The Tearsmith (Fabbricante di lacrime)

BASERAD PÅ ROMANEN AV ERIN DOOM

PUBLICERAD I ITALIEN AV ADRIANO SALANI EDITORE

Mamma, var gör det ont?

Här.

Så. Nu är det bra.

Bra gjort, Nica. "Lite ömhet..."

Lite ömhet botar alla sår.

- En varg! - Han är vacker.

Nej, det är han inte. Vargar är läskiga.

Bara för att det är så de ofta framställs i sagorna.

De är inte alltid onda.

Jag ser den inte. Var är vargen?

Se upp! En lastbil!

- Se upp! - Nej!

OLYCKSMAKAREN

Vi berättade många historier på Kryptan.

Framviskade historier och godnattsagor.

Legender som lågt berättades i skenet av levande ljus.

Den mest kända var sagan om olycksmakaren.

Den handlade om en värld där ingen kunde gråta.

Och folk levde som tomma skal,

utan känslor.

Gömd från världen, insvept i enslighet, fanns en ensam olycksmakare.

Höljd i mörker, blek och krokig,

kunde han, med ögon klara som glas, skapa tårar av kristall.

Folk sökte upp honom och bad honom gråta

för att få uppleva någon form av känslor.

Olycksmakaren placerade sina tårar i deras ögon.

Så folket grät

i ilska, förtvivlan, smärta och ångest,

uppfyllda av brinnande passion, bitter besvikelse och tårar.

Jag trodde aldrig att en sån värld kunde existera.

Eller att jag skulle sakna mina föräldrar så mycket.

Men, framför allt,

trodde jag aldrig att jag skulle få genomleva den historien själv.

Du måste vara Nica.

Det är namnet på en fjäril.

Konstigt att döpa ett barn efter en insekt som bara lever några dagar.

Vi har få regler här.

Ordning, respekt och lydnad.

Följ dem så klarar du dig. Ta hennes resväska.

Här delar vi på allt.

Ge mig halsbandet. Personliga saker är förbjudna.

- Men det är min mammas. - Ordning, respekt och lydnad.

Man vill inte bryta mot reglerna första dagen. Rigel?

För mig var det inte bara en saga.

På Kryptan

skulle jag träffa olycksmakaren.

Att gråta ger dig inte tillbaka det du förlorat.

Adeline, visa henne till rummet.

Sätt fart.

Barn, gå in.

Det här var Julias säng. Hon adopterades igår.

Har du varit här länge?

Jag är för blek.

Miss Margaret säger att jag ser sjuk ut.

Kan vi vara bästa vänner?

Nica, de är här.

- Jag hälsar på dig. Jag lovar. - Absolut inte.

Gå och se dig aldrig om.

Jag hade inte överlevt utan dig.

Han är din nu.

Kryptan var som ett fängelse.

I åratal ägnade jag hela dagarna åt att önska att nån skulle ta mig därifrån.

Att de skulle möta min blick och välja mig framför alla andra barn.

Att de skulle vilja ha mig, trots att jag inte var speciell.

Men ingen valde mig.

Ingen ville ha mig eller såg mig.

Jag har alltid varit osynlig.

Är du redo?

Ja.

Jag är också lite rädd.

Ska jag bära ner dina saker?

Jag har bara det här.

Vi ser gärna att barnen delar på allt.

Har du skadat dig?

Hon har för vana att ta hand om djur. Fingrarna är alltid såriga.

Jaha, Nica.

Ta vara på allt du har lärt dig här.

Ordning, respekt och lydnad.

Kom ihåg att det här en prövotid.

Vårdnaden kan återkallas.

Om du är besvärlig hämtar vi dig och avbryter adoptionen.

Det går säkert bra.

Vad bra.

Ska vi gå, då?

De där händerna.

De släta, vita händerna som glider sensuellt längs tangenterna.

Här är Kryptans stora stolthet.

Underbarnet.

Barnet alla ville ha.

Artig och respektfull mot alla utom mig.

Vem är det?

Rigel.

Jag har visat er pojkens mapp. Är ni verkligen säkra?

Huset är stort och Nica kommer att känna sig lugnare.

Men det är svårt nog att ta hand om en tonåring, än mindre två.

Dessutom är Rigel en besvärlig pojke och bara vi vet hur han ska hanteras.

Ingen fara, miss Margaret. Vi vet vad vi gör.

Det är väl därför prövotiden finns?

Då så.

Tack.

Jag hade alltid längtat efter en familj,

ett hem,

ett liv utanför Kryptan.

Nu när det äntligen hände

kunde jag knappt tro att han satt där bredvid mig.

Rigel var den sista människan i världen jag ville ha där.

Ändå kunde jag inte hata honom.

En del av mig hade blivit så van vid honom

att jag inte längre kunde vara kylig mot honom.

Kom in.

Då så.

Det är ingen herrgård, men vi saknar inget.

- Anna är väldigt prydlig av sig. - Det kan man inte säga om dig.

Spelar ni piano?

Vår son spelade.

Jag visar dig rummet.

- Norman, tar du hand om Rigel? - Visst.

Ska vi gå?

En vän hjälpte till med det.

Jag hoppas du gillar det.

Jag har inte haft ett eget rum på länge.

Du kanske inte spelar sånt.

Om det känns okej kan du ha den här i skolan imorgon.

Jag tror den passar. Den tillhörde...

Vi köper en ny sen.

Det behövs inte. Den passar säkert bra.

Här är uniformen till imorgon.

Och detta är Klaus.

Han är lite av en ensamvarg.

Men han kan vara tillgiven när han vill.

Får jag komma in?

Rigel, nu när vi är...

Nu när vi är vad?

Nu när vi är här tillsammans

vill jag att allt ska gå bra med Anna och Norman.

Med adoptionen.

Om du vill att det ska gå bra, håll dig borta från mig.

Och kom aldrig in i mitt rum. Inte nu, aldrig nånsin.

Är det ett hot?

Det är ett råd...

...malen.

Det är mitt växthus där ute.

Jag odlar och säljer blommor och växter.

- Jobbar du också med blommor, Norman? - Nej, jag är skadedjursbekämpare.

Skalbaggar, myror, kackerlackor, möss.

Men bara djur som redan är döda eller väldigt farliga.

Kom ni två överens på barnhemmet?

Vi växte upp tillsammans.

Vi var som syskon.

Ja, vi känner varandra väl. Vi är som syskon.

Jag måste gå på toa.

Naturligtvis.

"Rigel" är namnet på en stjärna, eller hur?

Dina föräldrar gillade visst astronomi.

Miss Margaret gav mig namnet. Jag kände inte...

...mina föräldrar.

Ursäkta, jag behöver också gå.

Jag kunde fortfarande känna hans fingrar, som om de brännmärkt mig.

Hans vådliga charm var överväldigande. Han var överväldigande.

Du borde inte ha gått iväg.

Våra framtida föräldrar är oroliga.

Det är visst en lek för dig?

Bara en lek.

Du ville det här, malen.

Håll dig borta från mig.

Tänk om Anna och Norman såg hur mycket du hatar mig?

Att allt inte är så perfekt ändå?

De kanske ändrar sig.

En dag ser de ditt rätta jag.

Varför? Vem är jag?

Du är olycksmakaren.

Har du gråtit?

Nej.

Ljug inte. Då för olycksmakaren bort dig.

Tror du att han finns på riktigt?

- Vem? - Olycksmakaren.

Jag vet inte.

Kanske säger de så för att de inte vill att vi ska känna nåt.

Vi ska aldrig bli sådana.

- Peter! - Rigel är sjuk igen. Kom fort!

- Va? - Hörde du?

Gå och lägg er! Nu!

Allt är bra.

Allt är bra.

Klockan är mycket!

Förstår ni hur man kommer hem?

- Det är lätt. - Över järnbron, bara.

Okej. Oroa dig inte.

- Hej då. - Vi ses ikväll.

Du borde vara mer försiktig, malen.

Första dan-foto.

Jag är Billie från välkomstkommittén. Här tar vi sånt på allvar.

Följ med mig.

- Är Nica en förkortning för Nikita? - Nej, det är bara Nica.

Alla är överväldigade första dagen. Du skulle ha sett mig. Här.

Jag älskar att fota ansikten. Jag har kort på alla elever.

Ett par på Phelps, faktiskt.

Men inga av min bästa vän.