Day of the Dead: Bloodline

Herregud!

Nationalgardet syns inte till. Varelserna river staden.

Folk blir uppätna levande!

De kommer!

Kom igen, vi måste härifrån!

Öppna dörren! Öppna dörren!

Mamma? Jag vet, här med.

Lås dörren till ditt rum och släpp inte in någon. Inte sköterskorna... Mamma?

FYRA TIMMAR TIDIGARE

WHITTENDALES UNIVERSITETSSJUKHUS

Nu när vi har sett hur döden ser ut-

är frågan till er alla: Hur dog han?

Patienten klagade på halsont-

feber och hosta.

Baserat på dessa faktorer, kan ni lista ut mannens dödsorsak?

Har någon en teori om dödsorsaken baserad på den informationen?

Syfilis?

Bra försök, Abby, men syfilis infekterar inte lungorna.

Peter? Suzie?

-Influensa. -Korrekt. Vilken stam, Zoe?

-Det måste vara H1N5. -Nära. H1N1.

Notera de kollapsade luftsäckarna. De fylldes inte och gav inget syre.

Det dödade honom.

Lugn, Zoe. Betyget sätts inte idag.

Doktorn. Kommer ni på terminsavslutningsfesten?

Vadå, dricka med mina elever? Nej, tack. Ha det så kul.

-Du kommer väl? -Nej, gå du. Jag har prover att ta först.

Vad inte för hård mot dig själv. Du blir besatt av sånt här.

Jag vet. Jag fattar bara inte att jag missade det.

-Okej, ring mig! -Jag ska.

EPIDEMIOLOGI

Förlåt att jag stör. Din stamkund är här för att ta veckans blodprov.

-Kan Abby hjälpa mig? Han är otäck. -Jag vet att han är märklig...

...men hans antikroppar är hundrafalt fler än normalt.

Det liknar ingenting vi någonsin sett. Zoe, det här är en bra chans för dig.

-Hej, Zoe. -Hej, Max.

-Det är trevligt att träffa dig igen. -Din arm?

-Allt för din skull. -Var snäll och dra upp ärmen.

Självklart.

Zoe, har du funderat på det jag frågade förra gången?

Jag har sagt att jag inte är intresserad, Max.

Du vet att jag aldrig kommer att ge upp. Du borde verkligen ge mig en chans.

Knyt handen.

Slappna av.

Som en vampyr som tömmer mig på blod.

-Zoe, tack för att du är så försiktig. -Din andra arm.

-Vad är det där? -Gillar du det?

-Du måste sluta. -Har du problem här inne, Zoe?

-Jag ger bara veckans blodprov. -Försvinn, din otäcka gamla jävel.

Zoe.

-Han är galen. Han lämnar mig inte ifred. -Låt inte folk påverka dig, Zoe.

Var starkare nästa gång.

Kom nu, festen väntar.

-Doktorn ordinerar mingel och sprit. -Jag klarar inte sociala situationer.

Du träffar dem varje dag.

-Var har du varit, älskling? -Försökt få med mig den blyga ut.

-Vi går och tar en öl. -Hjälp mig att hämta en tunna i bårhuset.

Jag fixar det. Jag ska vara social efteråt, jag svär.

Peter?

Peter, var är du?

-Ditt jävla rövhål! -Kom igen, alla vill göra sådär.

-Nej, bara idioter som du. -Förlåt, då.

Jag vet att jag är ett kukhuvud. Snälla, kan vi inte gå och supa nu?

Gör aldrig om det där!

Max, vad gör du här nere?

Lugn.

-Jag vill bara prata. -Vi har ingenting att prata om.

-Du förstår, vi är sammanbundna. -Det finns inget "vi", Max.

Vi är menade att vara tillsammans.

Släpp mig! Peter!

-Ge mig en chans. -Max, släpp mig! Hjälp mig!

Hjälp mig. Hjälp mig, någon!

Jag tycker om att du kämpar emot. Du är min.

Zoe! Zoe!

Zoe! Zoe!

Vi måste dra härifrån! Nu! Han har vaknat!

-Zoe, vad händer? -Kom igen! Varför kommer ni inte? Kom!

Doktor Beeman, hur mår ni?

-Nej, Peter! Bort från henne! -Peter!

Abby! Abby, kom!

Zoe, hjälp mig upp! Hjälp!

Abby, nej!

Abby! Abby! Nej!

Abby!

Fem år har gått sedan första utbrottet.

När det kom rapporter om att viruset hade blivit en internationell kris-

-var det försent. Få av oss överlevde. Resten blev ruttnare.

Jag var en av de få som hann till ett flyktingläger i tid-

bara för att hamna i High Rock-bunkern.

Ett militärt underrättelsecenter som samlar data om ruttnare.

Problemet är att det är ett år sedan vi hörde av högkvarteret.

Och troligen en evighet sedan vi såg en överlevande.

Så det här är vårt hem nu. Delvis militärbas, delvis flyktingläger.

Man tager vad man haver och samlar det som finns kvar av livet.

Det här kommer ju ändå att bli vårt hem ett tag framöver.

-God morgon. Hur är det med huvudvärken? -Mycket bättre, tack.

Och du, din lille jäkel. Låt mamma sova inatt.

Håller du dig till hastighetsbegränsningen?

Ska doktorn duscha efter joggingturen? Säg till om du behöver hjälp.

-Lugn, Alphonse. Hon är upptagen. -Jag skämtar. Jag väntar på rätt tjej.

-Du kan få vänta ett tag. -Kyligt, doktorn. Riktigt kyligt.

Kom nu, Alphonse.

Tror du att löjtnanten har rätt, att vi bara slösar tid här?

-Gud kanske inte vill att vi stoppar det? -Det kvittar. Vi har ett jobb att göra.

Jag stöttar dig.

-Elyse, får jag ruttnarprov nummer åtta? -Visst.

Varsågod.

Den här minns jag. Han hade hemska bitmärken i handen.

-Vad tror du hade hänt? -Han hade nog handen i fel tjejs byxor.

Zoe? Lilys feber har stigit.

-Medicinen du gav henne hjälpte inte. -Möt mig i sjukstugan.

-Var gör det ont, gumman? -Överallt.

Du är en sån modig liten flicka.

Blunda och vila nu. Jag ska försöka att få dig att må bättre, okej?

Blir Jeffs skörd bra så klarar vi vintern.

Jag ska göra vad jag kan. Hoppas att moder natur samarbetar.

Vi har hittat fler råttor på lagret, men Steve tar hand om det.

Det har varit mycket slarv på sistone. Vi befinner oss i krig.

Ett fel kan förstöra allt vårt slit. Jag tolererar inga misstag.

-Zoe, du är sen. -Ursäkta att jag stör, men det är allvar.

-Vad är det? -Lilys antibiotika fungerar inte.

Det är nog bakteriell lunginflammation, väldigt smittsamt. Hon är i karantän.

-Du är vår läkare, kan du inte göra något? -Antibiotikan biter inte på det Lily har.

-Vi måste skaffa mer utrustning. -Vi har redan åkt inom hela ditt område.

Då måste vi åka längre. Vara djärvare.

Jag studerade medicin vid Whittendales universitet.

Den medicinska utrustningen förvarades i ett låst valv. Jag kan koden.

-Nej, det är för långt bort. -Det är långt bort, men värt risken.

-Vi kan förhindra att sjukdomen sprids. -Eller så isolerar vi Lily.

Att isolera henne hjälper inte. Hennes sjukdom kommer att sprida sig i bunkern.

Många av oss kommer att dö. Det är ett medicinskt faktum.

Okej. Min bror Baca tar befälet över din lilla utflykt.

Ni åker vid gryningen och kommer tillbaka direkt. Inga sidospår.

-Är det uppfattat? -Ja, sir.

Det kommer att ordna sig.

Jag har saknat dig.

-Hjälp! -Du är min.

Hjälp mig, någon!

-Vad är det? -Ingenting.

Vad betyder det?

-Jag måste gå ut. -På allvar? Vi pratade om det här sist.

-Jag har mycket att tänka på. -Vi, då? Är det inte viktigt?

-Jag älskar dig, Zoe. -Jag bryr mig om dig, det gör jag, men...

Jag måste gå och titta till Lily nu.

-Hej, Zoe. -Hej, gumman.

Imorgon ska jag ut och försöka hitta något som gör dig bättre.

-Men det finns ju ruttnare där ute. -Det är ingen fara.

De skrämmer mig inte.

Gör mig en tjänst.

Ta hand om det här medan jag är borta. Det var min mammas.

Det skyddade mig när jag var liten, nu skyddar det dig.

Tack.

-God natt, gumman. -God natt.

Lystring, civila. Huvudporten öppnas om tre minuter.

-Jag är tillbaka innan du vet ordet av. -Alla civila ska utrymma området nu.

Jag upprepar: Utrym området nu.

-Förlåt för igår kväll. -Jag borde inte ha reagerat så.

Nu hämtar vi Lilys medicin.

Håll er undan.

Jag brukade göra såhär som barn.

-Vadå? -Du har aldrig pratat om din barndom förr.

-Din mamma och pappa. -Det finns inte mycket att prata om.

-Du, då? -Pappa låg i armén. Han log aldrig.

Utom när han jagade med mig och Miguel.

Hur kan ni vara bröder? Ni är så olika.

Miguel har alltid varit som han är. Alltid.

Han har alltid velat vara bättre. Alltid velat ha kontrollen.

Som pappa.

Vet du vad jag saknar? En flottig ostburgare med pommes frites.

Jag får säga pizza i form, på Chicago-vis.

-Du då, Elyse? -Jag saknar Maggie's Place.

Ett fik i Wichita som mamma tog mig till. Den bästa jävla äppelpaj som fanns.

Schyst. Frank, vad saknar du? Glass? Chicken nuggets?

Jag saknar när folk höll käften.

Helvete! Något är fel. Jag kör åt sidan. Skärp er. Fokusera.

-Säkra området! -Det här är inget bra ställe.

-Vi ser ruttnarna försent. -Vi valde inte att få stopp här.

-Håll tyst och håll koll. -Vad ser du, Lucy?

-Kom igen! -Det är kylaren igen. Den skulle vara hel.

-Hur lång tid tar den att laga? -Osäkert. Kylvätskan når inte blocket.

-Löjtnanten blir arg om vi är sena! -Jag vet! Kom igen, Lucy.

-Det skymmer snart. -Jag vet.

Första teamet tar västra området, andra teamet tar östra.

Det här tar för lång tid. Vi borde vända.

-Vi kan komma tillbaka om ett par dagar. -Lily kan inte vänta i ett par dagar.

Varför riskera åtta liv för ett? Sjuk unge eller ej.

Vi säger såhär: Tänk om Lily var din unge.

Ditt sjuka barn i bunkern. Lyckas vi inte, så kan det bli så.

Ruttnare! Positionera er!

-Lucy! -Nästan klar. En minut till.

-Det låter som en svärm. -Skynda dig, Lucy! Vi måste iväg!

-Färdig! -Tillbaka till fordonen! Nu! Kom igen!

Kom igen!

-Kom igen! -Kom igen nu!

-Team två, ge mig en statusrapport. -Klart bakåt. Vi skakade av oss dem, kom.

Uppfattat. Skaderapport, kom.

Inga skador. Vi kom undan med blotta förskräckelsen, kom.

Inte en sekund för tidigt. Vi är framme.

Lucy, Derek och Thomas stannar här. Alla andra följer med mig.

Kom igen, Alphonse.