Manifesto

Manifest substantiv, plural: manifest

Offentlig förklaring av program och mål av parti, grupp eller individ.

Allt fast förflyktigas.

För att ge ut ett manifest måste man vilja-

- att A, B, C går till strids mot 1, 2, 3-

- bli rasande och vässa vingarna för att kuva-

- och sprida små A, B, C och stora A, B, C-

- och teckna, skrika, svära, bevisa sin överlägsenhet-

- och ordna prosa till absoluta, ovedersägliga bevis.

Jag är emot handling.

Jag är för ständiga motsägelser - bekräftelser också.

Jag är varken för eller emot-

- och jag förklarar inte, för jag avskyr sunt förnuft.

Jag skriver ett manifest för att jag inte har nåt att säga.

Jag talar för egen del, för jag vill inte övertyga.

Jag har inte rätt att dra ner andra i min flod.

Jag tvingar ingen att följa mig. Alla utövar sin konst på sitt eget sätt-

- om han känner glädjen som lyfter som pilar mot stjärnorna-

- eller den andra glädjen som sjunker till likblommor och fertila kramper.

Tror nån sig ha funnit en gemensam själslig grund för mänskligheten?

Vem kan ordna det kaos-

- som utgör denna oändliga och oformliga föränderlighet - människan?

En gång till. Ja!

Det här är så kul!

En gammal värld dör. En ny föds.

Den kapitalistiska civilisationen-

- som styrt kontinenters ekonomiska, politiska och kulturella liv-

befinner sig i förfall.

Den frambringar nu nya och förödande krig.

Den rådande ekonomiska krisen lägger allt större bördor-

- på världens befolkning, på dem som arbetar med händer eller hjärna.

Den rådande krisen har avklätt kapitalismen.

Den står alltmer blottad som ett system för plundring och bedrägeri-

- arbetslöshet och terror, svält och krig.

Kapitalismens övergripande kris speglas i dess kultur.

Borgerskapets ekonomiska och politiska apparat är i förfall.

Dess filosofi, litteratur och konst är bankrutt.

I denna förändringstid måste en konstnärs roll vara revolutionärens.

Hans plikt är att förinta kvarlevorna av en tom, tröttsam estetik-

- och väcka den skaparlust som ännu slumrar i människans omedvetna.

Vår konst är revolutionens.

Både ett svar på en världs undergång och ett förebud om en ny tid.

En babian...

Vi lovprisar högljutt revolutionen som livets enda motor.

Vi lovprisar uppfinnarnas vibrationer.

Unga och starka bär de revolutionens flammande fackla.

Det här är en plats för djärva andar!

Bort med de småaktiga och materialistiska!

Mina vänner och jag pratade natten igenom vid förnuftets yttersta rand-

- och fyllde papper med frenetiskt skrivande.

Äntligen ligger alla myter och mystiska föreställningar bakom oss.

Vi menar att denna underbara värld berikats med en ny skönhet:

Fartens skönhet.

Vi vill besjunga kärleken till faran, bruket av energi, våghalsighet.

Vi vill prisa det aggressiva, det febrila, örfilen och knytnävslaget.

Vi vill prisa krig och sköna idéer värda att dö för.

En människas lidande är av samma intresse som en lampas lidande.

Vi ska förstöra dåtidsdyrkan-

- besattheten av forntiden och akademisk formalism.

Vi vill befria landet från de museer som täcker henne som kyrkogårdar.

Skit i Florens, Montmartre, München.

Skit i lexikon, god smak-ism, orientalism, akademism.

Skit i Dante, Shakespeare, Tolstoj, Goethe, beskitna dilettantismer.

Skit i Montaigne, Wagner, Beethoven, Whitman och Baudelaire.

Se på oss! Vi är inte utmattade än. Våra hjärtan känner ingen trötthet-

för de närs av eld, hat och fart.

Låt äntligen ett gudomligt elektriskt ljus härska.

Lämna plats för ungdom, våld och djärvhet.

Hur dagen till slut ska gry, vem vet?

Men vi känner morgonen.

Vi irrar inte längre som rubbade vandrare i historiens svaga sken.

En sval, tidig morgonvind omgärdar oss.

Den som inte vill huttra måste kliva ut.

Vi och alla som slår oss följe ser i fjärran-

den gryende morgonens första ljus.

En glänsande, ljus ny värld framträder i gryningsskenet.

Den sänder sina första strålar.

En första glimt av jublande morgonrodnad.

Årtionden, generationer, och konstens stora sol ska påbörja sitt segertåg.

I dag, mer än nånsin, tror vi på vår vilja-

- som åt oss skapar det enda livsvärdet.

Det värdet är evig föränderlighet.

Dags att gå upp, hjärtat.

- Hej då, hjärtat. - Hej då, mamma.

Vi kämpar oavbrutet mot traditionalistisk feghet.

Vi är inte längre katedralernas, palatsens och podiernas människor.

Vi är de stora hotellens människor, de strålande arkadernas-

- de raka vägarnas och välgörande rivningarnas.

Låt oss störta monument, trottoarer, trappor.

Låt oss sänka gatorna och torgen. Låt oss jämna staden med marken.

Vi måste planera och återuppbygga den som ett väldigt larmande varv.

Livligt, rörligt, dynamiskt i varje detalj.

Och våra hus måste vara som gigantiska maskiner.

Ovan vardagens storm, över det förflutnas aska och förbrända hem-

- inför den tomma framtidens portar, förkunnar jag i dag-

- till konstnärer, målare, skulptörer, musiker, skådespelare, poeter-

- till er för vilka konst inte är blott ett samtalsämne-

- utan källan till äkta hänryckning: mitt ord och min handling.

Jag har förvandlat mig i nollform-

- och fiskat ut mig själv ur den akademiska konstens smutsiga dy.

Tingen har försvunnit som rök.

Jag har förstört horisontens ring och trätt ur tingens krets.

Denna förbannade krets som har fängslat konstnären-

- och leder honom bort från målet att förstöra.

Former rör sig och föds, och vi gör ständigt nya upptäckter.

Det vi upptäcker får inte döljas.

Det är absurt att tvinga in vår tid i en svunnen tids former.

Livet måste renas från dåtidens bråte så att det kan utvecklas normalt.

Konsten ska inte gå mot förkortning och förenkling, utan mot komplexitet.

"Venus från Milo" är ett målande exempel på tillbakagång.

Det är ingen kvinna, utan en parodi. Angelos "David" är ärekränkning.

Renässansens mästare åstadkom anatomiska resultat-

- men de åstadkom inte sannfärdiga intryck av kroppen.

De var tjänstemän som gjorde en förteckning av naturens egenskaper.

Det levande omvandlades till ett orörligt, dött tillstånd.

Fånga mig!

Fånga mig!

Jag tog dig!

Du fuskar.

Vad är det här?

Här kastar vi ankar i bördig jord.

Som spöken berusade på energi stöter vi treudden i intet ont anande kött.

Vi är ett störtregn av förbannelser-

- tropiskt ymniga likt svindlande växtlighet.

Gummi och regn är vårt svett. Vi blöder och brinner. Vi törstar.

Vårt blod är kraft.

Jag säger er: Det finns ingen början, och vi darrar inte.

Vi är inte sentimentala.

Vi är ursinnig vind som sliter i molns och böners smutstvätt-

- och bereder ett skådespel av katastrof, eld, upplösning.

Vi ska sätta stopp för sörjande-

- och ersätta tårar med sirener som skriker mellan kontinenter.

Paviljonger av häftig glädje och änklingar med ett gifts sorgsenhet.

Att slicka halvdunklet-

- och flyta i den stora munnen fylld med honung och avföring.

Vart jag går sprider jag fördärv och tar handen från himlen till helvetet-

- och ögonen från helvetet till himlen.

Man dör som hjälte eller som idiot, vilket är samma sak.

Det enda ord som inte är förgängligt är ordet "död".

Ni njuter förmodligen av livet men har några dåliga vanor.

Ni är för förtjusta i det ni har lärt er att vara förtjusta i.

Kyrkogårdar, melankoli, den tragiska älskaren, venetianska gondoler.

Ni skriker åt månen.

Om ni inte var så fega och sjönk under alla ädla tankars tyngd-

- och icke-existerande abstraktioner ni tvingats in i-

allt strunt i dogmers skepnad-

- skulle ni stå rakt och leka massakerleken, precis som vi.

Men ni är för rädda för att inte längre tro.

Ni inser inte att man kan vara bunden till ingenting och vara lycklig.

Vi ser allting.

Vi älskar ingenting.

Jag är mot system.

Det mest godtagbara systemet är i princip att inte ha ett.

Avskaffande av logik: dada.

Avskaffande av minne: dada.

Avskaffande av arkeologi: dada.

Avskaffande av framtid: dada.

Dada är fortfarande skit, men från och med nu...

Från och med nu vill vi skita i olika färger-

- och pryda konstens djurpark med alla konsulatflaggor.

Dada är varken galenskap, visdom eller ironi.

Dada betyder ingenting.

Ni är idioter, fullständiga idioter gjorda av alkohol av renad sömn.

Ni är som era förhoppningar: ingenting.

Som ert paradis: ingenting.

Som era idoler: ingenting. Som era politiker: ingenting.

Som era hjältar: ingenting. Som era konstnärer: ingenting.

Er religion: ingenting.

Inga fler målare. Inga fler författare.

Inga fler musiker. Inga fler skulptörer.

Inga fler religioner. Inga fler republikaner.

Inga fler rojalister, inga fler imperialister, inga fler anarkister.

Inga fler socialister, inga fler bolsjeviker, inga fler politiker.

Inga fler proletärer, inga fler demokrater, inga fler borgare.

Inga fler aristokrater, inga fler arméer.

Ingen mer polis, inga fler faderländer.

Nog med all denna dårskap. Inte mer av nånting. Inte mer av nånting.

Ingenting, ingenting, ingenting, ingenting.

Innan jag går ner bland er-

- för att slita ut era ruttna tänder, såriga öron och sårtäckta tungor-

- innan jag sliter av er fula, inkontinenta ostaktiga lilla kuk-

innan allt det ska vi ta-

ett stort, antiseptiskt bad!

Och vi varnar er.

Det är vi som är era nyfödda små barns mördare!

Det vi behöver är konstverk-

som är starka, direkta, precisa-

och för alltid oförståeliga.

De bästa och mest framstående konstnärerna blir de som varje timme-

- rycker sina kroppars bojor från livets vilda virvlar.

Som med blödande händer och hjärtan-

håller fast i sin tids intellekt.

Att sitta i en stol ett enda ögonblick-

är att våga sitt liv.

Lunchen står på bordet, barn.

Lunchen är klar, älskling.

Tack, Alice.

- Robert, matar du Poppy? - Ja, mamma.

Lunchen är klar, barn!

Har du borstat håret?