The Midwife (Sage femme)

Kom igen, krysta. Bra.

Det är bra.

En gång till. Så ja.

Andas ut. Och hämta andan.

Så ja, ett djupt andetag.

Kommer den? Och ta i!

Krysta, krysta!

Till minne av Yvonne André

Det börjar snart om igen.

Nu tar vi i.

Krysta nu... Krysta.

Det är bra.

Så ja!

Krysta nu. Bättre.

Det går jättebra. Du jobbar så bra.

Nu kommer ditt barn, Magali. Han är här!

Så fin!

Nu kommer han!

Ta honom så här...

Här kommer den lille.

Grattis!

Ni gjorde ett fantastiskt jobb.

Vilken lättnad, va?

Han kom så snabbt!

Fantastiskt...

Han kommer att somna.

Se på hans små händer. Han somnar nu.

BARNMORSKAN

Har du bestämt dig?

Jag vill inte tänka på det.

Du kan jobba som oberoende.

Varför inte? Men det känns så osäkert.

Det är så orättvist. Vi kämpade så.

-De kan inte göra så här. -Jo, tydligen.

Monitorn på tvåan håller på att ge upp! Kom fort!

-Barnet har navelsträngen runt halsen. -Kalla på dr. Oudinot!

-Mitt barn! Mitt barn! -Lugn.

Allt är bra.

Allt kommer att blir bra.

-Hur öppen är hon? -9 cm.

9 centimeter?

Jag ska göra något obehagligt.

Det går fort över.

Sen känns det bättre.

Snart nu...

Du får inte krysta!

Så där ja.

Nu är du helt öppen.

Krysta ordentligt nu!

Här kommer ditt barn.

Helvete, jag är sen.

Jag har inte sovit på hela natten.

Ungarna vaknade hela tiden och Fred är orolig.

Jag tackar ja, tror jag.

Och du?

Hellre dör jag.

GER INTE UPP

Hej, Claire!

Hej, mamma. Det är jag. Jag kommer inte hem i natt.

Jag ringer dig imorgon. Hej då.

Hej. Jag söker Antoine Breton.

Jag hittade numret i telefonkatalogen. Är ni hans dotter kanske?

Jag är Beatrice.

Beatrice Sobolewski.

06-78-56-44-98.

Då hörs vi kanske snart.

Det är Claire.

Ställ dig mitt emot henne och dra i hennes armar.

Det hjälper barnet att hitta rätt position i magen.

Bra så?

-Jag har ont! -Det blir bra.

-Jag kan inte! -Jo då.

Du har sån tur. Din mamma har varit här i timmar nu.

Nu kommer Evelyne och hjälper er.

Hejsan!

Det känns inte bättre, va?

Hon kom helt ensam. Inga anhöriga.

Hon vill inte undersökas, hon blöder.

-Är inte Elodie här? -Hon är ledig.

-Har vi ett ultraljud? -Nej, inget.

Hej.

Jag heter Claire. Och du?

Har du inte träffat en läkare under graviditeten?

Du måste lita på mig.

Jag vill hjälpa dig.

Men då måste jag få undersöka dig.

Okej?

Det kommer att bli bra.

Är det du?

Ja. Jag är sen.

Tandläkare-Parodontolog

Här är jag!

I slutet av korridoren.

Kom in.

Jag är inte klädd.

Jag somnade om. Just likt mig.

Åh, är det du?

Nej, jag kan inte.

Nej, det är inte med flit, det vet du.

Ja...

Du får tillbaka dem. Jag har ju sagt det.

Jag kan inte prata nu, Rolande. Jag är inte ensam.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Oroa dig inte. Vi hittar nåt.

Whisky?

Ta flaskan i köket. Och två glas.

Och jordnötterna!

Du undrar väl vad jag gör här.

Lägenheten tillhör min vän Raymond. Du känner inte honom.

Han flyttade tillbaka till Beirut efter kriget,

men sparade lägenheten.

Ibland låter han mig få nycklarna.

Så ni bor inte i Buenos Aires längre?

I Buenos Aires?

Har jag bott i Buenos Aires?

Herregud, det var jättelänge sen!

-Hur gammal är du nu? -49 år.

Och då var du?

13 eller 14.

Du har alltid sett äldre ut än vad du är.

Så ja!

Så mycket kul vi har haft ihop, vi två.

Kommer du ihåg?

Du glömde jordnötterna.

Sätt dig. Ta av dig kappan. Stå inte bara där.

Jag har ett ärende vid Nation. Du kan komma med.

Nej, jag kan inte. Jag måste hem.

Skål för oss?

För livet.

Nej, tack.

Hur är det med honom?

Jag har letat överallt efter honom.

Nu berättar du väl nåt hemskt...

Att han är omgift och har massor av barn.

Att han har 18 barnbarn.

Varför frågar ni det?

Vad?

Varför vill ni veta hur han har det?

Jag har cancer.

Jag bodde med en man i Biarritz i 2 år.

Ingen stor passion, men...

En hjärtattack.

Jag hade ingenstans att bo,

så jag ringde upp några gamla kompisar.

En av dem är läkare.

Han tvingade mig att göra en undersökning och då kom domen.

En hjärntumör.

Som hittades lite sent.

Det är aldrig för sent. Ni klarar er.

-Det finns alltid en lösning. -Det är inte vad läkarna säger.

Men än är jag på benen.

Hur ser jag ut?

Bra. Väldigt bra.

Jag ska ta nya prover snart. Sen vet jag mer.

Jag är rädd för att förlora minnet eller bli förlamad.

Döden struntar jag i.

Jag har levt det liv jag ville ha.

Francis, en omelett och ett glas rödvin, tack!

-Vad vill du dricka? -Inget.

Vad hette läraren som kom hem till oss?

-Vilken lärare? -En fiollärare.

Du ser! Jag glömmer inte!

Jag har hans namn på tungan.

Monsieur Bémoll.

Så var det, ja!

Helt surrealistiskt. En musiklärare som heter Bémoll!

Vad jobbar du med?

Nej, låt mig gissa.

Socialsekreterare.

Bibliotekarie? Du är så allvarlig.

Jag är barnmorska.

Varsågod.

Smaka på det här och säg vad du tycker.

Nej, tack.

-Gudomligt. Côte-de-Beaune? -Nästan.

Gevrey-Chambertin, 2013. Fina grejer.

Precis som din far.

Inte en droppe alkohol. Allt för sporten!

Men jag drack ju för två, så...

Var var jag...

Det måste vara fantastiskt att se barn födas.

Ja, verkligen.

Har du själv barn?

Jag har en son.

Simon.

Vad gör han?

Läkarlinjen. Han vill bli kirurg.

-Och ni? -Du kan faktiskt säga "du" till mig.

-Har ni barn? -Herregud, nej!

Jag hade inte kunnat ta hand om dem!

Men när man blir äldre inser man att det är praktiskt med barn.

De finns där, de fyller ett tomrum. Eller hur?

Jag skulle inte uttrycka det så.

Vill du inte äta nåt?

Han är död.

Det stod i tidningen.

Det står på Wikipedia.

Han begick självmord.

Kort efter att ni åkt.

Jag läser inte tidningen. Och internet har jag aldrig fattat.