Joel Kim Booster: Psychosexual

NETFLIX PRESENTERAR

Herregud! Hej, Los Angeles!

Va?

Få höra nu. Lite till. Så där, ja.

Herregud! Hej, allihop!

Vad kul att vara här. Jag vet vad ni tänker:

"Herregud, vi insåg inte att han skulle vara het också."

Väldigt modigt av mig. Komiker får vara heta nu.

Vi får till och med vara praktfulla. Jag representerar mitt community ikväll.

Jag är så glad över att vara här i Los Angeles, mitt egenvalda hem!

Herregud, ni är fantastiska.

Jag älskar… En av fördelarna med mitt jobb är att jag får resa mycket,

men jag får inte alltid åka till fantastiska städer.

Mitt senaste gig var faktiskt i Boise i Idaho.

Okej. Ett "whoo". Okej.

Vi är av olika åsikt där.

Nej, det var bra. Jag hade kul i Boise.

Det var inte många asiater i Boise, måste jag ändå säga.

Det insåg jag den hårda vägen, när jag åt på P.F. Chang's i Boise, Idaho.

Baserat på hur folk reagerade när jag gick in på restaurangen

kunde man tro att jag var P. F. Chang själv!

Det var psykotiskt! Folk rusade runt i restaurangen.

"Herregud, ska vi knäböja?" "Jag vet inte."

"Jag har aldrig sett en på nära håll."

Jag gick omkring som en jävla prins som återvänt till mitt kungarike.

"Allt som solen rör vid är mitt.

Jag är inte min far. Jag heter Kyle Chang.

Nu ska vi göra saker annorlunda. Först gör vi en anti-fusion i köket.

Tillbaka till era egna länder!"

Ni är smarta. Coolt.

Jag älskar det. Ni har tagit examen.

Jag småpratade med en servitris på P.F. Chang's.

Hon frågade: "Var kommer du ifrån?" "Jag bor i Los Angeles."

Och jag svär, hennes svar var: "Boise har också mycket att erbjuda, vet du."

Jag bara: "Ja, bitch, jag vet. Jag är ju på P.F. Chang's.

Vad mer kan man önska av en stad? Har ni en Shanghai-burgare? Nämen!

Langa hit en sån!"

Jag älskar verkligen att resa, men…

Jag vet nog svaret på det här. Har vi några homosexuella här?

Okej.

Ni skrämmer dem. Vi kommer att förlora våra rättigheter. Läskigt.

Så ni… Jag behöver inte förklara för er

att vi när vi reser ibland måste göra nåt som kallas kodväxling.

Så när jag är i en republikansk stat börjar jag prata här nere.

Jag börjar prata här nere och gå som en heterokille.

Väldigt stela pyttesteg. Det är bögigt att komma i tid.

Men jag kommer aldrig ljuga om min sexualitet.

Jag kommer aldrig ljuga om att vara bög. Aldrig mer. Nej. Jag…

Jag var i garderoben för länge. Jag vägrar ljuga om min sexualitet.

Förutom om min Uber-förare ger mig en konstig blick. Då har jag en flickvän.

Hon heter Jessica, är hundfrisör och jag älskar att kyssa henne.

Min teaterexamen blir en enmansshow som heter Toxisk maskulinitet för Ron.

Han köper det varje gång.

Det lustiga med den här impulsen är att jag gör motsatsen

när jag är i en storstad som New York eller L.A., särskilt runt kvinnor.

Det första jag vill att kvinnor ska veta om mig är att jag är bög.

För den vanligaste dödsorsaken för kvinnor i det här landet är just nu män.

Jag vill bara att ni ska känna er trygga i

att det enda ni riskerar med mig är er självkänsla. Så…

Okej,

Jag älskar din jacka.

Köpte du den på Amazon, eller?

Jag skojar. Jag gör bara så mot snygga tjejer, för de kan ta det!

Problemet med att ständigt växla mellan de här versionerna av mig själv

för att heteron ska känna sig trygga är att jag ibland blir förvirrad kring

vilken version jag ska vara.

Häromkvällen kom jag hem sent och parkerade på min gata.

Jag såg en ensam kvinna som var ute och rastade hunden.

Jag tänkte: "Jag måste få henne att känna sig trygg.

Vilken version av Joel är det nu igen? Åh herregud. Jag har glömt."

Så jag studsade fram till henne och sa: "Hej, bitch. Snygga skor."

Och det fick henne inte att känna sig trygg. Nej.

"I den oktaven lät det visst nedsättande.

Jag är verkligen ledsen. Förlåt för det."

Ni är en kul publik.

Men ni får ursäkta medan jag pausar showen ett ögonblick för att stämma av en grej.

Den här frågan handlar inte bara om mitt ego.

Den bygger upp till ett fantastiskt skämt.

Vilka av er kom hit ikväll med nåt hum om vem jag är

och hade lite koll på vad jag har gjort?

Nej. Sluta.

Sluta, sa jag! Sluta!

Ni är ju besatta. Vill ni ha en medalj, eller?

Men viktigare ändå… Jag älskar er. Tack för att ni kom.

Men viktigare ändå, vilka kom hit ikväll

utan nån jävla aning om vem jag är och hade aldrig hört talas om mig?

Jag behövde verkligen inga "whoo" på det.

Det kändes väldigt menande.

Tack, antar jag.

Men ur den andra gruppen, och det här är helt avgörande för showen,

behöver jag en vit heteroman.

Jag är den enda som säger det här just nu. Jag behöver en vit heteroman.

Tjalla på era polare nu. Var är de? Vilka vita heteromän visste inte?

Här. Okej, där i bakre raden. Underbart.

Och vad heter du?

-Ben. -Ben? Jag känner inte till dig heller.

Bara så att du vet att vi står lika. Du är en främling för mig också.

Så här ligger det till, Ben.

Jag vet precis vad du tänkte när jag kom ut på scenen ikväll.

Jag fattar. Jag kom ut och du bara: "Här kommer en orientalisk gaykomiker.

Ännu en orientalisk gaykomiker med orientaliska gayskämt.

Ännu en orientalisk gay.

Just vad jag ville se, en orientalisk gaykomiker."

"Orientalisk gaykomiker." Visst var det exakt de orden du tänkte?

Han skakar på huvudet. Ja. Okej…

Och visst, jag fattar. För så här ligger det till.

Jag har jobbat med det här i ungefär 11 år nu. Och…

Ja, det är länge. Mycket av mitt material har hamnat online.

Och under lockdown gjorde jag en fantastisk grej

som heter "läsa kommentarerna".

Väldigt hälsosamt.

Och när jag läste kommentarerna… Det var många Ben där, ska ni veta.

Många vita heteromän som sa:

"Gud, han pratar bara om att vara gay och asiat. Hur ska jag kunna relatera?

Om jag inte relaterar, hur kan jag då skratta?"

Jag kände bara: Åh nej! Så ska det inte alls vara.

Jag vill vara en komiker som tilltalar alla grupper.

Särskilt den viktigaste. Så…

Jag blev upprörd.

Jag behövde göra nåt. Och nu kommer Ben in.

Så här ligger det till. Du har lyfts ur den anonyma massan.

Nu är du på en världsscen.

Du representerar nu varenda vit heteroman i USA, okej?

Ja.

Okej.

Varför applåderar vi det?

Det här känns plötsligt som ett Trump-möte.

Okej, Ben. Det jag nu tänker be dig om

för att veta att mina skämt går hem hos dig och ditt folk,

är att jag ska räkna till tre,

sen får jag be dig om ditt mest naturliga skratt.

Alla andra, håll tyst!

Okej.

Ett, två, tre.

Kom igen, Ben. Kom igen.

Ben, ge mig ett äkta… Skratta som om jag vore Louis. Kom igen.

Ge mig nåt äkta här.

Du får en chans till. Ett, två, tre.

Jag antar att jag kommer att få höra en vit man som lider

under resten av showen, och så får det vara.

Men du är viktig. Vi stämmer av med dig under kvällen. Jag måste höra dina tankar.

Det var många här som aldrig hade hört talas om mig.

Jag tänkte spola tillbaka lite och berätta lite om min bakgrund.

För det första är jag adopterad. Mina föräldrar är vitare än nyfallen snö.

Det är därför jag heter Joel Kim Booster

Booster är förstås inget asiatiskt efternamn.

Det har dock aldrig hindrat folk

från att försöka uttala det som ett asiatiskt efternamn.

Och jag vet vad ni tänker: "Hur gjorde de det, Joel?"

Det är ju så enkelt fonetiskt sett. B-O-O-S-T-E-R.

Men ändå, nästan varje gång jag checkar in på ett hotell och visar mitt leg,

så jämför de det med mitt ansikte och säger: "Det här var oväntat."

Och de säger: "Ja, ditt rum är klart, mr…

Boo-star."

"Så uttalas inte mitt namn. Du säger det bara med en stötande brytning."

Ni kan bättre, Marriott Courtyard. Snälla.

Det är ju skandal.

Men ja, jag har en vit familj.

Min mammas sida av släkten är från Södern.

Jag har släkt i Alabama, Tennessee och South Carolina. Överallt.

Jag älskar den delen av släkten. Verkligen. Jag älskar dem.

Men den delen av släkten har hakat upp sig på en grej.

Jag insåg det då jag följde deras sociala medier.

Den delen av släkten är besatt av, just det,

statyer.

De älskar statyer. De kan inte få nog av statyer.

Jag pratade nyligen med min mamma om det.

Hon sa: "Joel, de river alla statyer av Robert E. Lee och Jefferson Davis.

Vad kommer sen? River de George Washington och Christofer Columbus också?"

Och jag bara:

"Mamma, jag bryr mig inte." Det är inte…

"Du har glömt vem du pratar med.

Jag har en liten dator i fickan med bögporr och Candy Crush.

Jag skiter fullständigt i statyer, mamma. Hajar du?"

En idé: Sätt en usb-port i George Washingtons röv

så kanske jag bryr mig.

Här är mitt förslag för statyer:

Låt oss riva varenda jävla staty i landet

och ersätta dem med laddstationer!

Slutargumenterat.

Ni fattar nog att växa upp i en vit familj och se ut så här, det var obekvämt ibland.

Jag lärde mig snabbt i egenskap av synlig minoritet

att om man är i minoritet så kommer många utanför ens grupp

försöka patologisera allt man gör.

De vill att allt man gör ska representera resten av gruppen.

Det här hände… Jag har ett färskt exempel.

Jag var på en hemmafest i Los Angeles och de var tre andra asiater där.

Vi kände inte varann. Alla kom dit med varsin vit vän.

Jag gick på festen, och jag svär, jag hittar inte på. Det hände faktiskt.

Jag kom in och insåg att vi alla fyra hade på oss nåt

med den tasmanska djävulen Taz på.

Jag bara: "Åh nej!"

Jag samlade alla i köket.

"Nån måste åka hem och byta om. Vi skapar nya stereotyper."

Men för sent.

Vita tjejer på festen sa redan: "Det är väl Taz år, antar jag.

Deras astrologi är annorlunda från vår. Han är väldigt viktig i deras kultur.

Han leder alla deras parader.

Det är jättekul."

Men visst har vi väl asiater här ikväll? Ja då.