Split

- Grattis till mig! - Grattis på födelsedagen!

- Den är riktigt bra. - Herregud. Så söt.

- Herregud! - Vill nån ha den?

- Titta högst upp! - Hör ni.

Så går det när man bjuder nån man tycker synd om.

Jag trodde du ville bjuda alla.

Pappa, jag kan inte bjuda in alla i konstklassen utom en -

- utan att sociala nätverk tillfogar den personen mer smärta än avsett.

- Och jag är inte ett monster. - Jag är stolt över dig. Tror jag.

Hon får kvarsittning ofta och hon skriker åt lärare ibland.

Och det gick ett rykte att hon brukade rymma hemifrån.

- Hon kanske kan ta en taxi. - Vi kan åka hem nu.

Är det här inte en demokrati?

Vi åker inte förrän hon blir upphämtad.

Bilen gick sönder.

- Jag tar bussen. - Du tar inte bussen. Jag kör dig hem.

Claire har sparat ihop hälften av pengarna till en bil. Visst?

Det här blir en av de få gånger som jag får köra er.

Du får inte höra min pappa dra skämt som bara han tycker är roliga -

under en hel bilresa om du inte kommer.

Det vill du verkligen inte missa.

Jag fick fler presenter än jag trodde.

- Kan jag sätta den här? - Jag fixar det. Tack så mycket, Marcia.

Han kanske bara gillar...

Han kanske bara är nöjd som det är.

Hej. Kan jag hjälpa dig?

- Vad? - Den är det. Han är verkligen rolig.

Han gör videor varje vecka.

- Ser du? - Det är så udda. Det är så mysko.

- Du är kär i honom. Jag förstår inte. Backa. - Varför förstår du inte?

- Jag fattar inte. - Han är blond och söt.

- Nej, hans ögonbryn är precis som... - Lägg av. Hans ögonbryn? Fattar du inte?

Ja. Jag tänder på ögonbryn.

Okej. Det är rätt bra.

Herregud.

Ser du vad han gör?

Hur kan han göra det där?

- Det är därför jag visar dig. - Så genialt!

Det är så dåligt.

Hallå!

Ursäkta. Jag tror du är i fel bil.

Vi vaknade här inne.

Vad i helvete pågår?

Vad gör vi här?

Vad hände med min pappa?

Han är där ute.

Vet du vad som hände med min pappa?

Jag väljer dig först.

Det tar bara en minut.

Kissa på dig. Kissa på dig själv.

Nej!

Nej.

Nej!

Nej!

Nej!

Öppna dörren!

Är du okej?

Han ville att jag skulle dansa för honom.

Ytterdörren är låst.

Allt är okej.

Vi är okej.

Vi är okej.

Jag hör ett litet plaskande -

och då kommer den.

Ett missfoster, så här.

Så, han kommer över bäcken -

- och han är så hög så att vattnet når inte ens hans mage.

Då stannar han.

Och mitt hjärta bultar hårt i mitt bröst.

Du fick bockfrossa.

- Farbror John fick bockfrossa. - Det är inte sant, din pappa ljuger.

- Hur stor var kronan? - Den var enorm.

- Var ska man titta när man skjuter, Casey? - På kroppen.

- Varför tittar han på kronan? - Han hade bockfrossa.

Hon säger allt du säger.

Kommer du att göra så när du får din jaktlicens om tre år?

Nej, sir.

Sätt på dig dina handskar när du är klar.

Fötterna och händerna blir kalla först där ute.

Tre studenter bortförda. Pappan till en av eleverna -

vaknade upp drogad vid King of Prussia.

Barnen och bilen saknades. Grannarna vet inte vad de ska tro.

Det normalt lugna samhället är skakat efter bortförandet.

Om du har nån information om var dessa flickor -

uppmanas du att kontakta polisen.

Barry S. Vi behöver dig.

Barry S. Jag behöver träffa dig. Brådskande.

Det spelar ingen roll om du får upp dörren, Claire. Det finns en till låst dörr.

Han kommer in hit igen närsomhelst och vi låter honom inte ta en av oss igen.

Vi bara grät och skrek -

- och vi skadade honom inte för vi var rädda för att göra honom upprörd.

Herregud, vilka jävla offer! Jesus!

Vi ska slåss mot honom.

Vi ska släppa en galen jävla bomb på honom.

Jag såg honom bära en av er och lägga henne -

på sängen som om hon inte vägde nånting.

Ett slag från honom skulle knocka en av oss.

Jag har gått sex månader på Kenpo-karate.

- Man distraherar angriparen med smärta. - Allt är så lätt för er.

Man gör en sak och kan förutsäga nästa sak.

- Det är inte så det kommer att gå till här. - Vi kommer inte ut härifrån.

Säger du att du inte kommer att kämpa med allt du har?

Du vet att enda chansen...

Den enda chans vi har är om vi alla tre ger oss på den här killen.

Vi måste skynda oss.

Vi behöver dig, Casey.

Claire är smart. Lyssna på henne.

Jag gör det om du också gör det.

- Vi kan vinna. - Han kommer att skada oss.

Nej. Lägg av.

Båda två.

Res dig ur ditt jävla elände och hjälp oss komma härifrån.

Skit på dig.

Och dina sex månader karateträning på shoppingcentret är också skit.

Nej! Du kan inte göra så här! Du kan inte göra så här just nu.

Varför gör du så? Varför beter du dig så här? Som om du inte är en av oss?

När du siktar, Casey -

håll alltid båda ögonen öppna.

Täck målet med pipan följ sedan med den -

i dess takt.

Jag varnar dig, det är frustrerande i början.

Du kommer att skjuta under eller bakom.

Du lär dig att följa den.

Honorna är smartare än hanarna. Du vet, det är som med människor.

Honor använder sin näsa för att överleva. De ser till att de är skyddade.

De tänker alltid på att överleva.

Bockar irrar runt för sig själva.

Bockar blir dumma under parningssäsongen.

Pojkar gör alltid för mycket oljud.

Ja, det gör de.

Jag är bättre än en pojke, visst?

Ja.

Hallå.

Jag berättar när jag hör något som verkar vettigt.

Vi vet inte vad det här handlar om.

Hej! Jag blev inspirerad.

Nej, den.

Den, före den rosa bonjouren.

Det ska bli en skräddarsydd jacka.

Jag ska göra handtryck med tidningsrubriker.

Jag är en enkel blus-och kjolperson men de här...

De är mycket konstnärliga, Barry.

Precis vad damerna i Hampton skulle spendera 15000 dollar på...

- och bära en gång på en välgörenhetsbal. - Håll tyst!

Jag kan inte stanna för länge. Det här är bara en visit.

Berätta för mig vad som händer.

Du menar mejlet?

Det vanliga, jag kände mig överväldigad.

Skärpan i ditt mejl fick det att låta specifikt och tidsrelaterat.

Letar du efter nåt?

Nej. Jag bara beundrar. Jag är bättre nu.

- Hur går arbetet? - Jättebra.

När jag talade med dem tyckte de att du var en förebild som anställd.

De sa att du var noggrann och samvetsgrann.

- Det vet du väl? - Ja.

Du har klarat det i tio år. Du fungerar mycket väl, Barry.

Det är en ovanlig och underbar plats att arbeta på.

Ja, det är det.

Av alla mina klienter med din störning -

har du varit mest stabil på ditt jobb.

Har det hänt nåt, Barry?

Hur gammal är du?

- Internet är inkonsekvent på den punkten. - Varför bekymrar det dig?

Vem ska ta hand om oss när du går i pension eller går bort?

Vi kommer att tvingas ta hand om oss själva.

- Och ingen tror ens att vi existerar. - Om nåt skulle hända mig -

- har jag ordnat så att en kollega från Baltimore tar över.

Jo, du...

Bor du ensam?

- Det vet du. - Förlåt, jag menade sedan hur länge?

Alltid.

Det måste vara så ensamt.

Vet du vad?

Jag mår bättre. Jag borde inte ha mejlat.

Jag bara... Se på mig. Jag är för impulsiv.

Förresten... är det nån som lyssnar?

- Bryr sig nån om oss? - Ja.

Universitetet i Paris vill ha en föreläsning.

Jag kommer att göra det via Skype, härifrån.

Människor tror mer.

- Vi träffas som vanligt nästa vecka. - Jag vill helst att du inte går, Barry.

Har det hänt nåt?

Oroa dig inte.

- Det var bara en visit. Jag mår bättre... - Vill du inte ha dina teckningar?

Du är vanligtvis mycket rädd om dem.

Ja.

Tack.

Vi ses nästa vecka på vår vanliga tid.

Tack för att du kämpar för oss, dr Fletcher.

- Tack, dr Fletcher. - Det var så lite.

- Jag tror bara jag ska sabba det. - Nej, du klarar det bra. Vi ses nästa vecka.

Tack.

Jag vet inte hur du arbetar med de där personerna.

- Vilka då? - Dina patienter.

Man kan inte använda tummarna för att snurra hjulet, idioter.

De använder alltid sina tummar.

Vi ser på människor som varit splittrade och annorlunda som om de är sämre.

Tänk om -

de är bättre än vi?

Vad?