Disenchanted

Andalasia.

Andalasia.

Leva lycklig i alla sina dagar.

Minns du alltid Andalasia.

Har du alltid ett leende På dina läppar.

Bonjour.

Det var en gång ett magiskt kungadöme som hette Andalasia,

där ett barn hittades i skogen.

Utan någon mor eller far att tala om,

uppfostrades barnet av djuren, som älskade henne som sitt eget.

Och hon hette Giselle.

Giselle växte upp till en vacker ung dam,

med ett kärleksfullt hjärta och en hemlig önskan.

Jag har drömt om Min sanna kärleks kyss.

Och prinsen Jag hoppas följer med.

Tills hon en dag vann kärleken från Andalasias modigaste prins!

Men sedan knuffades Giselle genom en ondskans portal av en ond drottning

och hamnade i ett underligt och väldigt förvirrat kungarike som hette.

New York City New York City.

Där träffade hon Robert, en advokat med drömska ögon

och en dotter som hette Morgan, som såg magi i allt.

Så Giselle och Robert blev kära.

Och de levde

I alla sina dagar.

Pappa!

- Kom igen! Läs den igen, pappa. - Kom hit!

Tänk om jag sa att "i alla sina dagar" inte var slutet på berättelsen?

Vi har hört den berättelsen miljoner gånger.

Det är så den alltid slutar.

Ni har bara hört en del av den.

Förtrollad.

New York gjorde inte Giselle lycklig i alla sina dagar.

- Vadå? - Vad?

Avförtrollad.

Jag är inte stolt över min del i den här, men får den er i säng så läser jag den.

Den här berättelsen börjar där den andra slutade:

I kungariket New York, efter livet som "lycklig i alla sina dagar".

Efter? Men det finns inget efter "lycklig i alla sina dagar".

Just det. Man bara gifter sig och sedan händer det inget mer i livet.

Inte i den här världen.

Där borta slutar det aldrig att hända saker.

För Giselle, gick det några år.

Morgan växte snabbt, och så småningom fick Robert och Giselle ett barn.

En vacker flicka som hette Sofia.

Och för ett ögonblick hade Giselle verkligen allt.

Och det var då saker och ting började förändras.

Först med allt som barnet behövde, deras slott krympte med två storlekar.

Sedan blev livet så hektiskt

att det kändes som om en sömnförbannelse drabbade dem varje kväll.

Men det svåraste av allt var Morgan.

Hon blev vad man i den världen kallar en "tonåring".

Giselle tyckte att hon givit sig av till en långväga plats

dit hon aldrig kunde komma.

Det blev så mycket förändring att Giselle började känna

att livet i kungariket New York inte var som en saga när allt kom omkring.

Och det var då hon såg… ett tecken.

FLYTTA TILL… Monroeville Din saga börjar här!

Då insåg hon att lycklig-i-alla-sina-dagar fanns någon annanstans.

Så Giselle och Robert började söka efter ett nytt lycklig-i-alla-sina-dagar.

LEVERANS - HÄMTNING FLYTT - LAGER

- Okej. Nästa anhalt: "Monroeville". - Var fan ligger Monroeville?

Jag vet inte.

Det måste vara bättre än här.

Jag vet att förändring kan vara läskigt, men det kan också vara spännande.

Tänk på alla nya härliga människor ni kommer att träffa,

som kommer att älska er lika mycket som jag gör.

Och kom ihåg, när man behöver en vän, vad gör man då?

Morgan, kan du försöka hjälpa till lite?

Jag hjälper till. Jag berättar för hela internet att jag kidnappats.

Alla säger att det är hemskt.

Många människor flyttar till förorten från staden

och blir jättelyckliga.

Ja, men jag var jättelycklig här. Kan du hjälpa mig här, Sofia?

- Du är inte till någon hjälp. - Vem är spänd på vårt nya äventyr?

Jättespänd.

- Jaha, det var… sarkastiskt. - Sarkastiskt, ja.

Men Morgan, jag lovar, Monroeville är det perfekta stället.

Perfekt för dig, kanske. Inte direkt för mig.

- Morgan… - Inga tal.

Ska vi göra det här, så åker vi bara.

Tonåringar är så här. Hon klarar sig.

Jag hoppas det.

- Vi fick verkligen magiska minnen här. - Det fick vi. Och vi ska få fler.

Om jag har lärt mig något av att träffa en prinsessa på en reklamskylt,

är det att man ibland måste våga chansa.

Nu börjar vi vårt nya liv.

Så de packade sina saker och flyttade…

Till en plats där det inte finns Något som oroar.

Eller stör.

Ett nytt och magiskt rike.

Kallat förorten.

VÄLKOMMEN TILL MONROEVILLE Din saga börjar här!

Är det inte underbart?

Det är det närmaste Andalasia jag någonsin har sett.

Vårt hus är som ett slott,

jag får eget rum. Du har berättat en miljon gånger.

Titta.

Ja, man vet aldrig, Morgan.

Kanske kommer Monroeville att ge dig lite magi som jag hade när jag växte upp.

Här är det.

Så bra. Väggarna är på plats igen.

Var väggarna borta?

- Jösses. - Wow. Intressant slott.

Vi ligger lite efter, så du får lov att använda fantasin.

En ny bebis i staden. Vi hade kommit med presenter.

Vi hjälper gärna till med sovstunderna.

Kära nån. Tack. Det ska jag lägga på minnet.

- Ska vi titta på vårt nya hem? - Ja.

- Det är en del av äventyret. - Hejdå.

Den ska vara i vardagsrummet.

Det är inget äventyr. Det är en avstjälpningsplats.

En plats fylld av äventyr.

Låt mig ta min lilla prinsessa och visa resten av huset.

Ja. Ingen fara. Nu går vi.

Jag ska kolla om någon av flyttgubbarna kan flytta tillbaka mig till New York.

Jag vet att det är svårt att börja om på en ny plats.

Jag gjorde det en gång. Inte direkt avsiktligt,

men jag upptäckte att man bara behöver se saker på rätt sätt.

Åh, nej.

Här, jag visar dig.

Snälla, vi behöver inte…

Här är vi -…sjunga.

En familj som börjar om.

Där livet blir bättre och nyare.

Se upp!

Under en skinande sol I en ny, fin himmel.

Blir våra drömmar sanna Ja, sannare nu.

I en trädgård Full av fyrklöver.

Blommar vi Där vi planterats.

Och livet ska fyllas Med ännu mer.

Glädje Än någonsin.

Och ännu mer förtrollat.

Ursäkta.

Vi är välsignade Med vårt lilla slott.

Vi sjunger När vi glatt packar upp.

Vi blir de bästa vänner.

Med rådjuren här, tvättbjörnarna De gulliga skunkarna.

Jösses.

Långt bort från väsen och stress.

Blir våra önskningar uppfyllda.

Och även de fulaste fåglarna Kvittrar jättefint.

Jag upprepar.

Vi har lämnat stadens starka ljus.

För att cykla runt och flyga drake.

Nu kommer vi att bli.

Förortsbor.

Och ännu mer.

Förtrollade.

Jag mår bra!

Tror jag.

- Okej, fortsätt blunda. - Öppna inte ögonen.

- Öppna inte ögonen. - Fortsätt blunda.

Känns väldigt läskigt nu. Japp. Jag blundar.

Var inte rädd. Så där ja. Redo?

Okej.

- Okej. - Öppna ögonen.

Åh, wow.

Det här var… wow.

Wow.

Jag vet att jag skenade iväg lite och du får ändra vad du vill.

Jag ville bara att du skulle ha ett riktig rum när vi kom hit.

Morgans minnesträd.

Ja. Hon fick dem att lova att det skulle bli klart.

Det är jättefint, mamma.

Tycker du?

Snart kommer allt att kännas som hemma. Du kommer att få se.

- Ja. - Ja.

Bra jobbat, älskling.

Åh, nej.

- Herre… - Stäng av den.

- Det är mina grejer. Hjälp! - Kväv lågorna.

- Vad… - Ta en filt!

- Släck den. - Försiktigt!

Jag kan inte… Det var alla mina kläder!

Hallå, hallå!

- Känner vi någon här? - Nej. Men det kan vi göra.

Är du färgblind? Den är inte grön. Den är turkos.

Vad är det för något? Fiskar?

Ta inte illa upp. Dörren var öppen.

- Giselle och Robert, va? Och Morgan. - Ja.

Åh, och lilla Sofia.

- Ja. Hur visste du det? - Hej.

Malvina Monroe.

Jag hade kunnat sälja detta

men jag jobbar med lite mer exklusiva hus, så…

Rosaleen och Ruby!

Åh, de luktar så gott.

Oj! Wow.

- Giselle. - Det var något, det.

- Hon gjorde allt själv. - Till och med korgarna.

Är det sant?

Jag flätar.

Det var väldigt fint av dig.

- Och lite konstigt. - Morgan, vi tar ut de här i köket.

- Tack. - Tack.

- Trevligt att träffas. - Vi ska bara…

Hej då. Jag har en som växer också. En liten surpuppa.

- Men han är ändå min ögonsten. - Allas vår ögonsten.

Mer av en sten i ögat på alla.

Om ni behöver något, är jag er kvinna, okej?