Disney Worldbuilders

HÄR LÄMNAR DU NUET OCH GÅR IN

I GÅRDAGENS, I MORGONDAGENS OCH I FANTASINS VÄRLD

Vi vet alla att Walt berättade många historier för världen.

BOB IGER, F.D. VD

Varje gång jag går längs Main Street tänker jag på

det faktum att han visste att nostalgi hade ett värde,

men han var också en riktig futurist.

Han skapade den fina balansen mellan

gårdagens värld, dagens och morgondagens värld.

På många sätt är det vad Disneyland är.

DISNEYLANDS BRANDKÅR

Nu vill vi att ni tar del av vår senaste stora dröm.

Där är det.

Disneyland.

Vi hoppas att det blir olikt allt annat på jorden.

En plats av hopp och drömmar, fakta och fantasi, allt i ett.

MAIN ST. BIOGRAF

Det är otroligt att vara här

och tänka på vad Walt pratade om

och bli uppslukad av världen han beskrev

och det han drömde om att bygga.

Som ung pojke förstår man hur mycket han inspirerade mig.

Jag blev ställd en dag när en liten pojke frågade:

"Mr Disney, vad jobbar du med?"

"Ibland ser jag mig själv som ett litet bi", sa jag.

"Jag går från en del av studion till nästa och samlar pollen

och stimulerar alla.

Det är väl det som är mitt jobb."

Inget gör mig gladare än att höra nån berätta en bra historia.

När jag tittade på Pixar, Marvel och Lucasfilm, och sen på 20th Century Fox,

såg jag en samling underbara historier,

och om vi kunde ta in allt det till Walt Disney Company,

skulle det göra duken större

och låta företaget växa och bli framgångsrikt i många år framöver.

En sak man upptäcker när man jobbar med en bra historieberättare

är att de äger sina egna historier på många sätt.

De kommer inifrån dem, från deras hjärtan.

De är en förlängning av dem som människor,

och de är så intimt kopplade till historierna de berättar.

Det är viktigt att förstå det när man jobbar med en historieberättare.

Mer än nåt annat existerar varje nöjesparksattraktion

för att nån duktig berättare berättade en bra historia.

Så enkelt är det.

Ursprunget till alltihop är lek.

PETE DOCTER, KREATIV CHEF PIXAR ANIMATION STUDIOS

När man minns hur det var

att vara barn, och hade två små plastfigurer...

Plötsligt går hjärnan in i verkligheten som man skapat.

För mig var Disneyland just det, i stor skala.

Så fort man går in i det rummet blir man inbjuden att leka.

Jag växte upp i en liten stad i Minnesotas förorter, och en gång per år

körde vi vår folkabuss för att besöka familjen i södra Kalifornien.

Höjdpunkten för mig var inte att träffa släkten. Utan att åka till Disneyland.

Jag tänkte: "Okej, låt oss ta den här bilden

så att vi får komma ut och uppleva det här stället."

Och jag planerade i månader. De hade en Super 8-kamera.

Jag försökte på den två och en halv minut långa rullen

maximera filmen så att jag kunde fånga allt, för det var så magiskt.

Än i dag tycker jag att Pirates är den bästa åkturen.

Det kändes som om jag hade hamnat i en dröm.

Döda män berättar inga historier!

Det är riktigt bra historier.

Man går in, somnar, ni har ju varit med om sånt,

och sen vaknar man och tänker:

"Vänta... Vad hände precis?" Det är magi.

Det som fick mig att börja animera var illusionen av rörelse.

Jag listade ut det med en blädderbok.

Jag kunde rita en prick, som sen skulle växa till en linje,

rulla runt och bli ett bord och...

"Oj, den rör sig!" Det var fantastiskt för mig.

Ju mer jag kom in i det,

desto mer insåg jag att rörelsen är viktig för själva historien.

När jag väl slutade skolan hade jag blivit så hänförd av historier.

Jag ville bli animatör även om mitt tecknande var... Jag kämpade med det.

Men sen, av skäl jag inte kan förklara,

kom jag till en datorstudio som ingen hade hört talas om,

som hette Pixar.

PIXARS ANIMERINGSSTUDIO

Det var inte ens en studio, utan ett datorföretag.

De gjorde hård- och mjukvara och reklam vid sidan om.

Det var därför jag började.

Det ena ledde till det andra, jag blev ansvarig animatör på Toy Story.

Jag visste inte att jag kunde.

Mot oändligheten och vidare!

"Toy Story" ger biograferna den bästa långhelgen nånsin

Att få vara med från början förändrade mitt liv.

Vi såg oss själva som rebeller.

Det fanns ett slags spänning: "Jag vill tänja på gränserna.

Animering kan göra vad som helst."

Jag fick en idé om monster.

Det finns inget giftigare eller dödligare än ett människobarn.

En enda beröring kan döda en.

Bu!

Jag minns inte att nån sa: "Du ska regissera."

Det bara uppstod.

Jag klarade det med nöd och näppe.

Flera gånger fick jag nästan sparken

för att storyn inte passade ihop. Men jag överlevde.

Man kan inte göra en film baserad på vad man tror att folk vill ha.

Den måste tändas av nåt som man känner djupt som person.

Det ena leder till det andra.

Jag tror att det var 1999 som vi först kom på dörrvalvet som koncept.

Det tog 30 sekunder innan vi sa:

"Den borde bli en attraktion i en nöjespark."

Men av nån anledning,

om det nu var teknologin eller budgeten som inte räckte till,

blev det hela tiden uppskjutet.

Det är väldigt spännande nu när de äntligen bygger det.

Pixar Pier.

California Adventure öppnade upp en stor möjlighet för dessa Pixar-filmer.

Den största komplimangen man kunde ge oss var nog:

"Vi ska göra en attraktion av din film och sätta den på Disneyland."

Jag minns första gången jag såg en Woody gå runt.

Jag tror att jag grät.

När vi ritade figurerna och storyn tänkte vi:

"Låt oss få publiken att 'följa John',

så att de tror och känner samma saker som rollfiguren gör."

Sen ser man barn komma fram,

och för dem är det som att de spelar med,

eller att rollfiguren klev ut ur filmen. De känner redan den här killen,

för de har haft en hel känslomässig upplevelse med honom.

Det är vad vi alla vill som filmskapare,

som konstnärer, att på nåt sätt nå in i oss själva, skapa nåt som sen...

Som en speldosa, man vevar upp den och spelar upp den för nån annan,

och den spelar upp samma känsla som man själv hade.

Jag gör rösten till Kevin, fågeln från Upp.

Vi behövde nåt ljud, så jag bara...

Det är med i filmen.

Året var 1989 och jag hade en praktikplats på Disney Animation.

Jag var så glad.

"Du ska animera på den här saken för EPCOT", sa de.

Så jag gjorde några av de utforskande första Buzzy -scenerna,

en pre-show för kraniumkommandot.

- Vad heter du, rekryt? - Buzzy, sir.

Är du redo att styra en hjärna, Fuzzy?

Jag heter Buzzy, sir. Jadå.

Självklart utspelar sig allt i hjärnan, i den här killens kropp.

Flera år senare, när jag kom på idén till Insidan ut ,

insåg jag att det nog fanns lite inspiration där.

Jag satte inte ihop det då.

Jag är Vemod.

Hej. Jag är Glädje.

Det är Rädsla.

Det här är Avsky.

Det är Ilska.

Jag tror att den första karaktären som dök upp var Ilska.

Det var bara en fyrkant.

Det är konstigt att besöka ett land

där jag inte kan språket, aldrig har träffat en enda person.

Ändå kommer miljontals människor att knyta an till en karaktär

som jag ritade på en servett på andra sidan jorden för åtta år sen.

Att göra filmer och vara en del av nöjesparkens attraktioner,

är ett sätt att säga: "Du är inte ensam.

Du är inte den enda som känner så." Det förenar folk.

Det för folk samman på sätt som är större än mina drömmar.

Kan du få den att stanna?

- Få se. - Vi har... Vad...

Vi gjorde det.

Okej. Vi vänder den åt andra hållet.

Det är halt.

Det känns som att vi alla är sammankopplade,

att vi delar den här historien tillsammans.

Det är det Disney gör så bra.

De tar historier som är konstiga och specifika

och gör dem universella.

ÄVENTYRET FINNS DÄR UTE!

Jag har haft turen

att få förvalta tidigare världar och utveckla dem.

Det är en speciell typ av världsbygge,

för man börjar inte från början.

Man håller fast vid det som redan finns och försöker utveckla det.

Ibland med ny teknik, ibland med uppdateringar...

JON FAVREAU FÖRFATTARE/REGISSÖR

...men ändå bevara det som gjort det till den värld som redan skapats.

Disneyland är min favoritpark.

Jag älskar att Walt var där.

Folk tänker på Disney eller Disneyland som nostalgi,

men det är svårt att minnas hur banbrytande teknologin var

när den presenterades för allmänheten.

Blandningen av gammalt och nytt

gör nåt relevant för oss alla som kollektiv.

Min relation till Star Wars började -77

när jag såg den första filmen. Jag var typ tio.

Det var rätt ålder att se den filmen.

Som att prata om Disneyland.

Vi tar det för givet nu, för vi har alla växt upp med det.

Det har gått nästan 50 år.

Det är svårt att uttrycka hur viktig den filmen var då.

När man först ser Star Wars...

VD/KREATIV CHEF LUCASFILM

...är ett skäl att den griper en så att man identifierar sig med Luke.

Det är så lätt att relatera till.

Man känner sig som nån på en väldigt liten plats,

och att det finns en mycket större, ljusare galax där ute,

och man vet att ens liv kommer att föra en dit.

För ett barn är det så mäktigt,

för man vet att det är en resa man ska göra.

Mamma sa till mig när jag lämnade Pittsburgh:

"Du hittar dina mentorer där ute."

Jag hade ingen aning om att bland dem fanns folk som George Lucas.