Pavarotti

AMAZONAS DJUNGEL

Vi var i Brasilien.

Kvällen innan hade Luciano sjungit för 200 000 personer i Buenos Aires.

Nästa dag for vi uppför Amazonfloden.

Tack och lov hade jag videokameran. Det låg ett operahus mitt i urskogen.

Jag insåg att det var ett slags pilgrimsfärd.

Luciano sa: "Jag vill sjunga där Caruso sjöng för 100 år sen."

Vi hade inte förberett något alls.

Vi kom till ingången på huset. Det var helt igenbommat, inte en själ.

Sen fann vi nån som kunde öppna.

Och han kom ut och sa: "Vem är han?"

Och han sa: "Jag är Luciano Pavarotti!"

-Hälsning från Amazonas! -Tusen tack!

Luciano hade aldrig nån speciell plan. Han var inte den typen som planerar.

Allt bara hände.

Vi hade en videokamera, och jag var jämt framme med den. Vi filmade allt!

Han litade på folk. Han ville alltid se det goda hos var och en.

Han var så glad och lycklig hela tiden.

Luciano visste att han hade fått en stor gåva av Gud.

Inte bara inom operan, i livet också.

Det gav honom ett livsmål.

Men det var även en börda.

Jag undrade alltid varför.

Hur vill du bli ihågkommen om 100 år?

På den positiva sidan skulle jag vilja bli ihågkommen -

-som den som förde ut operan till en masspublik.

Folk ska säga att jag sjöng allt från La Favorita till Otello -

en otroligt bred repertoar.

Folk ska säga att jag aldrig sjöng -

-i nya operor bara för att ha gjort det.

Allt detta är något positivt... för en sångare.

Och modigt, för jag blev jämt kritiserad.

Och vad om dig som människa?

Vårt yrke är mycket, mycket speciellt. Man blir inte berömd över en natt.

Man växer, men man vet inte vad som kommer att hända en.

Man vet inte riktigt vem man är.

Jag föddes under kriget, det bär jag med mig.

Alltid.

Men jag hade en väldig tur -

-för jag växte upp på en mycket vacker plats.

Min far var bagare -och tenor.

Och det var tur för mig att min far sjöng i kyrkan.

Redan som liten pojke vill man ju ta efter sin far, så han blev min lärare.

Han hade en fantastisk tenorröst. Fenomenal.

Bättre än min. Så var det.

Jag sjöng med min far och 50 andra mansröster.

Vi for till en plats i Wales på en körtävling.

-1955, ni fick första pris! -Ja.

En av de viktigaste och mest oförglömliga dagarna i mitt liv.

Den delade jag med alla mina vänner och med min far.

På den här tiden var jag lågstadielärare.

Min far sa: "Hör här!"

"Nu åker du in till stan och läser till högstadielärare."

Min far hade ju inte lyckats som tenor. Det är svårt, även med en vacker röst.

-Jag sa: "Okej, då gör jag det." -Men mamma sa:

"Nej, för jag tycker att när jag hör min son sjunga, rörs jag i hjärtat."

"Det säger du bara för att du är min mamma." -"Nej, nej, nej!"

"För det säger jag inte när jag hör din far!"

Hon fick mig att göra det jag ville, det som jag tror att jag var född till.

Så 1955 påbörjade jag sångstudierna -

och sen debuterade jag 1961.

En historia om fattiga unga konstnärer som upplever kärlek och förlust i Paris

-Och hur fick du din första operaroll? -Jag vann en tävling.

Priset var att jag fick sjunga i en riktig föreställning.

Min debut ägde rum den 29 april 1961 -

och jag sjöng Rodolfo i Bohème.

Det var ingen sensation, men alla verkade nöjda, särskilt min mor.

LIVEINSPELNING LA BOHÈME 29 september 1961

Så kall ni är om handen!

Låt mig värma den i min

Hopplöst att leta

I mörkret får man treva

Vi träffades på en privat fest -

hemma hos en av mina klasskamrater.

I Modena fanns det då väldigt många som ville bli sångare.

Om han inte hade lyckats, hade han blivit så besviken.

...i stället föddes hoppet!

Nu, när ni lärt mig känna...

Jag förälskade mig i själva mannen. Han såg väldigt bra ut.

Sen förälskade jag mig i rösten. Vem älskar inte Pavarottis röst?

Säg vem ni är!

Den 29 april 1961...

...gick en ung lågstadielärare upp på scenen och blev tenor.

Och jag blir kär.

Vi bodde ihop först, som äkta bohemer.

Rummen låg mitt emot varann, badrummet var gemensamt.

Vi behövde pengar. Vi hade ingenting när vi gifte oss.

Det är kärlek, passion, det är sorglöst.

Det är poetiskt, romantiskt och positivt.

Och desperat -också.

Efter hans debut fick vi tre barn på fyra år och sju månader.

Han betalade av på ett lån till sin far, så vi hade absolut ingenting kvar.

Den som tjänade pengarna de åren var jag.

London är otroligt, och Covent Garden blev mitt första internationella operahus.

Där sjöng jag 1963 med stor framgång.

De skulle ge tio föreställningar av Bohème med Giuseppe di Stefano -

en av de största tenorerna.

Men han blev mycket sjuk och fick ställa in.

Jag fick hoppa in.

Otroligt. En ung tenor skulle ersätta di Stefano.

Bilden är på di Stefano, den som sjöng var jag.

Äntligen hade jag nått så långt att jag hade fått min plats på scenen.

Sånt är svårt än i dag, men jag klarade det.

Det var precis i början av min karriär.

Jag skulle ha min debut i Wien 1967.

Jag hade läst om en ny superstjärna som turnerade med Joan Sutherland.

I Australien med Joan lärde jag mig att bli seriös professionell sångare.

Och av henne lärde jag mig att andas.

Enkelt, men svårast av allt.

Hur visste du hur hon gjorde?

När vi sjöng duetter försökte jag känna på henne...

-Kollade du på luften? -På diafragman.

Hur spänd muskeln var innan hon attackerade en viss ton.

Framför allt är hennes teknik perfekt. Det är troligen tidernas bästa teknik.

Jag anser att Luciano har en av de mest idealiska scenrösterna -

i varje fall för en tenor.

Lucianos röst gick rakt i hjärtat på mig.

Det var en av de klaraste, känsligaste, mest passionerade, skönaste...

Den hade allt. Den var rent himmelsk.

Man ska komma ihåg att sopran och baryton är de naturligaste rösterna.

De flesta män är barytoner, men att bli tenor, det är en helt annan sak.

Det här är min röst...och det här också.

Den är konstruerad, onaturlig.

Vad är det stora med en stor tenor? Att man tror att rösten är naturlig.

Vill man bli Pavarotti, måste man ha höga c.

Det är viktigast. Du kan göra utmärkt karriär som tenor -

men utan höga c...ingen stor tenor.

Luciano öppnade munnen, och allting bara kom. Allt gick så lätt.

Man säger: "Så vackert! Och han anstränger sig inte ens."

Men allt arbete som krävs, så mycket svett och möda!

REGEMENTETS DOTTER

Det var den operan som gjorde honom berömd.

Hans omtalade nio höga c:n i Regementets dotter är operahistoria.

Ja, min själ, det gick bra med det här frieriet!

Hon gav gärna sitt hjärta och sin lilla hand!

Jag kunde liksom se hans röst. Supertydlig, som ett foto.

Man kunde nästan räkna molekylerna.

En tenors höga c får ens öron att vibrera.

Det starka ljudet ringer i öronen på en.

Vi drömde alla om att bli störst i operavärlden.

Luciano var unik.

Luciano sjöng överallt: Covent Garden, Wien, La Scala -

-Metropolitan och på andra scener världen över.

Inspelningarna blev legendariska. Decca kallade honom "Kungen av höga c".

En bra hopphäst hoppar lätt -

-om han kommer till hindret i rätt stund med rätt balans.

Och att ta höjd är inte svårt om man är förberedd.

Är du säker på att träffa tonen?

Nej. Det är charmen med mitt yrke.

Jag påpekar alltid att "rösten" på spanska är femininum.

La voz. Samma på italienska, la voce. På franska la voix.

Så jag tycker att... att leva med en röst -

-är som att leva med en mycket svartsjuk och krävande kvinna.

Utan röst är jag inget.

Man får inse att allt påverkar den.

Goda nyheter, dåliga nyheter, allt känsloladdat -

då reagerar vi med kroppen.

Man vet aldrig om musklerna sviker en.

Hon är primadonnan i min kropp.

Vissa dagar är bättre än andra. Man måste lära känna rösten väl -

-så att man kan vara riktigt snäll mot någon som man älskar så mycket.

Rösten är en dam.

LORENZA PAVAROTTI dotter

Mitt första minne? Jag tänker då på en skoluppsats som jag skrev som barn.

Jag var väl åtta år.

Ämnet var: "Vad gör din far? Berätta om din far!"

Och jag började med: "Det här är ruskigt att berätta, men min far är tjuv."

Varför? Jo, för att han jobbade om natten -

-och hade en väska full med lösskägg och lösmustascher.

Det var beviset.

GIULIANA PAVAROTTI dotter

Jag älskade hans scenkostymer -

och att klä ut mig, som alla barn.

Jag visste att han levde ett dubbelliv, ett artistliv.

Han levde sig in i rollfigurerna.

Det var hans andra liv...

Och det fick vi se. Sånt är ju väldigt svårt för barn.

Opera handlar om kärlek, hat, död.

Allt det verkligt livsviktiga.

Med lite smink kan man bli någon annan.

Opera är något falskt, som på scenen blir något äkta.

CRISTINA PAVAROTTI dotter

Mamma berättade jämt vad pappa gjorde -

-och förklarade handlingen i operorna så att vi skulle förstå.

Ett melodrama om tortyr, mord och självmord

Jag minns att jag tyckte det var kusligt.

Jag såg ju allt och led med honom när han blev nedblodad.

Som i Tosca.

Och där dör han, som han gjorde så ofta.

När ridån gick ner och allt var tyst, skrek jag: "Pappa!"

Det var min operadebut.

Du lär gå med en krökt spik i fickan?

Ja. Det är skrock, och jag tror att alla artister har en.

Ni engelsmän säger ju "Ta i trä!"

I Italien säger vi "Ta i järn!"

Så vi har en krökt järnspik. Den ger dubbel tur.

-Är du en from katolik? -Ja. Min tro är djup.

Fast trots att jag är katolik, är jag ändå vidskeplig, för säkerhets skull.

Luciano var egentligen jordnära. Han kallade sig "bonde".

Att sjunga Nemorino i Kärleksdrycken passade honom. Han var en bondgrabb.