All My Puny Sorrows

Har vår arts historia en mer given sanning än att vi alla ska dö?

Men hur många av oss kan ända in i märgen konceptualisera döden?

Förstå den?

En livstid.

Liv. Tid.

Hur lång ska livstiden vara?

Till och med att slutföra en enda mening känns sisyfosiskt.

Häromdan försökte jag messa "tålamod är en dygd" till Nora-

-men jag kan inte skriva på mobilen så det blev "tålamod är en blygd".

Ett jäkligt bra uttryck.

Jag trodde att jag uppfann frasen-

-och började fantisera om att göra tröjor med eller utan blygd.

- Skulle du rita själv? - Nej, tror inte det. Hur så?

Du överskattar jämt ditt tecknande.

Jag tänkte skriva för hand. Vi vet båda att jag skriver snyggt.

- Att ens skryta om det är löjligt. - Det är ett faktum.

Jag googlade "tålamod är en blygd" och det finns på flera plattformar.

- Hur går skrivandet? - Uselt.

Har jag peakat? Är jag på väg ner från en tämligen blygsam karriär?

Jag tror att jag kan ha ADD.

Att ens slutföra en enda mening känns sisyfosiskt.

Min förra bok såldes i 896 ex och förskottet är bränt.

Du har inte förlorat din känsla för melodrama.

Elf, mår du bra?

Ja.

Ja, jag mår fint. Oroa dig inte för mig.

- Jag oroar mig inte. - Jag är i salen och måste sluta.

Hej då.

I en pytteliten mennonitby i Sibirien revolutionsåret 1917-

-medan hans föräldrar mördades på ett fält utanför deras lada-

-överlevde min farfar genom att gräva ner sig i en dynghög.

Jag behöver dig

Vad? Är du okej?

Jag behöver dig för att skriva på skilsmässopappren.

Fan för dig.

Lidande är något som går i arv från en generation till nästa-

-som vighet, charm eller färgblindhet.

Mamma?

- Jobbar du igen? - Jag har precis lagt mig.

Det ingår i min process.

- Ja? - Pappa messade.

Du ska skriva på skilsmässopappren innan han kommer från Borneo.

Du skulle ha skrivit på dem för flera veckor sen.

Du vet att det är ett trauma för mig att ställas mitt i er skilsmässa?

Utan vår skilsmässa hade vi aldrig gift oss och du hade inte fötts.

Så jag tror att ångesten du känner är att föredra framför att inte finnas.

- I dag. - Vems sida står du på?

Min.

- Tack. - Ja. Tack själv.

- Vad tänker du på? - Ingenting.

Jo, nåt stör dig.

Vem säger tack efter sex?

- När vek du ihop dina kläder? - Va?

Före sex kan jag inte tänka mig att vika ihop mina kläder.

Du var i badrummet.

Jag betalar redan för mycket för kemtvätt, så...

- Varför försvarar jag mig? - Gör inte det. Förlåt.

Förlåt. Jag är en idiot som ens frågade om det. Förlåt.

- Hej, mamma. - Yoli...

Din syster...

Hon försökte ta livet av sig.

Är det för sent att säga till kyrkan att det var ett misstag att sälja?

Att vi vill flytta in igen?

Eller att de orätt pressade dig till att sälja?

Pastor Hiebert behövde ytan.

Hans hus kunde inte byggas ut.

Vi skulle aldrig ha återvänt hit. Det här är deras hem nu.

- Men du byggde det här själv. - Det var för länge sen.

Hej. Jag är dr Johns, psykiater här på sjukhuset.

Jag hörde dig spela förut. Det var... det var jättefint.

Elfrieda, jag vill hjälpa dig.

Jag är här för att lyssna.

Du var här för nästan tio år sen.

Och du har ordinerats valproic och cariprazine. Har du tagit dem?

Elfrieda, jag behöver att du engagerar dig.

Snälla du. Bara... bara se på mig.

All right, jag kommer tillbaka och försöker senare.

- Kom igen... Har du sett min mobil? - Nej.

- Klarar du dig när jag är borta? - Absolut. Rachel sover över i natt.

- Inga pojkvänner när jag inte är här. - Det finns en och han har ett namn.

- Ja, det har han. - Vad heter han?

Måste vi göra det här just nu?

- Anders. Han heter Anders. - När kommer du hem?

- Det vet jag inte. - Då kanske jag tar hit honom.

- Kom igen, Nora. Du är 16. - Vill jag så har jag sex med honom.

- Oavsett vad och hur gammal jag är. - Har du sex med honom?

Det angår inte dig. Och du ska nog inte ge relationsråd just nu.

- Ja, ja, självklart inte. - Nu är du passivt aggressiv.

Nej, det är jag inte. Jag måste bara gå för att inte missa planet.

Hälsa Elf från mig. Och säg att jag älskar henne.

Det ska jag göra. Jag ringer dig från flygplatsen.

- Jag älskar dig. - Och jag älskar dig.

Innan vi kör till sjukhuset, kan vi stanna till på Brightside 304?

- Jajamän. - Tack.

EAST VILLAGE MENNONITKYRKA

Vi har hört att Elfrieda har utryckt en önskan om att lämna kyrkan.

För att börja på universitetet och studera musik.

Hon är bara 15. Börjar hon där så får hon idéer.

- Det är väl det universitet ska göra? - Kvickhet klär dig inte.

- Fasen för dig, Farley. - Elfrieda har gett oss problem förut.

Men om hon flyttar kan hon vara förlorad för oss för evigt.

Kan du vara snäll och säga åt din dotter att sluta?

Elf, snälla, sluta.

Vi måste sluta träffas så här.

Det vore skönt.

- Jag hörde en bra replik i går kväll. - Jaså? Vad var det?

"Det är väldigt förvånande hur lite intelligens som miss von R rymmer."

- De sa det om dig? Vem? - En sköterska.

Jag måste anta att hon som sköterska tyckte-

-att eftersom jag inte är tacksam för att jag blev räddad, så är jag dum.

- Din läkare då? - Du vet hur de är, Yoli.

De jämställer intelligens med lusten att leva.

- Eller anständighet. - Eller anständighet.

- Mamma visade mig din självmordslapp. - Låt bli.

Om den inte skulle läsas skulle du inte skrivit den så vi fick gissa.

- Tack för att du skrev om mig. - Ja... Varsågod.

Kan vi prata om min placering? Jag stod drygt halvvägs ner i listan.

Det känns som att du kom på det efteråt.

- Det fick inte stiga dig åt huvudet. - Ja, jag vet. Självklart inte.

Jag ville... vill...

dö. Det här var inget misstag.

Nej, inget av det här känns som ett rop på hjälp.

Vissa vill att du ska leva, så du måste ha fiender som älskar dig.

- Jag hatar dig. - Och jag hatar dig!

- Förlåt. - Nej, be inte om ursäkt.

Ursäkter är inte det civiliserade samhällets fundament.

Vad är det civiliserade samhällets fundament?

- Bibliotek. - Ja.

- Läst några bra böcker på sistone? - Nej.

Kan du lämna mig ifred?

Ja.

Men...

Jag kommer tillbaka i morgon.

Ibland måste vi vara modiga, Yoli. Så är det bara.

Exakt hur modiga?

Lika modiga som Aleksandr Solsjenitsyn.

När jag hittade henne var det blod överallt.

Jag trodde att hon var död.

Jag såg inte lappen förrän jag gick tillbaka dit för att försöka städa.

Du såg vad hon skrev.

"Snälla, låt mig få dö. Återuppliva mig inte."

- Skulle du ha gjort nåt annorlunda? - Nej. Självklart inte.

På sjukhuset i yrseln frågade hon om jag skulle "Thomas Aquinas" henne.

Sen förstod att hon måste ha menat om jag skulle förlåta henne.

- Förlåter du henne? - Det behövs inte, det är ingen synd.

- Hon ger mig skulden. - Nej, mamma, det gör hon inte.

Jag ger mig skulden. Vill du veta sanningen?

Jag tittade till henne. Jag skulle inte ha varit där.

Hon sa att hon inte ville störas. Hon repeterade.

Och jag bröt mot hennes önskan.

Nu kan vi bara vänta. Men vänta på vad?

Vi ska hjälpa varandra.

- Sitt. Du får frukost. - Nej, moster, jag är inte hungrig.

- Du måste äta. Det är det vi gör. - Visst.

- Hon planerade det noga. - Det tror jag inte.

- Hon lever ju fortfarande. - Ja. Inte som din far.

- Eller min Lenny. - Nej, de var experter.

- Inga varningar, inga tecken. - De lurade oss alla.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Vår familj var en gång stor nog att räcka till två baseboll-lag.

Din mor och jag har begravt 14 bröder och systrar.

Schlope Schein.

Schlope Schein.

Jag borde ha sett tecknen. Hon är min fru.

Jag klandrar mig själv för att jag jobbade och inte stannade hemma.

Nej, hon är slipad.

- Vet Claudio det? - Inte än. Han har lämnat meddelanden.

Du borde minst berätta för honom att hon kanske inte kan fortsätta turnén.

Då kan han avboka konserterna eller hitta en ersättare.

Jag är bara rädd att hon utan turnén inte har nåt att leva för.

Vi vet redan att det inte räckte. Inte sant?

Vad läser du?

Min roman.

En ny radiohistoria?

Nej, bok-boken. Visste du att mamma la ordet "vulva" i Scrabble häromdan?

- Är den klar? - Hennes unge motståndare skämdes så.

- Är den klar? - Jag vill inte prata om det.

Den ser klar ut. Vill du läsa lite för mig?

- Kom igen. Läs en sida för mig. - Nej.

- Okej, ett stycke? En mening? - Nej.

- Ett ord? - Jag läser min romans första bokstav.

- Ja. - Okej.

"L."

Det är lysande.

Det kan vara det bästa som du nånsin har skrivit.

Tack så mycket. Det betyder så mycket för mig.

Vad handlar din bok om?

Jag ska gå och köpa en kaffe.

Kontinenter glider isär lika fort som naglar växer.

Eller är det tvärtom?

Jag har glömt det.

- Vad är det i påsen? - Min roman.

Elf sa att första bokstaven är kanon, men att du inte avslöjar nåt annat.

Jag kände bara inte för att prata om det med henne.

- Hur många ord har du? - Jag har inte räknat.

Är den sorglig? Jag har inte läst nån av dina böcker utan att vilja gråta.

Du bär på mycket sorg och det är jag ledsen för.

Jag ville säga till mamma att jag som barn alltid vaknade glad.

Att det inte fanns en friare själ i världen än jag sex år gammal.

Det är inte ditt fel.