La Brea

Varför är det så svårt att köra i den här stan? Kör, snälla!

Jag tror inte att de hör dig.

Iz, du är väl singel och inte multi-axis, eller hur?

-Vad pratar du om? -Ditt ben.

Jag förstår. Hur så?

Det är min uppsats. Detaljer är viktiga.

Skriver du uppsats om hennes handikapp?

-Du är en idiot. -Jag vill komma in på college.

Vad begär ni av mig?

Dröm vidare, kompis.

-Vad är det? -Min nya chef är en idiot.

Vad har du gjort?

Tack för att du tror att det är mitt fel.

Vad gulligt av dig. Jag har varit sen några gånger.

Det finns en enkel lösning. Sluta skjutsa oss.

-Det är knäppt. -Vi kan ta bussen som alla andra.

Den här helikoptermamma-grejen måste få ett slut.

Eller så kan vi flytta tillbaka hem och du kan ge pappa en chans till.

Skojar du? Iz, han förtjänar det inte.

-Han gör sitt bästa. -Det räcker! Okej? Snälla, sluta.

Vad i...?

Mamma?

Herregud.

Håll i er!

Herregud!

Mamma, se upp!

Är du okej? Är du okej?

Okej, ut ur bilen. Håll ihop! Kom igen! Skynda er!

Mamma!

Spring! Fort!

-Izzy. Izzy. Var är Josh? Josh? -Josh?

Okej, fortsätt. Jag hämtar honom.

-Nej! -Josh!

-Mamma! -Izzy!

Håll ut, okej?

Izzy. Du måste fly!

Nej! Jag vägrar släppa taget!

Jag älskar dig.

-Spring! -Mamma!

Mamma!

EL SEGUNDO FLYGBAS

Välkommen, Gavin.

Tack för att du tog dig tid.

Jim Giffords insisterade. Du var den bästa pilot han haft.

-Jim överdriver. -Jag hörde att du söker jobb.

Jag lämnade flygvapnet för två år sen men nu vill jag tillbaks.

Varför detta plötsliga intresse efter så lång tid?

Min fru och mina barn har flyttat till L.A.

Jag vill vara nära dem.

Det kanske finns en plats för mig här.

Jag tittade i din mapp, Gavin.

Ditt plan kraschade i öknen för tre år sen.

Och efteråt började du... Jag vet inte hur jag ska säga det...

Du började se syner.

Jag vet hur det låter. Jag fick en svår hjärnskakning,

Läkarna sa att det berodde på den. Men...

Det har jag lagt bakom mig nu.

Jag har inte haft ett anfall på länge.

Men du slutade av medicinska skäl.

Jag ber dig inte att sätta mig i en cockpit.

Jag tar vad som helst. Jag vet att det är mycket begärt.

Men jag har 20 års tjänstgöring. Det är en ovärderlig erfarenhet.

Jag vill bara hjälpa till.

Jag kan inte lova nåt. Men jag ska se vad jag kan göra.

Räddningspersonal är redan på plats.

Förödelsen är ofattbar.

Los Angeles-polisen har spärrat av allt inom 400 meter från slukhålet.

Vi har aldrig sett nåt liknande.

En tragedi har drabbat hjärtat av Los Angeles.

Izzy! Ta det lugnt. Sakta ner...

Stanna där, jag kommer.

Izzy! Det är mitt barn. Izzy. Iz!

Iz!

De var precis bakom mig. Sen var de bara borta.

Lugna dig, hjärtat. Okej.

Hon lät mig inte hjälpa henne. Det är mitt fel.

Se på mig. Det är inte ditt fel, okej?

Det är inte ditt fel.

Jag är här nu. Jag är här.

-Herregud. -Pappa, vad händer?

-Nej, jag vägrar släppa taget! -Jag älskar dig.

-Spring! -Mamma!

Josh! Josh?

Josh!

Josh!

-Hallå? Oj. -Förlåt.

-Förlåt. Vet du var vi är? -Nej.

Det känns overkligt, eller hur?

Men du är väl på riktigt?

Vänta!

Josh?

Josh?

Josh!

-Mamma! -Josh!

Är du okej? Är du oskadd?

Var fan är vi?

-Säkert att du inte är skadad? -Jag mår bra. Var är Izzy?

-Är hon inte med dig? -Hon kom undan. Så hon är trygg.

-Mamma, vad är det som händer? -Jag vet inte.

-Vad vet hon? -Inget. Riley, det här är min mamma.

-Vi har frågat alla. -Vad säger de?

Samma sak. De föll ner i slukhålet, och hamnade utspridda häromkring.

De följde röken hit, men det är allt.

Samma här.

Jag chansar på att du inte vet nåt.

Vad är det för fel på honom? Han kanske vet nåt.

Du. Är du okej? Vet du var vi är?

Om jag vet?

-Han är hög som ett hus. -Du är otroligt klarsynt.

Och ja, jag har faktiskt några teorier.

Ursäkta mig. Har ni sett några glasögon?

-Jag har tappat mina. Jag ser inget. -Nej, tyvärr.

Det bådar inte gott för honom.

-Ingen fara, älskling, vi hittar dem. -Det här är min mardröm.

Vad är det som pågår? Titta på alla ledsna ansikten.

Kom igen. Gaska upp er. Vi andas väl fortfarande?

Vi löser det här, okej?

Kan du hålla käften?

Förlåt. Föll ni alla genom ljuset?

På botten av hålet?

Ja.

Det är samma ljus, va? Det var det som förde oss hit.

Ja, jag tror det.

Lever vi?

Det känns så för mig.

Vi måste samla oss. Det blir mörkt innan vi vet ordet av.

Just nu behöver vi vatten och skydd-

-och mat, i den ordningen. Jag tycker att vi samlar ihop allt.

Han har rätt. Vi borde säga till alla.

-Be dem hjälpa till. -Och sen delar vi allt vi hittar.

Hundra procent. Vi kan väl ta en bit var?

Och håll ihop i grupper, för säkerhets skull. Sätt igång.

Håll dig nära mig hela tiden.

Hallå! Jag hittade en bil till.

-Kolla in den bilen. -Okej.

Josh? Vad gör du?

Jag lyssnar. Men det är bara tyst.

Det finns inget här. Hur är det möjligt?

-Åh, nej. -Vad är det?

Min vigselring är borta. Den måste ha ramlat av i skogen.

-Jag kommer strax. -Vart ska du?

-På toa. -Var på din vakt.

-Håll koll på omgivningarna. -Okej.

Det låter galet, men tänk om vi är i en nationalpark?

Tror du att vi är i en nationalpark?

-Hur hög är du? -Inte mer än vanligt.

Jag heter Scott, förresten.

Du vet väl att knark dödar hjärncellerna?

Ja, men det hjälper mot ångesten, så det är värt det.

Poängen är att rent logiskt borde vi vara inuti jorden.

-Men det är nåt annat som pågår. -Uppenbarligen.

Det här är inte logiskt.

Varför förstördes bilarna, men vi är oskadda?

-Tror du att jag vet det? -Jag vet inte.

Vi kanske är med i "Lost".

Ja. Pappa var SEAL-soldat innan han blev kirurg. Han kan allt.

Det får en att tänka över sina val.

Hallå! Vad fan gör du?

-Josh? -Jag såg dig!

-Du vet inte vad du såg. -Josh?

Hon hade en låda med proteinbars.

-Hon försökte gömma dem där borta. -Jag har inte stulit nåt.

Och jag vill inte bli kallad lögnare.

-Ser jag kriminell ut? Jag är polis. -Är det nån skillnad?

Okej, vill du att jag ska spöa dig?

Backa undan från honom nu. Är det förstått?

Det var en kaxig morsa du har, Josh.

Var är de?

-Här? -Ja.

Vad gör du? Det är många som behöver den här maten.

Jag försöker bara överleva här. Som alla andra.

-Alla andra stjäl inte. -Ge det fem minuter.

Här. Resten är till gruppen.

Ta hand om er.

Det finns i alla fall en fördel. Inget mer Twitter.

-Har jag rätt, eller? -Är det heroin?

-Det var oväntat. -Herregud.

Slappna av. Det är bara lite...

Bara lite heroin? Är det vad du försöker säga?

Vems är det? Vill du att de ska veta att vi har hittat det?

-Kanske inte. -Vi såg aldrig det här. Okej?

Herregud.

-Jag är ledsen att du såg det här. -Jag mår bra, mamma.

Se på mig. Du har rätt att vara rädd.

Rör dig inte.

Spring!

-Spring! Spring! -Fort, fort!

Det är en varg!

Herregud.

Öppna dörren! Öppna dörren!

Hallå! Här borta!

-Kom igen! In i bilen! Fort! -Hoppa in!

Pappa! Nej!

Nej, nej, nej!

Hjälp mig!

Rör det inte. Låt mig se.

Du är okej. Hjälp! Jag behöver hjälp!

Jag är läkare, låt mig ta en titt.

Riley, hjälp oss flytta in honom i bussen.

Ifall vargarna kommer tillbaka.