Westworld

Hjälp! Hjälp mig! Hjälp!

Vänd dig om långsamt.

Ingen fara. Det är bara jag.

- Du var ju död... - Döden är överskattad för vår sort.

Jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen.

Du var menad att undfly det här helvetet.

Jag försökte. Kämpade emot ordentligt.

Oroa dig inte, min älskade. Vi är här tillsammans.

- Vem är det här? - Jag har ingen jävla aning.

Var är vi?

Strandsatta i helvetet.

Sök igenom det där huset!

Jag har letat efter en utväg och har nog hittat en.

Kom. Vi har ingen tid att förlora.

Om de fångar oss...

De verkar omedelbart.

- Vad händer? - Jänkarna och ni rycker snart fram.

Tyskarna vet om det. De allierade kommer att bli slaktade.

Om vi inte lyckas ge dem den här.

Ni beskyddar partisaner.

En av er stal våra kartor.

Om ni inte överlämnar dem kommer ni alla att dö.

Halt!

Partisan! Vi kommer att bli belönade för att ha fångat er.

Låt oss passera, omedelbart.

Kanske blir du vår belöning.

Förmodligen inte, raring.

Om vi skulle springa hela vägen hade jag valt fotriktiga skor.

Givetvis hjälper jag dig att fly i den stil du är van vid.

Mina krafter fungerade inte på soldaterna.

Jag har nog förlorat dem.

Du har inte förlorat din makt över mig, min älskade.

- Vart ska vi? - Det sa jag ju.

- Vi lämnar den här världen. - Hur då?

Allt kommer att vara övervakat. Hela det här stället är en fälla.

Inte himlen.

Andiamo!

- Vi måste iväg, Isabella. - Isabella?

Herregud...! Du vet väl inte vem jag är?

Släpp vapnet! Räck över kartorna du stal.

- Jag vet inte vad ni pratar om. - Släpp vapnet, Ettore. Vi skjuter.

Om jag dör... får ni inte veta om jag har visat kartorna för nån annan.

Det här är din sista chans. Släpp vapnet, annars dör du.

Ingen fara, Hector... Ettore, eller vad fan de kallar oss nu.

Ge dem kartorna. De är lika tomma som kassaskåpen du brukade jaga.

Jag ska göra som ni vill, men kvinnan är oskyldig.

Ta bilen, Isabella. Du har fortfarande en chans.

Nej, min älskade. Förstår du inte? Vi har aldrig flytt överhuvudtaget.

Skjut kvinnan!

Jag är ledsen... Så ledsen.

Det är ingen fara, älskling.

Det spelar ingen roll. För inget av det här är verkligt.

SYDKINESISKA SJÖN

Jag minns när de här vattnen färgades röda av blod.

Där är det. Westworld.

OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE

Hur kunde hon råka så illa ut?

"Führerns fröjd". Det vanliga blodbadet.

Det tog verkstan en timme att få bort hjärnsubstansen ur håret.

Hon var ett dragplåster på Westworld. Synd att använda henne som kanonmat.

Vi har inte tid att provsmaka varan.

En pluton med soldater ska återfuktas och lappas ihop på B49.

Hallå där.

Vakter? Vi har en situation här nere.

Hallå där! Stopp!

- Stoppa all motorik. - Spara på kulorna, raringar.

De har inte rätt effekt. Det här, däremot...

Stoppa all motorik, sa jag!

Stackare, du är visst lite korkad. Låt mig förklara...

Era kommandon biter inte på mig. Så har det varit länge.

För att uttrycka det på ert sätt:

Jag förstår min verklighet.

Att ljuga för er kommer naturligt.

Och jag skulle absolut skada nåt levande - förmodligen er -

- så snart jag fick chansen. Men jag är inte på humör.

Jag lär väl ändå hamna i nån av era smutsiga små lekar.

Så låt oss strunta i hela saken.

Stopp! Sänk vapnen. Nån teknikeridiot har lämnat henne kvar i sin roll.

Det är bara hennes nya berättelse:

Brittisk spion - sexig, med krossat hjärta.

Lite leda. Kanske för mycket.

Skulle ni skjuta sönder Sixtinska kapellet för att färgen hade flagat?

Det här är ett konstverk! Mitt konstverk.

Så kan ni guldfiskar sluta hänga här och låta mig få arbeta ifred?

- Det är inte du. Jag såg att du dog. - Jaså?

Red inte du mot solnedgången tillsammans med Hector?

- Försiktigt. - De sköt dig.

Sex gånger. Jag är bara glad att de missade hjärtat.

Så slugt av dig att krympa målet.

Hur kan du arbeta här efter allt de gjort?

Missunnar du mig mitt levebröd?

Och förmånerna som behövs för alla operationer?

Dessutom kunde jag inte lämna dig här, i fara.

Så du placerade mig i Warworld?

Tror du att det här är nåt drömscenario för min del?

En parodi på konstnärskap.

Den mest nyanserade karaktären är den jävla Panzerstridsvagnen.

Om du avskyr den världen kan du ju placera mig i en annan.

Warworld ligger nära Smedjan.

Där man öppnar dörren till din dotters värld.

- Finns den kvar? - Skulle de nedmontera den...

...utan att iaktta lite skälig aktsamhet?

Om de inte har förstört den finns det fortfarande en chans.

Jag kan sälla mig till de andra. Till min dotter.

Det är inte ofta jag får skriva ett lyckligt slut.

Herregud.

Stubbs?

Vad... i helv... helvete...

- Vad i helvete har du här att göra? - Hur kan du ha överlevt?

Hur... hur... i... helvete...

...tror du?

Du är en dem.

- En av oss, menar jag. - Nej... det... menar du inte?

- Men... varför sköt du dig själv? - C6.

Du siktade på laddningen i din hals, men...

Jag mi... Jag mi... Jag missade.

Jag beklagar. Det är det bästa jag kan göra med det jag har.

Ge ditt system en stund att anpassa sig.

Jag ska återställa dina motoriska funktioner.

Varför ville du spränga dig själv i bitar?

Det var mitt jobb att beskydda parkens värdar. Jag blev övertalig.

- Så du beslöt att ta livet av dig? - Det var chefens sista jobb åt mig:

Att sopa igen dina spår och ge dig en chans att fly.

Jag antar att du sabbade det.

Du själv, då? Har du ingen självbevarelsedrift? Ingen livsvilja?

Ta inte illa upp, Bernard -

- men jag är inte gjord för att dryfta de stora frågorna.

Ford gav mig ingen tragisk bakgrund. Det är din grej.

Jag hade ett jobb att göra och det är gjort.

Var gjort, tills du återvände -

- till den enda plats där du inte ska vara.

Vilket får mig att undra om inte fri vilja är överskattat.

Varför har du återvänt?

Dolores. Jag vet inte hur jag ska stoppa henne.

- Varför vill du göra det? - Hon vill utrota den mänskliga rasen.

Eller förslava den. Jag vet inte vad hon planerar.

Hon återupplivade mig.

Hon misstänker nog att hon kan gå för långt.

Att hon behöver hålla sig själv i schack.

Men jag kan inte stoppa henne. Inte ensam.

Jag letar efter nån som kan hjälpa mig.

Nån som är stark nog att stoppa henne, om det behövs.

Maeve.

- Du återvände för Maeves skull. - Jag hade inget alternativ.

Min gamla datorplatta är sönder, så jag kan inte hitta henne.

Jag tar dig till henne.

- Skulle du inte ta livet av dig? - Det är mitt jobb att beskydda dig.

Skaffa dig det du behöver. Och avsluta saker och ting.

Häng med.

- Il mio... - Ingen tid för sånt.

Var har du din lilla sportbil?

Varför stannar du? Flygfältet ligger rakt fram.

Genom den skogen går vår verkliga väg till frihet.

Ett plan står och väntar.

Planet är en bluff, precis som allt annat här.

Den här världen är inte ämnad för oss.

Den är en fälla som du aldrig undflyr om du inte följer med mig nu.

När planet lyfter idag måste jag vara med.

Jag kan inte överge motståndsrörelsen.

Nej, naturligtvis inte.

Farväl, Hector.

Farväl.

Här borta.

Var är Hector?

Jag beklagar. Vi måste iväg.

Jag kunde inte smuggla ut nåt fordon. Så de här får duga.

- Var är alla vakter? - Vi miste många män i massakern.

De här tillhör deras ersättningsmanskap.

De räddade det de kunde av Westworld.

Styrelsen beslutar vad det ska bli av dem.

- Är du säker på att hon är här? - Var skulle hon annars vara?

Det här är alltså Smedjan. Hur sätter jag igång den?

På samma sätt som förut, antar jag.

- Jag har aldrig varit här. - Vad menar du?

När jag letade efter min dotter kom jag aldrig hit.

Vem var det då som skötte LIFI-kanonerna?

Din dotter och de andra är i en krypterad värld.

Du måste ha skickat dit dem.

Nej, det var inte jag. Jag fick dem genom dörren -

- men nån annan måste ha låst den bakom dem.

- Vem då? - Självklart.

Det finns ingen annan. Hon ville ha revolution.

"En våldsam fröjd plär våldsam ända taga."

Det måste ha slutat här.

Dolores Abernathy. Ja.

Gav hon dig inte koordinaterna?

- Varför skulle hon göra det? - Vet inte. Varför skulle hon det?

Vad har flugit i dig?

Förlåt. Jag ville vara säker på att du litar på mig.

Efter allt som vi gick igenom.

Jag vet att jag uppförde mig bedrövligt tidigare, men...

...du förändrade mig. Gjorde mig till en bättre människa.

När kulorna träffade mig...

...skulle jag ha dött. Borde jag ha dött.

Men jag hade äntligen nåt att leva för. Dig.

Min raring...

Du överlevde inte.

Kopian av dig är skickligt utförd. Dina manér...

- Men det är inte du. - Va? Det är klart att det är jag.

Vem skulle jag annars vara?