David Holmes: The Boy Who Lived

-Ett. -Klar?

Okej, David.

Starta kamerorna.

Fart!

Och tagning!

Bra jobbat, David.

Jobbet som stuntman är världens bästa jobb.

Kanon.

Man prövas hela tiden, man tänjer på gränserna.

Tagning!

Man tar stora risker.

Tagning!

Jag måste röra mig för att kunna tänka.

För att hjärnan ska funka optimalt...

Tagning!

...måste jag vara i rörelse.

Jag trodde att press skapar diamanter.

Ju hårdare press, desto bättre var jag.

Och ärligt talat var jag inte särskilt rädd.

HAPPY DAY 26 OKT -04

Man lever inte förrän man är nära att dö.

Ja, jag brukade flyga.

Det gör jag inte längre.

Bra jobbat.

Bryt!

Ja, han är inne.

Hej!

Ja!

Tjenare.

-Det var längesen. Är allt bra? -Det var jävligt längesen.

Helt normalt att komma in med ett filmteam. Helt normalt för oss.

Klar, Tom?

-Ja. -Då åker vi.

Ett, två, tre.

Dan, tryck in mitt säkerhetsbälte. Kan du hjälpa Tommy?

Vi har inte med oss hunden. Ta med hennes sele och ben.

Vi ska filma när vi går ut med hunden, och så glömmer vi henne.

Det är här jag blir överstimulerad.

För det är sällan jag lämnar huset.

När jag går ut ser jag varje träd, varje färgskiftning, varje ljusnyans.

Det får mig att verkligen ta in det...

...och omfamna det. Det är som att komma ut ur fängelse.

-Vart vill du åka, Dave? -Jag tänker mig lite ytor.

Ska vi åka ut till naturreservatet och prova med tio minuter?

Jag har aldrig berättat min historia. Jag har inte velat.

Harry Potter betyder mycket för många. Och ingen vet vad som hände mig.

Jag har haft ett helt galet liv.

Såna toppar och såna dalar.

Hela skalan av känslor.

Så nu berättar jag min historia, annars får ingen veta.

ESSEX, STORBRITANNIEN

Titta hit och skratta.

-Ska vi gå och fika? -Kom upp därifrån.

Jag har två bröder, så vi var tre pojkar.

Alla var små men fulla av energi.

Gör en rolig min.

Det var hektiskt.

Det var tre pojkar fulla med energi. De hade väldigt mycket energi.

En stor skillnad mellan de två äldre bröderna

var att Paul var väldigt bestämd

och David var så obekymrad. Han gjorde saker och ting för nöjes skull.

Jag kan själv.

David säger att han kan själv.

Stort avstånd mellan dem.

Han var äventyrslysten.

Pappa är jobbig, som vanligt.

Han var helt orädd.

Om det var oförstånd, det vet vi inte. Men han var aldrig rädd.

Jag oroade mig i bakgrunden,

för jag visste att pojkarna lätt hamnade i bråk

för att de var små, så lät jag dem göra det de kunde.

Kom igen, David.

Mamma insåg att gymnastik var ett bra sätt att få utlopp för vår energi.

Så från 5 till 18 års ålder tillbringade jag

fem till sex dagar i veckan på en gymnastikklubb.

Det här är David Holmes.

-Hej, David. -Hej.

Vad är skillnaden mellan en bra och en dålig handvolt?

Vid en bra handvolt gör man en bra ansats,

en bra studs på språngbrädan, sträcker sig,

trycker ifrån med händerna och landar.

Det är en bra? En dålig, då?

Det är när man inte gör nån bra ansats, och det ställer till det.

Vi åkte till Amerika. Han var nog...

...runt elva år då.

Och han sa mot kameran... Jag brukade alltid filma, och han sa...

Det här är David Holmes, gymnast och stuntman.

Han ville redan då bli stuntman.

Han tänkte tidigt på det, långt innan han var med i de första filmerna.

Hans tränare vid den tiden var själv stuntman

och det påverkade så klart honom.

Efter det hade han ett mål med sin gymnastik.

Inget annat spelade nån roll. Jag visste att jag skulle bli stuntman, punkt slut.

De svårare tricken utförs av proffs som hoppar in i skådisarnas ställe.

Min pappa kom in i branschen på 40-talet, men då var det bara statister

som fick några pund extra för att rulla runt lite.

Utkastare eller exgangstrar eller vad de nu var.

Sen började hans bror också.

Och sen även jag...

...och min bror...

...och nu min dotter.

För oss är det en familjeverksamhet.

Jag minns att jag en dag behövde ett barn som stand-in till Lost in Space.

Så jag ringde Jeff Hewitt-Davis, för han hade ett gymnastikgym

och bad honom ge mig ett urval barn att titta på.

Och det var så jag hittade David.

Han hade nåt speciellt, han var rolig.

Han la sig i alla samtal. Stod där och tittade upp på dem.

"Dave, gör inte så." I nästa ögonblick var han där borta... "Dave, gör inte så."

Tänk er att vara 14 och gå runt på en filminspelning, i ett rymdskepp.

Jag fick hoppa och dyka, fly undan pyroteknik...

Och jag blev fast.

Jag träffade inte Greg på ett par år...

Er läxa ikväll...

...förrän på filminspelningen av Djävulen och jag med Liz Hurley.

Det lär ni väl inte använda?

Då tog Greg mitt telefonnummer.

Jag minns inte exakt vårt samtal, men jag nämnde Harry Potter

och han visste allt om Harry Potters magiska värld.

Jag visste att det var stort, p.g.a. all uppståndelse kring böckerna,

men jag hade ingen aning om hur stort det skulle bli.

Två veckor senare var jag med på filminspelningen.

Första tagningen, kamera A och B.

Sätt igång i bakgrunden.

Tagning!

Jag fick jobbet som stuntman för Daniel i Harry Potter-filmerna.

Bryt.

Det är så längesen sen sist...

Jag började prata med Dan när vi åkte till Alnwick Castle.

Quidditch är inte komplicerat.

Varje lag har sju spelare - tre jagare, två slagare,

en vaktare och en sökare, det är du.

Det är i den scenen som jag går ut med Oliver Wood,

Quidditch-lagets kapten, som spelas av Biggerstaff,

och de tar fram alla bollarna och han ger mig ett slagträ.

Ta det här.

Och tagning.

En ny boll.

Och...tagning.

Som han svingade slagträet... Greg tittade på mig och sa:

"Här får vi nog jobba lite."

Det såg bara fel ut som han gjorde det. Det är ju okej för ett barn

men ni vet när man ser nån och tänker att det kan göras bättre...

Jag måste ha varit dålig. Jag hade dålig koordinationsförmåga.

Så från den dagen och framåt var jag typ Dans coach.

De sa: "Nu ska du få hänga med den här coola äldre killen tre gånger i veckan."

Han kunde göra en bakåtvolt bara så där och han visade det gärna också.

Så som elvaåring tyckte jag bara: "Du är världens coolaste."

Jag lät stunttricken vara, och lät honom bara vara ett barn.

Vi körde gymnastik, slogs lite, boxades,

fäktades och lekte. Och vi gav oss ut på joggingturer hela året.

Två gånger i veckan kom han till mig och så busade vi runt.

Vi blev riktigt nära vänner.

Han vara bara några år äldre, så han kändes som en cool brorsa.

Jag behandlade aldrig honom som ett barn. Han var alltid min kompis.

Man fick ju vara försiktig med de fysiska grejerna.

Men jag har alltid pratat med honom på samma nivå.

Får jag be om tystnad.

Jag förstod inte fullt ut hur fantastiskt det här var,

men jag visste att jag var med om nåt speciellt och jag visste...

...att jag ville ge 100 % varje gång jag var där.

Det sades så mycket om oss ända från start.

Så fort jag fått rollen kunde jag läsa:

"Han lär för alltid vara den här rollfiguren".

Jag var medveten om vad folk sa.

Bra. Vi ska prova glasögon. Upp med hakan lite.

Jag sa till Emma och Rupert:

"Vi får aldrig bli malliga. Alla säger att vi kommer att bli det."

Jag bestämde mig för att inte låta det ske.

Han var ett barn, precis som jag, i Lost In Space

i den här spännande miljön, omgiven av vuxna,

som försökte finna sig till rätta som ung man.

Det är rätt överväldigande, men fantastiskt.

-Spännande? -Ja.

Lite läskigt.

Som ung vuxen kunde jag njuta mer av det.

Tänk er in i det... Jag hade fått världens bästa jobb.

18 år gammal fick jag en check på 65 000 pund.

Jag la allt på sex, droger och rock-n-roll.

Tror du att ditt liv nånsin blir detsamma igen?

Jag tycker inte att mitt liv har förändrats så mycket.

Jag var tonåring och bodde hemma hos mina föräldrar

och så åkte jag till jobbet, vilket vid det laget kändes normalt.

Fantastiskt. Men jag kommer aldrig att se mig själv som en stjärna.

-Vad händer? -Jag vet inte.

Titta uppåt, ni ser trädet komma... Trädet böjer sig och slår i.

Slå i motorhuven hårdare! En gång till!

En gång till.

-Gick det bra? -Ja.

Kanon.

Toppen. Vi tittar på det.

Alla ville se barnen vara bästa vänner.

Men de jag kom närmast var alla de i filmteamet.

Will. Han är udda.

Och han har alltid rätt om allt.

Och den flygande skotten, Steve.

Där går han.

Om ni hamnar på en filminspelning är det vissa avdelningar

där man alltid har kul, som stuntmännen...

Jag har haft så kul när jag lyssnat på stuntmännens historier.