Unrest

Vägbeskrivning till Princeton-sjukhuset.

Hämtar vägbeskrivning till Princeton Djursjukhus.

Vägbeskrivning till Princeton-sjukhuset.

Hämtar vägbeskrivning till Princeton Djursjukhus.

Princeton-sjukhuset.

Här är Princeton Djursjukhus. Det är ungefär fyra kilometer söderut.

Kan du fråga en gång till?

Sjukhus nära Princeton.

Letar efter vandrarhem och värdshus.

AKUTMOTTAGNING

Vad sa du, älskling?

Att man måste vara försiktig.

Om man säger för lite kan de inte hjälpa en

och om man säger för mycket,

tror de att man är någon form av mentalpatient.

Så långt jag kan minnas tillbaka

har jag velat svälja världen hel.

Drömde om alla platser jag skulle åka till

och alla saker jag skulle se.

Jag trodde att allt var möjligt om jag drömde tillräckligt mycket.

En film av Jennifer Brea.

Idag pratade vi med en amerikansk student som studerar i Peking.

Jag vet att några av oss var ganska rädda faktiskt, eftersom...

Vi berättar ständigt en historia för oss själva

om vilka vi är, och vart vi är på väg.

Till exempel,

det här är min man, Omar.

Jag träffade honom när jag var 25.

Vi doktorerade båda två vid Harvard.

Tre månader senare visste jag att jag ville gifta mig med honom.

Jag träffade Jen när hon besökte campus

och jag bara: "Vem är det? Hon är verkligen söt!"

-Och... -Är det sant?

Ja, och...

Men jag har väl ingen chans?

Hela sittningen tänker jag:

"Hur ska jag börja prata med henne?"

Sen vid slutet av sittningen kommer hon och pratar med mig.

Jag bara: "Ja!" Och hon säger: "Vad händer ikväll?"

Och jag tänkte: "Sånt här händer aldrig mig!"

"Sånt här händer aldrig mig!"

Omar håller kajaken där bak

och fäktar runt överallt för att försöka komma i.

Förhoppningsvis är detta bara en kajaktur, och inte en metafor.

Visst, alla vet att inget varar för evigt.

Jag trodde bara att jag skulle ha mer tid.

Så en dag fick 40,4 graders feber.

Jag blev bättre, men något var fel.

Jag kunde gå till köket för att ta ett glas vatten

och sen kunde jag inte röra mig igen.

Jag vet inte vad jag gjorde mot mig själv.

Jag tror inte jag kan resa mig från soffan.

Jag vet att du kanske säger till dig själv

om jag verkligen inte kunde stå upp,

varför skulle jag då filma det? Jo...

jag

tycker att någon borde se detta.

Första året, hade jag sex infektioner.

Okej, släck ljuset.

I stort sett, gick jag upp från sängen

till lektionerna, och sen i säng igen.

Jag gick till doktorn och han sa:

"Du är bara uttorkad. Alla blir stressade."

Så jag vet inte om det här ska hända

på läkarmottagningen eller inte, men jag...

Jag tycker det är bra att fortsätta dokumentera.

Höger sida av ansiktet känns avdomnad.

Det känns som om min hjärna feltänder.

Ibland har jag konstiga ögonblick då

min hand bildar en knytnäve och jag inte kan öppna den.

Ibland kunde jag inte prata. Jag hade inga tankar, inga ord.

Jag var känslig för ljus och det minsta ljud

kunde utlösa olidlig smärta.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bara fortsatte att filma.

Jag slutar med inspelningen.

Nej, gör inte det.

Det går bra.

Det här är kanske det minst ridderliga jag har gjort i hela mitt liv.

Okej, jag ska vila här en stund.

Det hände helt plötsligt. Jag vet inte...

Som om någon släckte ljuset eller något.

Jag träffade alla slags specialister.

Smittskyddsläkare, endokrinologer, kardiologer

och slutligen en neurolog.

Min neurolog diagnosticerade mig med konversionsstörning.

Han sa att alla mina symptom, till och med febern,

infektionen för vilken jag tog antibiotika,

orsakades av något avlägset trauma

som jag kanske inte ens kan minnas.

Antingen det, eller så var jag bara riktigt stressad över min slutexamen.

TVÅ ÅR SENARE

Under de följande åren, var jag sängliggande största delen av tiden.

Jag trodde att jag kanske hade en ovanlig sjukdom.

Jag var kanske döende.

Och sen kollade jag på nätet

och hittade tusentals människor världen över som var precis som jag.

Ja, jag är sängliggande fullt ut. Jag har förlorat förmågan att gå.

Jag kryper från sängen till badrummet

och tänker: "Det här är mitt liv. Vilket skithål!"

Det är de kognitiva problemen som är mest försvårande.

Jag lever i ett mörkt rum dygnet runt.

Jag har ME/CFS.

Det är kroniskt trötthetssyndrom

eller Myalgic Encephalomyelitis tror jag att termen är

som man ska använda nu.

Jag har haft någon form av ME/CFS i ungefär åtta år nu.

Jag var tio år första gången jag blev sjuk.

Jag var verkligen en konkurrenskraftig skidåkare.

Ett tag var jag rankad 17:e

på hela östkusten inom puckelpist.

Det här är soffan.

På de här tre kuddarna tillbringar jag mitt liv.

Där ute, är hela mitt gamla liv.

Kroniskt trötthetssyndrom.

Det har kallats Yuppie Flu, Epstein Barr

och ett levande helvete av dem som lider av det.

Det finns ännu ingen tillräcklig medicinsk förklaring till det.

Experter säger att det kan utlösas av virus.

Vi blir alla trötta men är det kroniskt trötthetssyndrom?

Vissa tror att det är ett påhittat tillstånd.

Okej, ta ett steg tillbaka.

Det går bra.

Du har kroniskt trötthetssyndrom ME.

Du hör till den procent som är svårt rörelsehindrad.

Med tanke på din sjukdoms varaktighet,

är du fortfarande i den kategori som vi kallar

den akuta fasen.

Statistiken visar att om man har varit sjuk i fem år

är det osannolikt att man blir frisk. Jag håller med den statistiken.

Man når en viss funktionsnivå

som är bättre än var man var från början

men inte att man återhämtar sig helt.

Du får mestadels symptomatisk behandling...

Jag hade ingen aning om det skulle ta månader

eller år

eller decennier.

Det var som att jag hade dött men var tvungen att se

världen fortsätta.

Om jag försvinner helt och är i den här sängen utan att kunna göra något

då är det som om jag inte existerar eller att jag aldrig har existerat.

Och då,

vad var då poängen med allt,

med att ha blivit född överhuvudtaget?

Ärligt talat, är det många dagar när jag bara känner

att jag gör ett bra jobb

som håller ut och inte tar livet av mig.

Jag är riktigt stolt över det.

Och det är inte... Jag vill verkligen inte dö.

Jag vill verkligen inte dö.

Men, till slut, är det svårt att kalla detta att leva och...

Jag tror att sorgen

över alla saker jag kanske inte kan göra eller se eller ha eller...

Ja, det är ledsamt.

Hej, Jen.

Hej.

Välkommen till min enrumsvärld.

Jag har varit allvarligt sjuk i åtta år.

Jag hittade Jessica på nätet.

Hon var så ung och hade förlorat så mycket.

Och ändå, fann hon ett sätt för att fortsätta.

Jag frågade om jag fick filma henne.

Även om vi måste göra det tio minuter åt gången

under många dagar, så ska vi klara det.

Ja.

Vi gratulerar Vi gratulerar

Vi gratulerar lilla Jessica idag

-Kan du ta alla på en gång? -En.

Kom igen. Utmärkt.

Jag når min födelsedag och, för mig, är det verkligen en jobbig dag

eftersom jag tänker att det är ännu ett år i sängen.

Jag behöver din hjälp.

För högt ljud.

Jag minns min 16-årsdag i sängen.

Jag minns min 17:e, 18:e, 19:e, 20:e, 21:a.

Vacker. Titta.

Jag gjorde om den till en stol i några sekunder

till min 22:a, men förutom det, låg jag i sängen.

Du behöver din injektion, eller hur?

Injektion med champagne.

Med champagne.

Det är väldigt skrämmande för mig, för man inser inte

riktigt hur mycket tid som går, när man är i en bubbla.

Vardagsglädjen.

Grattis på födelsedagen.

Grattis på födelsedagen.

Ta lite champagne, raring.

HÅLL DIG LUGN OCH FORTSÄTT

När jag var 14, drabbades jag av ett influensaliknande virus.

Jag sov mig igenom skolan

och läraren skrek åt mig:

"Jessica! Upp med huvudet från bordet."

Jag blev kvar på sjukhuset i fyra år.

Jag låg i semipermanent koma.

Läkarna visste inte vad de skulle göra.

Sköterskorna blev frustrerade på mig,

för att jag inte blev bättre.

De såg mig nästan som ett förlorat fall.

Jag har tur som har en syster som du.

Du kan inte sminka dig. Öppna.

Det duger. Jag tror det.