All of Us Strangers

Hej.

Hej.

Jag såg att du tittade på mig.

Jag ser dig ofta komma och gå.

En dag brinner det på riktigt.

Det är i princip bara vi i hela huset. Det finns inte ens väktare än.

Harry.

Adam.

Hur står du ut?

Med vadå?

Lyssna.

Det är så tyst. Hela London - och vi hör ingenting.

Jag spelar musik, men efteråt är det värre.

Jag har till och med en sån där maskin med vitt brus.

Men det känns som om nån står i ett hörn och viskar om mig.

Fönstren går inte att öppna, men det är väl för att ingen ska hoppa.

Inte vidare lönsamt.

Krossade kroppar på trottoaren. Då vill ju ingen bo här.

Vill du ha? Det är japanskt.

"Bäst i världen", men varför vete sjutton.

Nej tack.

Jag kan väl få komma in ändå?

Vill du inte ha ett glas...

...så vill du kanske ha nåt annat.

- Det är nog ingen bra idé. - Är du rädd för mig?

Nej.

Vi måste inte göra nåt om jag inte är din typ.

Det står vampyrer på min tröskel.

EXTERIÖR. HUS I VILLAOMRÅDE 1987

Sydgående pendeltåg till East Grinstead -

som stannar vid Clapham Junction, East Croydon, Sanderstead -

Riddlesdown, Upper Warlingham, Oxted samt East Grinstead.

Mamma!

Hej.

Hej.

En styrketår kan behövas.

Nej tack.

Ska vi gå?

Vart då?

Hem.

Nu blir hon överlycklig.

- Gissa vem jag hittade i parken. - Är det han?

Jadå, definitivt.

Titta på ögonen.

Javisst är det du.

Hej.

Hej.

Stå inte bara där, kom in!

Var bor du? Knappast här i krokarna.

- Jag bor i London. - Tjusigt värre. Bor du ensam?

- Har du nåt eget? - Ja, men det är bara en lägenhet.

Vad var det jag sa? Jag visste väl att han skulle bli nåt.

- Det kan inte vara billigt att bo där. - Vad jobbar du med?

- Jag är författare. - Vad var det jag sa?

Jag tjänar inte särskilt mycket pengar.

Jag visste väl att du skulle välja ett kreativt yrke.

Vad skriver du för slags böcker? Jag älskar ju Stephen King. Carrie. Cujo.

Jag är inte romanförfattare. Jag är manusförfattare.

Jag skriver filmmanus. Och ibland för tv.

Författare.

Vad spännande! Kände jag grannarna, skulle jag springa och berätta direkt.

Jag har alltid sagt att författare vet mindre om världen än alla andra.

Vad vet du om det? Du klarar ju knappt skrivstil.

Författare.

Vår son.

Vi är verkligen skitglada över att det gått så bra för dig.

Inget mer fjolltrams nu... Vår pojk är hos oss.

Vad sätter du på nu?

Det får du se.

Minns du den röda trampbilen du hade? Du ville ut och köra på stora vägen.

Mitt allra första minne.

Han blev väl påkörd av en Ford Granada? Jo, den var mörkgrön.

Minns du det?

Du flög som en trasdocka, det glömmer jag aldrig.

Men det gick bra. Lite blåmärken, bara. Onödigt att åka till akuten, sa alla.

Minns du gången när du blev livrädd för fyrverkerier? Vad kan du ha varit, sex år?

Nej, han var mycket äldre.

Fyrverkerierna skrämde slag på dig. Jag fick bära dig hela vägen hem.

- Du somnade mot min axel. - Det minns jag inte.

Du var alldeles ifrån dig, helt otröstlig -

och vi ville ju bara att du skulle få se fyrverkerierna.

Du har väl alltid varit väldigt känslig?

- Kanske det. - Är du rädd för fyrverkerier nu med?

Nej!

- Du låter precis som min mamma! - Ja.

Visst gör han det? - Du sa nåt förut.

- Det var "romanförfattare". - Säg det igen!

- Måste jag? - Ja. Säg "romanförfattare".

- Som mormor eller mig själv? - Dig själv.

Fan, vad fint att få se dig igen. Det trodde vi inte.

Men här är du.

Här är jag.

Kom och hälsa på snart igen. Nån av oss är alltid hemma.

Det kan du väl göra?

Javisst.

Bra.

- Nu går vi in i värmen. - Hej då, vännen.

Hej.

- Jag ber om ursäkt för senast. - Ingen fara.

Tänk inte mer på det.

Hej då.

Jag tycker om whisky, om du skulle vilja ta ett glas eller...

Hej.

- Hejsan. - Hej.

Hej.

- Vill du komma in? - Javisst.

Nåt att dricka?

Ja. Vad har du?

Vodka och öl.

Och gräs.

Gräs känns bättre än alkohol just nu.

- Trivs du här? - Det blir trevligare när folk flyttar in.

- Om de nu gör det. - Har du vänner i närheten?

Nej, inte direkt. Har du det?

Inte direkt.

De flesta har flyttat härifrån.

De vill ha trädgård till barnen, och mor- och farföräldrar som barnvakt.

Men du ville inte flytta...

Nej.

Vad skulle jag göra i Dorking?

Det är inget för såna som jag.

Du är väl queer?

Ja.

Vad bra.

Eller bög. Jag har svårt för "queer". Det var alltid en förolämpning.

Det är väl därför vi inte gillar "bög" nu. Man fick ju alltid höra...

"Vilken bögfrilla du har" eller "vilken bögig soffa".

"Vilka bögdojor du har. Bögväska."

"Queer" känns artigare på nåt vis...

Kuksugarlöst, liksom.

Du är väl inte tillsammans med nån? Jag har aldrig sett dig med nån.

Nej.

- Är du ofta singel? - Om jag ofta är singel?

Ja, det är jag nog.

- Du också? - Ja.

Ja, fast inte är det självvalt.

Jag kan väl få kyssa dig?

Okej.

Förlåt.

- Känns det bra? - Jadå, men...

Men det var ett tag sen, man ska ju andas också.

Känns det bra nu?

- Är det du? - Ja, tyvärr.

Du var ju gullig.

Mina foton är hemska.

Jag var tjock.

Fast då undrar förstås ingen varför man inte har nån tjej.

Vi hade absolut blivit vänner.

Skolkat från fotbollen för att kika på pojkar.

Är det din pappa?

Ja.

Stilig.

Ja.

Jag försöker skriva om dem.

- Är det det du jobbar med? - Ja.

Hur går det?

Märkligt.

Jag träffar knappt min pappa.

Men du träffar väl din?

Mina föräldrar är döda.

Det hände precis före min tolvårsdag.

- Båda två? - Ja, de omkom i en bilolycka.

Inte vidare originellt.

Det gör mig ont.

- Det var väldigt länge sen. - Det har ingen betydelse.

Jag vill träffa dig igen.

Okej.

Jag skulle kunna sova över om du...

Jag har en ännu bättre idé... Inte i natt.

- Jag vill verkligen träffa dig igen... - Du behöver inte förklara nånting.

Okej.

Tack.

- Vännen, du kom! - Det är väl klart.

Du är ju dyngsur. Av med kläderna.

Nej.

Fåna dig inte, upp med armarna nu. Jag kör dem i torktumlaren.

Det blir bara jag i dag, går det bra?

- Självklart. - Bra. Jag vill veta precis allt.

Kila upp och byt om. Åh, vad spännande!

Du har väl växt ur allting?

Du får ta pappas kläder i stället.

Ta av resten så torkar vi det också.

Ta av dig kläderna nu, Adam.

Herregud.

Vadå?

Du var bara en pojke.

Och nu är du inte det längre.

Nej.

Du ser helt annorlunda ut, ändå är det du.

Jag trodde att du skulle vara hårigare. Som pappa.

Jaha.

- Jag tycker om håriga karlar, jag. - Okej...

- Vet du vem du är lik? - Nej, vem då?

- Du är på pricken lik min pappa. - Är jag?

I alla fall som jag minns honom, när jag var liten.

Helt sanslöst.

Det är som att se er båda två precis samtidigt.

Jag har gjort nåt du tycker om, hoppas jag.

Jag kokar te, sen får du berätta allt.

- Jättegott. - Bra.