Nina's Journey (Ninas resa)

Första gången jag minns att min mamma kramade mig var när vi åkte-

från Łódź till Warszawa.

Det var jättekallt.

Hon kramade mig nog både för att trösta mig och håIla mig varm.

Det tog tre dagar att åka de hundra kilometerna från Łódź till Warszawa.

Vi sov på golvet hos bönderna på vägen.

Nineczka...

Ninka!

Är du klar nån gång? Staś har redan packat droskan.

Ninka... Skynda dig! Annars får ni simma över havet.

Ninuś, vi måste skynda oss, annars stormar mamma in som ett åskmoln.

Staren kliade storken tills han tappade orken

Då bytte de. Bytte...

Ninuś, det är inte många förunnat att göra en sån här resa.

- Kanske det... - Du och mamma.

Jag har redan fått ett öknamn i skolan. "Amerikanskan".

- Mamma... - Ja?

Varför följde du inte med din familj till Amerika? Du var ju så ung då.

- Jag vet inte. - Vet inte?

Hur kunde du stanna kvar alldeles ensam i hela Europa?

Jag skulle studera medicin i Belgien.

Det var inte alla fattiga judiska flickor från Ryssland som fick det.

Du kunde ju ha studerat i Amerika.

Min mor fick till slut möjlighet att åka och besöka sin familj 1937.

I New York var det ett hav av folk som väntade på mamma och mig.

De viftade och skrek: "Fajgele!"

Det var så hon kallades som liten flicka i Bialystok.

Vi åkte till Amerika i juli 1937. Vi skulle stanna tre månader.

Men under tiden blev min morfar sjuk.

Då tyckte min mamma, Fanny, att hon borde stanna kvar.

Så jag gick i skolan nästan ett år i New York.

Fanny var en mycket stark personlighet.

Hon visade väldigt sällan känslor.

Ändå var hon en klippa för mig-

- och den viktigaste personen i min barndom.

Fajgele, jag har aldrig förstått varför du stannade kvar där borta.

Särskilt när han hade dött.

Fanny hade ett fotoalbum-

- där det fanns en bild av en mycket stilig pojke.

När jag frågade vem det var, märkte jag-

- att den pojken var speciell. Hon sa bara: "Han heter Szymon."

I tredje hand fick jag mig berättat, av min moster-

- att mamma var kär i en pojke som skulle åka till Liège-

- och hon bestämde sig för att också åka dit och läsa medicin.

Den pojken var från en mycket förmögen familj-

och det var inte mamma.

Enligt min moster kallades han till Bialystok när hans mor var sjuk.

Där fick han lova sin mor att inte gifta sig med Fanny.

Det lovade han. Och sen begick han självmord.

Mamma träffade min pappa Artur-

som då läste i Liège.

Hon följde med Artur till Polen, till Łódź, och de gifte sig.

Rudek föddes 1914-

- och sina studier avslutade hon aldrig.

Jag tror inte att min mor var bitter.

Hon anpassade sig nog väldigt bra till de förhåIlanden hon levde i.

- Två, tack. Nej, ett. - Tänker du skinna oss nu igen, Fania?

- Vi spelar ju om tändstickor! - Tändstickor kostar också.

Tre, tack.

Min barndom var mycket lycklig.

Det fanns en otrolig gemenskap mellan människorna.

De var alla judar-

- och alla var väldigt goda vänner eller släktingar.

Artur... vad säger du?

- Den där korpralen är rena galningen. - Konstigt, ett sånt kulturfolk...

Menar du verkligen det, Jasiek?

Inte helt, kanske. Det är mest armen utåt sträck och framåt marsch.

Bra att du rakade av dig mustaschen, Rudek. Min son, en blivande advokat-

- ska inte se ut som den fåniga öster- rikiska korpralen. - Visst, Tereska?

Rudek ser alltid förträfflig ut, med eller utan mustasch.

Nina! Celinka!

Ja, farmor?

Här finns kakor till barnen och min hemlagade lemonad.

Rysio, du kan förstås inte bärga dig.

Ta det här, Ninka...

Och här får du, Celinka. - Rysio...

Gå och hjälp dem äta upp kakorna.

Rysio, vill du ha en kaka?

Jag tyckte så mycket om Rickard.

Välkomna till bords, allihop!

Nina?

Vad är det? Vad har hänt? Nina?

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Kära Fania, vi har en del problem.

Judarnas situation i Polen blir allt svårare.

Rudek får inte sitta ting och är inte längre reservofficer.

Jag vill påskynda vår avresa.

Hör efter om vi kan komma till Amerika tidigare än vi planerat.

Jag grät och grät. Ingen av mina släktingar fick nåt vettigt ur mig.

Mamma sa: "Lugna dig, de kommer inte i morgon."

"Det här kräver långtidsplanering." Och hon lugnade mig.

Men sen skrev pappa alla brev på ryska, så att jag inte skulle förstå.

Er lokale Dodge-handlare presen- terar fyra pojkar och en gitarr:

The Mills Brothers! Låt det här programmet bli en påminnelse om-

- hur roligt det vore att köra en Dodge, med alla fördelar:

Storlek, stil, komfort, pris. Den är billigare i drift, säger ägarna-

- än mindre småbilar, så inte undra på att Dodge slår alla säljrekord.

Det här är en extrasändning med senaste nytt om krisen i Europa.

Tysk-österrikiska gränsposteringar revs i går av hurrande nazister.

Adolf Hitler övernattade på hotell lmperial intill Konstakademien.

Till hela det tyska folket!

Härmed proklamerar jag Stortyska rikets dag!

Hissa flaggor!

Han dog nån gång i april, tror jag.

När de började försöka övertala mig att stanna, vägrade jag lyssna.

Jag hade inte en tanke på att stanna kvar där ensam-

- fast det var tänkt att hela familjen skulle komma.

Så det hela slutade med att i maj 1938-

- tog vi båten Pilsudski och åkte tillbaka hem till Polen.

Det ångrade jag aldrig.

- Förlåt mig, Ninka. - För vad då, mamma?

När vi lämnade vårt hem i Łódź-

rasade hela min värld.

Vi är väl snart i Warszawa, Staś?

Att vi skulle flytta till Warszawa beslutade mina föräldrar-

- när tyskarna öppnade gettot i Łódź.

Warszawa tillhörde Generalguvernementet.

Om man flyttade dit, trodde man att man skulle slippa gettot.

Pappa och Rudek åkte redan i december 1939 till Warszawa.

Rudolf hade en flickvän i Warszawa som hette Teresa Goldman.

Det bestämdes att pappa och Rudolf skulle åka till familjen Goldman.

Vi har varit så oroliga!

Jag träffade Staś där nere.

- Rudek! - Välkommen, mamma.

Får jag din kappa.

Får jag kappan, mamma.

- Var är Tereska? - Ninuś...

- Tereska är i Sovjetunionen. - I Ryssland?

Ja, hon lyckades ta sig dit.

- Du då, Rudek? - Ingen fara. Jag stannar här med er.

Det var det enda han sa...

...den enda kommentar som gavs till att han inte följt med Teresa.

Han hade en otrolig pliktkänsla gentemot familjen.

Den perioden minns jag som inte så händelserik-

- annat än att den var sorglig. Vi hade väldigt ont om pengar.

Men själv pluggade jag-

- och mamma var från första stund besatt av tanken-

- att jag inte skulle avbryta studierna.

Det var tämligen lugnt fram till hösten 1940...

Sent på hösten 1940-

öppnades gettot i Warszawa.

Alla judar från Warszawa tvingades in i gettot.

400000 människor tvingades in på en ganska liten yta.

Rudek!

Rysio?

Kom in!

Hela pappas närmaste familj hade kommit till Warszawa.

Rysio!

- Celinka! - Ninka! Var ska vi sova?

Mamma och pappa kommer också. Vi hade ingenstans att ta vägen.

Vad vill de oss, tror du? Tyskarna.

Ingen aning. Huvudsaken är att vi är tillsammans.

- Ninka, vill du spela boll med mig? - Pumpa upp bollen först.

Jag spelar med dig när den är rund.

Vet du vad?

- Jag ska börja i skolan igen. - I skolan?

Undrar just vad de lär ut. Hur man vaktar fångar som vi?

- Var inte fånig, Celinka. - Fredzio, kom tillbaka!

Celinka... Jag vill ta studenten. Jag vill att du också ska göra det.

Jag?

Ninka...

Du vet ju att vi inte ens har råd med potatis.

Mamma ville att jag skulle gå i skolan. Det är viktigast, tycker hon.

Vet du vad?

Celinka, det får bli vårt gemensamma måI - att ta studenten.

Jag ska be mamma att prata med faster Micia.

Menar du det? Du är fantastisk!

Mamma sa till Micia: "Se till att Celina är med i undervisningen."

Då svarade Micia: "Hon måste hjälpa mig."

Så hon lät henne inte fortsätta med studierna.

DOMSTOL

Domstolsbyggnaden i Warszawa låg i gettot-

- men den skulle ha kontakt med den så kallade "ariska" delen av stan.

Min bror blev briljanthandlare.

Han tog emot smycken från folk i gettot-

- och hittade köpare på den andra sidan. De träffades i domstolen.

Vi ses...

Det var hans provision från försäljningen som vi levde på.

Pappa hjälpte till i ett kök.

Joint, en judisk hjälporganisation, hade ett kök. Där hjälpte han till.

Att han skulle hjälpa Rudolf och mamma att skapa kontakter...

Det var ju ett hårt jobb för dem, men det kom aldrig på frågan.

Han var en skrivbordsmänniska som hade oerhört svårt-

- att anpassa sig till de krissituationer som uppstod.

- Fick du träffa Czerniaków, pappa? - Nej.

Det är en mycket upptagen man.

Czerniaków kanske kan ordna nåt arbete åt mig och Heniek i Judenrat.

Han är ju ordförande där och vi är hans släktingar.

Jag har kontakter i Judenrat.

- Jag tror jag kan ordna nåt. - Försök.

Czerniaków gör allt för att vi inte ska ha det sämre än andra städer.

Varför har de stängt in oss här?

Alltihop är rena vansinnet.

Rudek, har de sagt i Judenrat vad de tänker göra med oss?

- Pappa, om Czerniaków... - Inga "om" här!

Det är bara spekulationer!

- Mamma... Vad säger mamma? - Jasiek! Tyst!

Det blev nästan en tvångstanke för mig-

- att varje morgon gå fram till fönstret och titta ut mot muren-

- och se om det låg några barnlik där.