1883

Stridens dövande chock ligger bakom mig.

Den har ersatts av smärtan.

Det smärtar att röra sig och att andas.

Mitt bakhuvud pulserar för varje steg min häst tar.

Jag ser på omvärlden genom feberns dimmiga lins-

men ser den ändock klarare.

Spring, lilla kanin.

Vad är döden?

Vad är detta som vi alla delar?

Kaniner, fåglar, hästar och träd.

Alla jag älskar och alla som älskar mig.

Även stjärnor dör-

fast vi inte har nån aning om det.

Vad är ditt ärende på fortet?

-Ni är ju bara pojkar... -Vad är ditt ärende?

-Vem ska ni kunna beskydda? -De som behöver beskydd.

Ni borde tillbringa tid utanför palissaderna innan ni säger det.

Säg ert ärende eller bege er härifrån.

Rör henne inte!

Vad är det med henne? Smittkoppor?

Hon har blivit skjuten. Hämta läkaren.

Följ efter mig.

Major, en kvinna behöver hjälp.

-Vad har hänt? -Hon har blivit skjuten.

Du får kalla in folk, major. Det kommer två till.

-Huvudskada och ormbett. -Låt mig bara höra skadorna...

...så beslutar jag vilka som ska kallas in.

-Har hon behandlats? -Bara ett krigsförband.

Ett krig jag inte känner till? En eldstrid utgör inget krig.

"Kapten. En eldstrid utgör inget krig, kapten."

Tro mig, jag vet skillnaden, major.

Skadan kommer av en pil.

Levern är svullen.

Jag förslår att ni tar henne till Laramie. Jag kan inte göra nåt.

Vi har inga bärare, skötare eller personal.

-Hur kan ni sköta ett fort utan det? -Fortet har blivit övergivet.

Vi ska möta ingenjörer från Pacific Northwest för att dra upp rutten-

-för järnvägen från norr och öst. Det blir slut på vagnskaravaner här.

-Vem är hon i relation till dig? -Min dotter!

Pilen träffade levern. Det är svårt nog att repa sig efter en kula-

-men värre efter en pil. De är smutsiga och ibland förgiftade.

Även om levern läker har hon blodförgiftning.

Det är inte omöjligt att överleva, men jag har aldrig sett det hända.

-Få henne stark nog att resa vidare. -Hon reser inte mer!

Hon kanske klarar sig till Laramie, annars kan ni bara hoppas på farväl.

Jag ska hämta min väska.

Ur vägen!

Ni är inte soldater men bemannar fortet.

Vi tillhör CY-ranchen som äger fortet.

Är CY en del av Wyoming Stock Growers Association?

Ja, mr Carey grundade den.

-Det var väl typiskt. -Behöver ni rum för natten?

-Vi hyr ut. -Vi måste röra oss vidare.

Vart tog de vägen?

Vi fortsätter till Laramie.

Allt här ägs av cheferna till vicesherifferna vi dödade.

-Inklusive fortet. -Vi kör norrut, Bozeman-leden.

Då är vi i Montana när det är vinter. Om du tyckte att det här var tufft...

Det tar inte lång tid innan de hittar de döda vicesherifferna...

-...och då är alla efter oss. Igen. -Din dotter behöver vård.

Vad kan en läkare göra för henne?

Du har varit i krig liksom jag.

Tre dagar. Antingen läker levern eller inte.

Om den läker har hon kanske en vecka till.

Ja.

Jag måste prata med min fru.

Vill du ta en promenad?

John, se till din syster.

-Vi kan inte stanna här. -Varför inte?

Det spelar ingen roll. Ingen läkare kan hjälpa henne.

Det kan ingen.

Och vi lägger henne inte till vila här. Vi fortsätter norrut.

Där hon dör är där vi stannar.

Då är hon med oss och du kan besöka henne närhelst du vill.

Det blir varje dag...

...till den dagen du lägger mig till vila bredvid henne.

Jag vill att alla samlas runt mig nu.

Vi kommer att fortsätta norrut, övervintra i Bozeman Valley-

-och fortsätta till Oregon till våren.

-Vi kör mot Oregon nu! -Till våren.

-Du lovade! -Och jag håller mitt löfte.

Jag har bara förändrat hur jag håller det. Gör er redo för avfärd.

Kapten, de behöver några dagar...

-...och Josef behöver en läkare. -Det finns ingen läkare.

Bara fler av boskapstjuvarna. Stannar vi så hänger de oss.

Vi stannar. Leden är rätt lätt att följa nu.

-Vi klarar oss till Oregon själva. -Gör som ni vill.

Vänta...vänta!

-Vi följer med dig. -Visa mig ditt ben.

Visa benet!

Du kan inte köra, inte ens gå.

Hon kan inte köra, hur ska ni kunna följa med oss?

Jag kör!

-De kommer att dö. -Då dör de.

Nu är de fria människor och det har de valt själva.

Det är inte mitt jobb att avgöra.

Vi har en boskapshjord där ute.

-Lämna den. -Vad ska vi göra då?

-Vad vill ni göra? -Jag vänder dig inte ryggen...

...men om vi inte har en hjord att driva är vi inte till nytta.

-Vart är vi på väg? -Montana, vännen.

Undrar hur det är där?

-Det var nåt nytt att rida med dig. -Jag kan bara säga detsamma.

Aldrig var jag vackrare än du. Du var den som slapp undan.

Colton, du måste vara jäkligt snygg om nån du aldrig haft slapp undan.

Rid hem till Texas, din stilige jävel.

Ma'am.

Jag undrar vad det blev av honom. Fick de en inmutning i Wyoming?

Köpte de boskap och försökte leva av vad landet gav?

Kanske klarade de sig till Oregon?

Tog de del av Willamette Valleys smaragdgröna fält?

Men jag hade sett för mycket av världen och människans natur-

-för att tro att det var framtiden. En annan framtid låg framför dem-

-och den låg i avgrunden av omärkta gravar längs Oregonleden.

Mår hon bättre idag?

Hon vill inte ha vatten.

Ditt ben dör och döden arbetar sig uppåt.

Antingen kapar vi benet eller så dör du tillsammans med det.

Det är dina val.

-Vet du det? -Ja.

-Vet du hur man kapar benet? -Ja, det gör jag.

Kapa det.

Alright.

Margaret har dolt sina talanger.

-Hon sjunger bara för barnen. -Inte för dig?

Hon lovade att sjunga på min begravning...

...men fick mig att lova att hon skulle dö först.

Så jag blev snuvad på min sång.

-Kvinnor är bra på byteshandel. -Jag har inte vunnit hittills.

Under kriget skickade min fru ett telegram om att hon hade en ny.

Hon skulle lämna mig på fredagen. På måndagen fick jag telegrammet.

Jag slipade svärdet för att ta den jäveln och red i två dar.

När jag kom dit sprang hon ut ur huset-

och slog omkull mig med en kram.

Hon hade läst att sydstatarna var i Pennsylvania-

-och hade drömt att jag skulle dö under slaget vid Gettysburg.

Den lilla lögnerskan räddade mitt liv.

Josefs ben måste kapas och vi borde göra det nu.

Alright.

Tack.

-Ska vi göra det nu? -Inte än.

Inte förrän du är så full att du inte ser rakt. Du behöver halva flaskan.

Jag är tysk. Efter en halv flaska kommer jag bara igång.

Det var de där dumma fransmännen som sprang runt på gatorna i Paris:

"Allez, allez, allez!"

-Fattar du vad fan han pratar om? -Det handlar om nåt slag.

Oavsett klarar den jäveln en hel del whisky.

Ingen förstår hur det är i strid. Det är allt oväsen.

När det börjar hör man inte männen bredvid skrika.

Med alla granater och gevärseld...

Snart hör man inte granaterna på grund av alla skrik...

Nu kommer vi nånvart. - Drick upp det sista, Josef.

-Det är väl inte en av de fina? -Jag har inga fina.

Nej, jag är inte redo.

Ligg ned och vila nu. Vi ska inte göra nåt.

Vi ska inte göra nåt. Bara vila nu.

Ge honom ett par minuter.

Håll ner armarna med knäna och tryck ned skuldrorna.

Du behöver den, Thomas.

-Vilket ben tar ni? -Jag sköter sågen.

Han kommer att sparka ihjäl dig när han vaknar.

-Han vaknar nog inte. -Det gör han.

-Då så. -Lugna nu...

Jag skär ned till benet först.

-Jag skulle börja med sågen. -Det läker bättre så här.

Håll fast.

Håll i hårt.

Håll i!

Gräv ned benet. Han behöver inte se en prärievarg springa iväg med foten.

Nu kan ni resa er.

Är vi i Montana?

Nästan.

-Du måste lägga dig, vännen. -Jag fryser.

Jag vill sätta mig vid elden.

-Finns det nåt att äta? -Jag kan ordna nåt snabbt.

Vilken tur att jag inte blev skjuten i benet.

-Det tar en kvart. -Jag är inte på väg nånstans.

Febern är borta, och du har färg i ansiktet.

Det är bra.

-Hur är det med smärtan? -Den är där.

Men inte alls som den var.

-Vill du ha lite bacon? -Visst.

Ni har färdats snabbt. Från prärie till tallar på en dag.

Det var tre dar sen vi lämnade fortet.

-Jag har visst sovit hela vägen. -Ja, det gjorde du, vännen.

Jag vet inte hur Oregon ser ut...

...men säkert inte som här.

Vi borde ha varit på väg hit hela tiden.

Jag vet inte heller hur Oregon ser ut-

men det här är svårslaget.

De enda som vet hur det ser ut är redan där.

Det är lustigt om man tänker på det...

Alla dessa människor från Europa som inte ens kan språket-

och inte kan nåt om det här stället.

De riskerar livet för rykten och drömmar.

Rykten och drömmar har byggt hela den här världen.

Varenda liten centimeter.

Vill du veta vad jag är rädd för med att dö?

Att bli bortglömd. Men jag förstår inte varför-

-för jag kommer ju inte vara här och veta vilka som glömt mig.