Georgetown

Den här historien utger sig inte för att vara sanningen.

Men den är inspirerad av verkliga händelser.

Är det första gången?

-Och du? -Jag är veteran.

Två middagar och en cocktailbjudning.

-Och? -Svårt att beskriva.

Det är alltid minnesvärt.

-Eleanor Price. Jag jobbar på Reuters. -Ted Parsons.

-Åh, det skulle du ha sagt. Grattis. -Ja, verkligen.

Tack.

-Det här är en stor kväll för dig. -Ja.

-Du måste vara väldigt glad. -Ja, jag är väldigt lättad och tacksam.

-Hur lyckades han? -Jag har ingen aning.

Hur känner du Mott?

Alla i Georgetown känner Ulrich.

Han har gjort sig oumbärlig för oss på ambassaden.

Nej, oumbärlig är inte rätt ord.

Omöjlig att ignorera.

Tänk Lawrence av Arabien med en Blackberry.

Sist jag var här satt jag bredvid Scalia.

Han utförde vigseln. Kan du tänka dig?

-Har du träffat hans fru? -Jag visste inte att han var gift.

Klart att han är. Det här är hennes hus.

Var är Elsa?

Inbjudan kom till Försvarsdepartementet. De skickade mig.

Vad är han för typ?

Vet inte. Tydligen en mirakelmakare. Jag har bara träffat honom två gånger.

-Har du hört historierna från Irak? -Nej.

Han skickade rapporter från regionen i över två år.

Inte för att vi hade bett om dem. Helt otroliga grejer.

Till slut fick jag säga: "Du är galen.

Ta er löjliga plan och kör upp den i arslet."

Diplomatiskt, förstås.

De sa: "Säg inte så till chefen för tyska underrättelsetjänsten."

Och jag sa: "Det gjorde jag precis."

Kom igen. Om man ska plantera ut avlyssningsutrustning

i ett hotellrum någonstans,

i baksätet på någon underordnads bil, så visst.

Men i Madeleine Albrights badrum? Det är ju löjligt.

Sedan åkte jag hem. Sov på saken.

Nästa dag ringde de med ett erbjudande...

Vad säger man? Som man inte kan tacka nej till.

Vad hände?

Nästa gång ni är hos Madeleine Albright

så ha inga viktiga samtal i badrummet.

-Var så goda. -Tack.

-Åh, förlåt om jag skrämde dig. -Det gjorde du inte.

Hon brukar ta en tupplur före maten. Jag ska väcka henne.

Ursäkta mig.

Han kunde anlita en cateringfirma, men han gör allt själv.

Jag vet.

Ursäkta att jag är så sen. Hej.

Ulrich lovade att väcka mig tidigare.

Ja.

Jag tänkte att du behövde vila, madam.

Ni ser hur han daltar med mig.

Jag avskyr att missa cocktailarna.

Vi förlåter dig, om du vill ta igen förlorad tid.

Först av allt...

Skål för Ulrich och hans enastående bedrift.

Nej, jag var bara en av många deltagare i ett mycket komplicerat spel. Det är...

-Det är jag som utbringar skålen. -Förlåt.

Och för en kvinna och hennes frihet.

Och för alla er som firar med oss.

Skål.

-Skål. -Skål.

Skål.

Den är väldigt varm. Alla är hungriga. Hämta soppan.

Ja, det är sant. En av våra anställda greps i Iran.

Hon är jättetrevlig. Gift. Dottern började nyss på dagis.

Vi hör inte av henne på några dagar, och sedan kommer det:

De har gripit henne och åtalat henne för spionage.

-Var hon spion? -Nej.

Vi gör research. Hon är ekonom.

Det är lögn. Men utrikesdepartementet, ni vägrade befatta er.

Ni är för upptagna med övergången i Irak.

Vi kunde inte prata med någon där.

Vi är fullständigt hjälplösa.

Under tiden...

Tack, Mott.

Under tiden sitter den stackars kvinnan och ruttnar i en fängelsecell i Teheran.

Sedan kommer en vän till mig, en f.d. ambassadör,

och hänvisar mig till vår illustra värd.

Åh, för guds skull, Ted.

Jag vänder ryggen till en minut, så börjar du skämma ut mig.

Nej, Ulrich. Låt honom berätta.

Vi träffades och han sa att han skulle ta hand om det.

Nej, jag sa att jag skulle undersöka det.

Och?

Och...

...tio dagar senare släpps hon.

-Han gjorde det. Mott gjorde det. -Hur då?

Han har fortfarande inte sagt det.

Man kan inte be en trollkarl att avslöja sina trick.

-Kom igen. -Nej, nej, nej. Mr Mott...

Nej, nej. Nu räcker det.

-Snälla, sitt. -Vadå?

Jag hoppas att hon mår bra.

Jag kan inte lyssna på det här längre.

-Vi äter ju middag! -Jag bryr mig inte om det.

Jag visste inte ens att det skulle vara middag.

Jag kom för att träffa dig, mamma.

Du sa att du ville umgås. Det gör vi aldrig längre.

Så kommer jag hit och så handlar allt om honom,

hans firande och fåniga historier.

-Han har gjort något bra. -Javisst.

Säg till när han får Nobelpriset.

-Då ses vi i Stockholm. -Nu är du barnslig.

Efter allt du har gått igenom så låter du honom bo kvar, spendera dina pengar...

-Han är min man. Det är vårt hus. -Ja, jag vet. Jag vet.

Mr Mott...

-Du straffar mig. -Straffar dig?

Du, jag gör vad som helst.

Jag flyttar tillbaka till DC. Jag skulle göra det.

Jag kan undervisa här. Du kan komma till Boston.

Jag skulle göra allt för att hjälpa dig, om du bara kunde sluta med det här.

Du förstår inte.

Så gå, om du inte vill vara med oss.

Kan du inte göra det här i morgon?

Jo, men jag vill röja undan lite nu.

Men då är du uppe till klockan två och väcker mig när du kommer upp.

Förlåt att mitt städande efter festen stör din vila.

"Vår" fest? Som om någon fick en syl i vädret.

Var det Amanda som gjorde dig på dåligt humör?

Varför du bjuder den sura skatan kommer jag aldrig att förstå.

Prata inte om min dotter så där,

och du skulle bara våga röka i mitt hus.

Snygg basker.

Hallå.

Hon var frisk. Hon åt bra.

Hon var på gott humör.

När var sista gången du pratade med henne?

-Innan jag gick ut i går kväll. -När var det?

När hon gick och lade sig, tog jag en promenad någon gång efter midnatt.

Det gör jag ofta. Hon gillar inte...

Gillade inte när jag rökte inomhus.

Och när jag kom hem, hittade jag henne... på trappavsatsen.

Var det då du ringde larmcentralen?

Ja.

Jag ringde direkt. Jag hoppades väl...

Hur gammal var din fru, mr Mott?

Hon var 91.

Vi måste vara starka nu.

Jag vet att ni var osams efter middagen.

-Jag är hemskt... -Det spelar ingen roll nu.

Vill du prata om arrangemangen?

Jag vill att hon begravs på Arlington.

-Jag vill begrava henne bredvid min far. -Ja.

Jag tror att Arlington skulle betyda mycket för henne.

Varför då?

Men jag förstår precis hur du känner det.

Det finns andra saker.

Vi måste diskutera

huset och min mammas dokument och hennes dödsbo.

Det är redan ordnat.

Jag hör av mig snart.

Det kommer att finnas tid för tårar och minnen. Jag lovar.

Men nu har vi viktiga saker att göra.

Vadå?

Jag måste hitta och ställa de män som dödade din mor och min fru till svars.

Praktikanten

Vi ska strax kliva in

i det sakrosankta, så att säga.

Nervcentrat, det heligaste heliga.

Det är här som information samlas,

alternativ vägs, beslut fattas.

Beslut som påverkar liv: era, mitt.

Ja, till och med nationers öden.

Nej! Jag måste tyvärr be er att inte ta några foton.

Nationella säkerhetsåtgärder.

Nej, nej, det går bra. Ta så många foton ni vill.

-Var är ni ifrån? -Akron.

Cincinnati.

De besöker sin kongressledamot.

En 50-årig praktikant borde veta att det är väljarservice.

Att ingjuta en känsla av vikten av det arbete vi utför här

är absolut en service för väljarna.

-Hur länge har du varit i USA, Ulrich? -Bara ett år.

Men jag går en snabbkurs på American University.

Jag har precis blivit antagen till doktorprogrammet.

Vad bra. Men det här jobbet kanske inte passar dig?

Gordon, det är så lustigt att du säger det.

Jag håller med.

Det känns helt fel att guida turer eller ordna biljetter till Smithsonian.

Diplomatisk historia och verksamhet är min stora passion.

Kissinger, Bismarck, Talleyrand.

Vilket geni, Talleyrand. Har du läst något av honom?

Jag kanske kunde sätta ihop några policy-PM åt kongressledamoten.

Diskutera mina mer komplexa idéer över lunch, kanske?

Nej! Jag menar här.

Här. Det kanske inte passar för dig.

Avskedar du mig, mr Nichols?

Du kanske kan hitta ett bättre ställe att utveckla dina unika talanger.

-Gordon? -Ja.

-Ska vi gå igenom mötesschemat? -Ja.

Ursäkta mig.

Vita husets korrespondentmiddag

HA ERT ID TILL HANDS!

Nichols. Kongressledamot Guyers kontor. Jag är hans stabschef.

Han får en stroke om jag inte är där när talen börjar.