The Courier (El correo)

FILMEN BYGGER PÅ VERKLIGA HÄNDELSER.

MÅNGA KARAKTÄRER ÄR FIKTIVA AV JURIDISKA SKÄL.

LIKHETER MED VERKLIGHETEN ÄR EN TILLFÄLLIGHET.

LIKHETER MED VERKLIGHETEN ÄR EN JÄVLA TILLFÄLLIGHET.

Jag heter Iván Márquez.

Jag föddes i Vallecas och blev 30 för några dagar sen.

Vad gör en man från Vallecas

i en container som fraktas från Spanien till Hongkong

med 1,55 miljarder euro?

1,55 miljarder.

Och min kommission som kurir var 3 %.

Vet du vad 3 % av så jävla mycket pengar blir?

Det var 2010, när mitt liv var på topp.

Livet kan vara underbart.

Men det finns alltid nån som vill krossa en.

KURIREN

God dag.

Tack!

VALLECAS FOTBOLLSPLAN

HÄR BYGGS NYA BOSTÄDER

GRÖNT LJUS FÖR DINA DRÖMMAR - 0,75 % RÄNTA

Argentinare, vars köpkraft sjunker...

Tror du att de här jävlarna kommer att kompensera nån? Va?

Räkna inte med det.

Under tiden...

Hur är läget?

Titta vem som är här.

Det är kungen.

Privatpersoner och småföretag överlevde genom att undvika skatt...

- Hej. Hur har du haft det idag? - Bra.

- Jaså? - Ja, jag tjänade 1 000 pesetas i dricks.

Bra.

- Men du kunde ha tjänat det här också. - Börja inte.

Nya åtgärder...

Din pappa saknar dig.

Självklart måste de stjäla i mataffärer. Förjävligt!

Jag vet.

Men jag har egna planer.

Jag vet. Det är det som sårar honom mest.

En gång i tiden var pappa min hjälte.

Jag minns när jag följde med när han bad om ett lån

för att öppna bröllops- och festlokalen han alltid drömt om.

Det var 1992.

Året då OS hölls i Barcelona och världsutställningen i Sevilla.

Det var ett gott år.

Chorizo och fläsksvål. Husets vin?

Och min pappa utnyttjade det.

Tills de svåra åren kom.

Lågkonjunkturen -93.

En statsskuld på 30 biljoner pesetas. En arbetslöshet på 25 %.

Låt polisen komma, för fan! Sätt på mig handbojor!

Era jävlar! Förbannade skit!

Hans enda alternativ är att avgå.

Titta på honom.

Avgå, herr González.

Bara en massa skurkar. Titta på dem. Allt de gör är att stjäla.

De är tjuvar, för fan. Tjuvar!

De kommer till makten, stjäl, fyller sina fickor och gör det igen.

Vilka jävlar.

Förneka inte landet möjligheten.

- Här är årets affärsplan. - Nu börjas det igen.

Vi köper en förfallen lägenhet.

Vi bygger om den. Vem ska göra det?

- Du och din kusin. - Kom igen.

När den är ombyggd säljer vi den och delar vinsten mellan oss.

- Du är knäpp. - Varför då?

Ja. Du och dina planer.

Har du inte sett hur priserna stiger? Vinsten är garanterad.

- Varifrån får vi pengarna? Berätta. - Bankerna.

- Bara så där. - De lånar ut till vem som helst.

Jag vet inte.

- Jag vill inte få problem. - Nej.

- Hur mycket är 50 euro? - Får jag se?

- Jag lämnar pesetas. Jag har några kvar. - Det blir tio euro var.

Eller 1 660 pesetas.

Vi blir lurade.

2002, året då vi gick från peseta till euro.

Med råge ett av historiens största svindlerier.

Kolla herr Linares. Han är asfull.

Känner du honom?

Han? Han är i parlamentsledamot i Bryssel.

Jag var aldrig smartast i klassen, men ibland får jag idéer.

Jag tar det.

Ge mig nyckeln, grabben. Ge mig den.

- Ska jag ringa efter en taxi? - En taxi?

Jag mår bra. Skynda, jag måste vara i Bryssel nio i morgon.

- Jag kan köra er till flygplatsen. - Flygplatsen? Men...

- Akta. - Jag har inte flugit på 20 år.

Ni kan inte köra så här. Kom igen, upp med er. Så där.

- Ge mig nyckeln. - För 300 euro kör jag er till Bryssel.

Om jag hinner duscha när vi är framme

får du 500.

Avgjort.

BRYSSEL

- Du är sen. - Jag vet. Jag är ledsen.

Vem är det där?

Du är alltid sen. Det här är sista gången, okej?

Kom in!

Varsågod.

- Varför 300? Jag körde hit i 180. - Jag hann ju inte ta nån dusch.

Då så. Sätt dig på bussen och stick härifrån.

Du vet ett sånt där ögonblick som kan förändra livet för alltid?

Det här var mitt.

Han där är värdelös.

Jag vet inte vilka affärer ni sysslar med, men...

Jag skulle göra det bättre.

Han stjäl från er.

Är du säker?

100 %.

Vänta här.

Han har rätt.

Han stjäl från oss.

Du hade rätt.

- Vad heter du? - Iván Márquez.

Vad sysslar du med?

Jag är en bra förare.

Och jag är pålitlig.

Inte som den jäveln.

Vill du tjäna 10 000 euro?

Självklart.

Den där jävla Linares var värdelös.

Och jag är rätt nyfiken.

Och jag älskar pengar.

- God dag. - God dag.

Grattis på födelsedagen.

- Gillar du den? - Jag älskar den.

Hej.

Hejsan.

Hur länge har du jobbat för Anne?

Det här är min första tur.

Carabanchel.

- Vallecas. - Ja, Vallecas.

Min första firma var en kopieringsbutik i Vallecas.

- En kopieringsbutik är inte illa. - Inte om man är smart.

1995 kom en journalist in i butiken. Han hade en dossier att kopiera.

Jag såg innehållet men sa inget.

Den eftermiddagen gick jag till stadsplaneringsrådet

och berättade vad som väntade.

Killen blev häpen.

Han kände mig inte, men jag gav honom information som kunde rädda honom.

Så förtjänade jag hans tillit.

Alla du ser här,

de litar på mig.

För tillit är det viktigaste.

Kan jag lita på dig?

Naturligtvis.

Lyckan gynnar de som är professionella, diskreta och jobbar hårt.

Ni beskrev just mig.

Hästen, hur är han?

Det är ett sto.

10 000 för att köra Bryssel-Madrid, tur och retur.

Århundradets deal.

Men så enkelt går det aldrig.

God kväll. Polis.

Registreringsbevis?

Jag kan inte...

Franska? Holländska?

Engelska?

- Spanska? - Ja, spanska.

- Okej. Registreringsbevis, tack. - Visst.

Är det er bil?

- Nej. Den tillhör en vän. - Öppna bagageluckan.

- Varför då? - Bagageluckan, tack.

- Är de också er väns? - Nej. De är...

Jag har sålt min lägenhet i Madrid

eftersom jag vill starta ett företag här i Bryssel.

Varför har ni dem i kontanter?

Litar ni inte på bankerna?

Har ni inte sett vad som händer i Argentina?

Bankerna behåller folks pengar.

Jag åker nu.

Nu direkt.

Eller ringer Spaniens konsulat.

Kom, vi åker.

Var det allt? Så enkelt? Inte en chans.

De jävlarna testade mig.

Det var då jag insåg att jag hade blivit inblandad i nåt stort.

- De gick lite för långt. - Ja.

Polisen jobbar för vår organisation.

Jag trodde du litade på mig.

Det gör jag nu. Till 100 %.

Och en liten bonus så att du kan köpa nya kläder.

Imagen är viktig.

Vi borde fira.

Merci, Antoine.

Merci, Antoine.

Mescal med en mask.

Jag bodde i Mexiko i två år.

Mina föräldrar var diplomater. Jag har rest runt halva mitt liv.

Det är första gången jag lämnar Vallecas.

Det var en magisk kväll.

- Vad sa han? - Inga fler insatser.

Ja!

Allt på 23.

- Är du säker? - Friskt vågat, hälften vunnet.

Seså.

- Tjugotre. - Ja!

Den var jävligt magiskt.

Iván, det här är min make, François.

François Letissier. Son till en diamantsmugglare,