förstås ingen bil. Du bor ju helt ensam.

- Hur vet du det? - Uppenbart.

Du har ett litet kök för att spara pengar, trots att du gillar att laga mat.

- Va? - Varför tittade jag ut genom fönstret?

- Jag vet inte. - Jag måste ha haft en anledning. Ja, ja.

Du bytte nog ner dig när du slutade på jobbet och när du gjorde slut.

- Det kan du inte veta säkert. - Jo. Ni tog knappt på varandra.

Ganska länge var det så. Det är uppenbart.

- Lappen kan inte ha avslöjat allt det. - Jo, jag bevisade just det.

- Hur gjorde du? - Jag vet inte. Det händer bara.

Det är en reflex jag inte kan kontrollera.

FUKTIG

Kappa.

- Jag har ingen. - Varför inte det?

- Vem pratar du med? - Stick!

- Vad säger du? - Va?

- Mitt fall. - Det är för konstigt.

Gå till polisen. De är duktiga på komplicerade saker.

Hälsa dem att jag skickade dig. Hej då.

Snälla. Jag har ingen annan att vända mig till.

Jag är upptagen. Jag måste dricka te.

- Är "te" ett kodord för nåt annat? - Nej.

Du kanske föredrar lite kaffe...

- Du är mitt enda hopp. - Vilken otur! Hej då.

- Vad är otur? - Sluta prata. Då märker jag att du finns.

- Jag har kongenital otur. - Handväskan!

Det är inte snuskigt. Kongenital betyder...

Handväskan.

Stanna. Vänta.

Det är inte ditt liv. Låt det vara. Låt det vara!

Ursäkta? Vad pratar du om?

- Din kjol. - Va?

Titta på kanten! Förlåt. Jag försöker att hänga med min hjärna.

Ser du märkena? Såna får man av att klämma kjolen i bildörren.

- De är på vänster sida så du körde inte. - Jag tog en taxi.

Det står ingen taxi utanför. Det var det jag skulle kolla i fönstret.

Du gick ända hit utan att ringa efter en taxi och tog ingen kappa.

Det skulle vara oviktigt om det inte vore för ärren på armen-

som du försöker att dölja.

- Du såg dem inte. - Nej, men nu bekräftade du att de finns.

Jag behöver inte se dem för att se att de är självförvållade.

Du behöver inte visa dem, men visa din handväska.

- Varför det? - Den är för tung. Jag var ditt sista hopp.

Nu går du utan att veta hur du kommer hem. Och du har en pistol.

- Pommes frites. - Va?

När man är självmordsbenägen får man unna sig det.

Sherlock. Ska du gå ut?

- Jag tror jag minns vilket håll det är åt. - Du kan inte gå ut så där!

- Jag har en kompis med mig. - Vem då?

Hej då.

Kom.

Jag är Culverton Smith, och i år tänker jag rösta på...

- Jag pratade med premiärministern. - Ursäkta mig.

- Er bror har lämnat sin lägenhet. - Brann det i den?

Jag gillar att äta god mat även när jag reser.

Det är vikt på mitten. Du gömde den i en bok i några månader.

Den är hårt vikt, så det var en full bokhylla.

Du gömde den alltså från någon som bodde i samma hus-

- och du var sällan helt ostörd. Du var alltså ihop med någon.

Men det tog slut. Det är nålmärke här.

Den har varit uppsatt. Alltså är förhållandet slut.

Lappen varit i samma rum som ånga och matos, så den satt i köket.

Det är många olika kryddor. Du är självmordsbenägen och fattig-

- men vill ändå laga ordentlig mat. Du gillar det.

Om man har besök kan någon alltid gå in i köket.

Man lägger nog märke till en sån här lapp-

- så jag antar att du aldrig har besök. Du har isolerat dig.

- Jag är hänförd. - Jag vet.

Av pommes fritsen, menade jag.

Kom.