Heartstopper: Ending on a Hi

Hallå! Spelar den in?

Jag har lärt mig mycket om mig själv under inspelningen.

Varsågoda.

Jag har lärt mig väldigt mycket. Det går inte att beskriva.

Vi älskar det.

Jag har aldrig kommit nån så nära som Heartstopper -gänget. Vi är som en familj.

Herregud…

Allt förändrades över en natt, och blev aldrig detsamma igen.

Heartstopper!

Jag önskar att serien fanns när jag växte upp.

Jag hoppas att den har hjälpt folk.

Det är det bästa jag kan hoppas på som dess skapare.

Hej då.

Heartstopper har en intressant bakgrund.

När jag var 19 gav jag ut min första ungdomsbok, Solitär.

Den boken handlar om Tori Spring.

Alla som känner till Heartstopper vet att hon är Charlies storasyster.

Jag älskade Nick och Charlie som karaktärer i Solitär.

När jag hade skrivit färdigt den ville jag berätta Nicks och Charlies historia.

Jag ville förstå hur Nick och Charlie, som var så unga,

kunde ha ett så vackert, kärleksfullt, stöttande förhållande.

Jag ville berätta deras ursprungshistoria.

När jag började planera det som en serieroman

trodde jag inte att den skulle bli publicerad.

Jag tänkte att jag kunde ge ut den själv,

starta en crowdfunding-kampanj och ge ut den helt själv utan ett förlag.

När jag gjorde crowdfunding-kampanjen blev jag chockad.

Jag nådde målet på fyra timmar,

och jag fick in sammanlagt fem eller sex gånger målet.

Jag tog ett steg tillbaka och tänkte: "Folk gillar verkligen den här serien."

Det kom som en stor överraskning.

Jag läste ett utdrag ur första volymen av serieromanen och tänkte: "Wow!"

Jag älskade Charlie. Han påminde lite om mig själv.

Jösses…

Det här fotot var mitt Charlie Spring- ögonblick. Det är jag i skolan.

När jag träffade Alice tänkte jag

att jag kanske borde visa den här bilden för att bryta isen.

Jag gjorde det, på ett väldigt nervöst och förvirrat sätt.

Jag hade pratat med andra om en tv-serie,

men jag visste inte om de verkligen älskade Heartstopper.

Jag kände det direkt med Patrick.

-Nu är vi här. -Vad kul att höra.

Vi var 17 när vi träffades.

-Jag var 16. -Du var 16. Jag var 17.

Heartstopper var min första audition, och jag minns inte särskilt mycket av det.

Jag minns Joes inspelning.

Han gjorde Charlies monolog, som alla som provspelade för Charlie,

men i slutet pratade han i mellan en halv och en minut

om hur han kände ett personligt band med Charlie,

och hur han kände sig som Charlie på sin skola.

Det var i den stunden som jag såg Charlie i levande livet för första gången.

Vi hade en genomläsning för att känna på kemin mellan Kit och Joe.

De hade aldrig träffats förut.

De läste scenen med den första kyssen i säsong ett. Det var elektriskt.

Jag minns att jag tänkte:

"Det här är Nick och Charlie. Det skulle inte kunna bli bättre."

Ja. Rimligt.

-Hej. -Hej.

-Slå dig ner. -Perfekt.

Jag växte upp i Manchester.

Jag jobbade på snabbköpet.

Jag gick i skolan, och var med i alla klubbar.

Jag skrev låtar och spelade.

Jag var barnflicka åt en härlig familj…

Hej, om de tittar.

En vän tipsade om en inbjudan till en öppen casting på Instagram.

Jag tänkte: "Det låter som jag."

Jag kunde aldrig se mig själv i branschen, än mindre i en transroll.

Jag hade tänkt ge upp, när min mobil plingade och jag bara: "Vad är det?"

"Oj, hon är ju lite som jag."

Jag övade framför spegeln.

Jag åkte nästan inte på min audition.

Jag sa att jag inte behövde om jag var rädd.

Jag minns att jag aldrig hade varit så nervös i hela mitt liv.

Jag lämnade jobbet tidigt och sprang hem till Zoom-mötet.

Jag satt på bussen och såg ett missat samtal från min agent.

Castingchefen ringde och sa: "Du har fått rollen."

Jag blev helt förstummad.

Jag försökte spela cool: "Jag ska göra mitt bästa. Tack."

Mamma hoppade upp och ner utanför bild.

Det var ett fantastiskt ögonblick.

Jag insåg att jag kanske kan bli skådespelare.

Rollbesättarna var otroliga. De behövde hitta en grupp med vänner,

och nu är vi här, fyra år senare, alla i samma gruppchatt.

Wow… Det är Heartstopper. Vad gulligt.

Vi hade tur som fick två veckors repetitioner inför första säsongen.

Det var under covid, så vi hade skydd.

Vi träffades i en kyrksal och läste igenom scenerna.

Det var ett bra sätt att lära känna varandra som grupp.

Det var jättehäftigt att höra alla säga sina repliker som sina rollfigurer.

Det var känslosamt.

Under vissa scener mellan Joe och Kit, Nick och Charlie,

blev vi tysta och bara tittade: "Det här kommer att funka."

-Hej, jag är här med Joe Locke. -Hej. Här spelar vi in Heartstopper.

På min första inspelningsdag såg Alice och Patrick att jag var nervös.

De tog mina händer och sa: "Det kommer att gå jättebra. Du är trygg här."

Mina scener var nästan bara med Joe.

Jag kände inte de andra så väl,

men under en lunchpaus, när jag hörde att de hade roligt i ett annat rum,

tog jag mod till mig, knackade på och presenterade mig.

Efter det blev jag tillagd i WhatsApp-gruppen.

Vi kände alla att vi gjorde nåt speciellt

när vi berättade historien om två queera killar som blir kära och om deras liv.

Jag såg foton från säsong ett och tänkte: "Ni vet inte vad som väntar."

Det magiska med säsong ett var att den berörde väldigt många människor.

Hoppas jag. Peppar, peppar.

När jag fick höra att den skulle gå på Netflix blev jag lite tveksam.

Jag tänkte: "Åh, nej. Hur ska det här bli?"

Den kom ut efter pandemin, när folk ville ha nåt som verkligen berörde dem.

Sen såg jag serien, och jag tror att den förändrade min hjärna.

Den är väldigt trogen mot Alices skapelse. Det är en perfekt bearbetning.

Jag såg första säsongen och jag blev helt besatt.

Den handlar om att hitta sin plats och sina människor.

Min mamma har sett serien,

och den hjälpte henne att förstå mitt liv lite bättre.

Första gången jag såg Heartstopper blev jag förälskad.

Jag blev förälskad i rollfigurerna. Jag blev förälskad i världen.

Jag blev förälskad i kärleken igen.

Heartstopper fick mig att känna mig väldigt stolt över

att vi äntligen hade en serie med queera rollfigurer i centrum.

Det här var nåt väldigt annorlunda, som var grundat i kärlek och omtanke.

Folk i alla generationer har tagit Heartstopper till sig.

Den har fyllt ett tomrum på ett sätt som de inte hade när de själva var unga,

och de som är unga nu kan känna igen sig själva i serien.

Jag har en komplett gaykris.

Jag var bara så förvirrad.

Nu har den tagit över världen.

Det var nåt helt nytt att ha en tv-serie som fokuserade på queera teman,

men som inte bara fokuserade på extrema trauman.

Jag blev väldigt glad och stolt över att andra som jag kunde få den upplevelsen.

Vi såg bara ungdomar som var ungdomar.

Varsågoda.

Det är lunch. Vi har klättrat upp i rutschbanan, där vi inte får vara.

Hela teamet är där nere.

Kom igen, gör det bara.

Med fleecetröjan på dig!

Jag har inte åkt rutschbana. Vi tar det med oss i graven.

Ingen får nånsin veta att vi åkte rutschbana.

Vad skulle du säga är den största hemligheten bakom kulisserna?

Jösses… Hemligheter bakom kulisserna?

Jag antar att…

Okej, varje gång som det är en improviserad scen,

eller om det finns dialog som man inte riktigt hör,

så pratar vi nästan säkert om snoppar och snippor.

Exteriör, badort. Tara och Darcy springer mot stranden och skrattar.

Jag skriver manusen, och under den tiden kan jag prata med skådespelarna,

och se vad de känner om sina rollfigurers historier.

Ofta kommer de med egna idéer och tankar

om vissa scener eller vissa repliker.

Det är väldigt hjälpsamt att få deras perspektiv.

Alice är fantastisk på att kommunicera och hon är väldigt uppmärksam.

Jag blev mobbad när jag växte upp, så jag vet hur transfobi känns.

När Alice frågade mig om mina erfarenheter och hur vi kan utnyttja dem i rollen…

Det är såna små frågor som gör hela upplevelsen så mycket lättare.

När skådespelarna är entusiastiska över vad de gör, blir det alltid mycket bättre.

-Bonjour. -Bonjour.

Hola. Jag menar bonjour.

När jag tänker tillbaka på hela serien var höjdpunkterna verkligen otroliga.

Att stiga upp klockan fem för att gå upp i Eiffeltornet med ett gäng tonåringar…

-Bonjour. -Bonjour.

Det var ett otroligt ögonblick.

Vi såg soluppgången. Det var bland det vackraste jag sett.

Ett av mina bästa minnen är från säsong två, när vi var på Louvren.

Det var magiskt. Det var helt tomt.

Att få vara i en sån miljö är så vackert,

och att få vara mig själv som trans och spela Elle just där var magiskt.

-Det var allt från Paris! -Hurra!

-Merci beaucoup! -Merci! Au revoir.

-Kärlekens stad. -Kärlekens stad. Paris.

Mitt bästa minne? Det finns för många. Det var fyra år.

Förmodligen den första kyssen, för den är så ikonisk för serien.

Och den är så vackert filmad. Det ser så fint ut.

Också när Nick ser Tara och Darcy kyssas på festen,

och han fylls av hopp för framtiden,

för han ser hur de är öppna med sin sexualitet.

Jag stod bredvid vår regissör, Euros, och vi fick båda tårar i ögonen.

Det kändes otroligt speciellt.

Mobbningsscenerna var viktiga att visa, men ganska krävande att spela in.

Det var bra att vi visade det,

men senare, och även i filmen, förekommer mobbning,

men vi som är äldre elever då kan stoppa det och avbryta det.

Det blev en väldigt fin historia, som också är väldigt viktig att visa.

Jag älskade verkligen hur serien hanterade Charlies ätstörning i säsong tre.

Det var vackert gjort. Avsnitt fyra i säsong tre är mitt favoritavsnitt.

För mig handlar det om att se läkningsprocessen,

och förhoppningsvis uttrycka idén att oavsett vilka mörka saker som händer,

kan du alltid hitta ljuset i slutet.

Jag vill bli bättre.

I säsong ett var sista scenen med Olivia, som spelade min mamma, väldigt speciell.

Mamma?

Charlie är min pojkvän.

Den scenen gick hem hos publiken, vilket var underbart.

Jag ville bara att du skulle veta.

Min favoritscen i hela serien är när Nick kommer ut för sin mamma.

Hon avbryter honom inte. Hon säger inte vad han ska tänka.

Hon lägger inte in sina egna känslor. Hon sitter bara tyst och ler.

Raring…

Man ser hur stolt hon är.

Transberättelserna i Heartstopper är väldigt viktiga.

Scenen där Elle är på radiostationen var svår att se.