Channel Zero

Mike Painter, "USA:s barnpsykolog", är här med mig–

–med sin bok: "Att forma det förflutna."

–Jag är glad att ha honom här igen. –Tack.

Förändrade faderskapet hur ni ser på er barndom?

Ja, jag tror det. Samtidigt är ju vuxenheten bara en mask.

Det må vara en sofistikerad mask, men vi förblir alla barn där under.

I boken talar ni om er barndom.

Ni förlorade er tvillingbror när ni var tolv år?

1988, i Iron Hill i Ohio–

där jag föddes, försvann fem barn.

Iron Hill–morden. De klarades aldrig upp.

Precis. Det sista offret, som de aldrig hittade, var min bror Eddie.

Ni var enäggstvillingar?

Att förlora en tvilling är som att ha en fantomlem.

Hur hanterar en familj någonting sådant?

Min ensamstående mamma orkade inte. Jag bodde hos släktingar.

Jag har aldrig åkt tillbaka till Iron Hill.

Jag vill göra något ovanligt.

Jag har någon på tråden. En tolvåring.

Hans familj har också varit med om en tragedi.

Jag vill att ni pratar med honom. Visa oss hur ni gör.

–Jag vet inte om det är passande... –Är du där?

Hallå?

Jag heter doktor Painter. Jag är...

Jag är en doktor som talar med barn som du om sådant de tänker på.

Är det något du vill prata med mig om?

Kan du berätta vad du heter?

Vad är det här?

Är det där din tv?

Stäng av den.

Varför är du rädd för att komma hem, Mike?

Mike...

...varför är du rädd för att åka hem?

En guldsiska.

–Nu är han bara en del av tomten. –Hallå där.

–Jag ville överraska dig. –Det gjorde du verkligen.

Miss Marla, vem är det?

Hej, jag heter Mike. Vad heter du?

Det här är Katie.

–Miss Marla... –Det är min son.

Han är en smygare, den här katten.

Jag är säker på att han dödar för nöjes skull.

Så du är vegetarian, alltså?

Tja, jag äter inte sångfåglar.

Du har inga foton av mig, Eddie eller pappa.

Ta det inte personligt.

Det är ett sätt att hantera påträngande tankar.

Ja...

Tack så mycket, mamma.

Varför har du kommit hit? Säg mig det.

Jag är verkligen glad att se dig.

Du är välkommen här.

Det är bara det att...

Jag hoppas att du inte är här för att öppna ett sår.

Vartannat år kommer någon till Iron Hill för att lösa morden.

Jag har alltid varit rädd att det en dag skulle vara du.

Jo, men ingenting stals? Okej, Bob kan ta emot din anmälan, mr Crumm.

Hör du, Bob! Linje ett. Ja, kan jag hjälpa dig?

Hej. Jag heter Mike Painter.

Åh, min mamma såg dig på "Dr Phil" och blev väldigt upphetsad.

Jag såg dig också. Vad har fått dig att komma hit?

–Jag undrade faktiskt om jag kunde... –Det var som fan.

Mike Painter... Kul att se dig.

–Jag hoppades att vi kunde talas vid. –Absolut.

Vi kan gå till mitt kontor.

–Trevligt att träffas. –Detsamma.

–Visst? –Ja, det är...

Billy Reese kom på först, sen var det någon unge och sen var det du.

–Du minns inte. –Jag kommer visst ihåg.

–Så de röstade fram dig som sheriff. –Ja.

Det är knappast vilda västern. Fulla människor gör dumheter–

–och just nu är det någon som bryter sig in hos folk utan att ta något.

Gjorde inte Mansonfamiljen det?

Nu är vi snarare Patridgefamiljen än Mansonfamiljen här.

Nog om det. Hur är det med dig?

Vi har hållit koll på dig. Jag har läst din bok.

Åh, vad snällt av dig.

På tal om gamla tider hoppades jag att jag kunde få kika i utredningen.

Får jag fråga dig varför?

Det var 28 år sedan de släpade ut de där barnen ur skogen.

Ja, fast utan deras tänder.

Hör här, Mike. Det enda jag säger är att många människor–

–förlorade någon, precis som ni gjorde.

Så... Jag säger inte nej,

Jag undrar nog bara: "Varför nu?"

–Jag skriver en bok. –Jaså?

–Kommer det att bli en bra bok? –Jag hoppas det.

Jag menar, kommer boken att vara respektfull?

Mer än något annat, absolut.

Du vet väl att jag inte fastnade här?

Ja, jo, det var inte det...

–Vet du att jag är gift med Jessica? –Jag hörde det.

Hon skulle bli sur om jag inte bjöd dig på middag.

–Nej... –Många gäster ska komma.

Jag tror att jag kan hjälpa dig med den där utredningen.

Men jag behöver ditt expertutlåtande om min unge.

Jag tror att han håller på att bli lite underlig.

Skulle inte vi få ett kasino?

Vems fel är det, då?

Det ska jag säga. Ånga till diesel.

Järnvägens byte till diesel tog kål på oss.

Nej, gemenskap. Hur barnen växer upp.

Nu för tiden är allting frånkopplat.

Va? Allt är ju uppkopplat.

En snuskgubbe kan tafsa på min dotter genom internet. Vi har ingen tv ens.

Det här är inte ens en stad. Det är ett museum.

Det krävs modernisering. Ta stationen.

Tänk vad vi skulle kunna göra om vi fick mer pengar.

Gör det du, när du blir sheriff.

Det första jag skulle göra då är att ta ner din dumma målning.

–Där fick hon dig. –Jag älskar den här staden.

Jag älskar den så som den är. Hej, du.

Katie har tittat på tv jättelänge. Jag vill se "Labyrinth".

Säg åt din syster att det är läggdags.

Det gäller dig också. Ingen mer tv.

Godnatt.

Jag nämnde det tidigare, Mike. Min unge är besatt av David Bowie.

–Konstigt, va? –Tur att det inte är Abba.

–Jag skulle inte oroa mig. –Där hör du.

Jag menar, vi var ju ganska konstiga. Kommer du ihåg?

Vi hittade på vårt eget kungadöme.

Du och Eddie hittade på det och ni var kungarna. Båda två.

–Och kortspelet som aldrig tog slut. –Vad var det?

Jag och Eddie började spela kort en dag.

En omgång tog hur lång tid som helst.

Ingen av oss vann. Så vi fortsatte nästa dag–

–och dagen därpå. Vi ville nog bara se hur länge vi kunde fortsätta.

–Hur länge då? –Det pågår fortfarande, i teorin.

Varje lördag, varenda lördag, tittade jag, du och Eddie–

–på tv i flera timmar. Så många timmar.

Och du är helt normal. Hon är helt normal.

Tja, Mike är ju experten. Vi kan väl fråga honom. Vad tycker du?

Är mycket tv dåligt för barn?

Självklart. Var är badrummet?

Ner för trapporna till vänster.

Katie?

Vet du vad? Du är vän med min mamma och jag är vän med din mamma.

Varför ska vi vara tysta?

Det försvann.

Vad tittade du på, Katie?

...och i mitten var det en väska med ett fint märke.

Då säger hon: "Den sitter fast."

Jag sa bara. "Hur hamnade den där?"

–Det gjorde du inte alls. –Jo.

Kommer ni ihåg "Candle Cove"?

Det där tv–programmet? Det sändes i några månader.

Två månader. September och oktober 1988.

–Jag kommer ihåg. –Berättade ni för era barn om det?

Fan heller.

Katie sa precis att hon såg det.

–Vad då, nu? –Va?

–Varför skulle de visa det igen? –Vad talar ni om?

Det där programmet brukade ge mig mardrömmar. De där dockorna.

Jag brukade ha en jättekonstig dröm som återkom.

–De bara skrek. –Nej, det var ett avsnitt.

Nej, det är inte möjligt. Det var en mardröm som jag hade.

–Kommer ni ihåg "Käkbenet"? –Vad är det?

Käkbenet var någon sorts...

...skelett i en kappa och svart hatt.

Han jagade alltid Piratpercy, eller hur?

Och han sa: "När jag får fatt i dig, ska jag skinna dig."

Ta det lugnt. Har du druckit lite för mycket, Mike?

Det är lugnt. Tack för middagen.

Om ni ska dra upp gamla minnen, så åker jag hem.

–Du drog upp det. –Det var bara ett tv–program, Mike.

Vad var det?

Vi går runt, Eddie. Eddie!

Han kommer att göra det igen.

Eddie.