Silo

Jäklar.

…VETA SANNINGEN LÄMNA SKÅLEN UPP OCH NER

GÅ TILL KÖPCENTRET BRÄNN DETTA

- Hej. Äntligen på väg hem. - Hej.

Jag ville bara titta in.

- Stor dag idag. - Ja, verkligen.

- Allt väl? - Ja.

Du skötte dig bra vid rådsmötet.

Jag tror att det är början på nåt speciellt.

Det luktar rök här inne.

Ja. Jag gillade inte soppan, så jag värmde upp en bit pizza.

Okej, ja…

- God natt. - God natt.

Lappen i sig är inget ämne för stor oro.

Men det är oroande att hon beslöt att ljuga för dig om den.

Medicineringen kan bara radera det som varit,

men om hon inte litar på det nya narrativet

har vi ett helt annat problem.

Och du, Camille, är berättaren hon måste lita på.

Jag förstår inte varför det tar så lång tid.

Du sa en månad, högst två.

Vi har 352 års data

som visar att protokollet är effektivt.

För det mesta.

När det används korrekt.

Sex siloer har framgångsrikt genomgått omställning, inklusive er för 140 år sen.

Och vi har inriktat oss på olika enskilda under resans gång.

Din frustration är noterad.

Även om effektiviteten är i stort sett god

har det funnits undantag.

Avvikare som Juliette Nichols, som har krävt förlängd behandling.

Du, Camille, jobbar med en sån avvikare.

Det får mig verkligen att må bättre.

Hennes dröm indikerar att vissa minnen av återkomsten

finns kvar i det undermedvetna.

Fortsätt med den föreskrivna medicineringen i två veckor till.

Förstärk bevakningen av henne och ansträng dig särskilt

att försäkra Nichols om att du är hennes mest pålitliga allierade.

Fem mil utanför Cartersville.

Fantastisk utsikt med solnedgången över Pine Mountain.

Ja, vi hade hästar och ankor och getter.

De här två bulldoggarna.

De mest argsinta hundar Gud har skapat.

De jagade oss jämt från yttergrinden

till huset när vi klev av bussen.

När jag berättade att jag hade valts till maskot för University of Georgia Bulldogs…

Det…

Vadå?

Du skrattade så mycket att du…

…kissade på dig.

Jag verkar inte ha varit nån vidare trevlig syster.

Mamma hette Grace.

Pappa…

…hette William.

Snälla du…

Ursäkta mig, Donald, jag…

…vet inte vad jag ska säga.

Nej.

Be inte om ursäkt. Jag är ledsen.

Helvete.

Gick det bra?

Jag brukar inte svära åt döda föremål.

Det finns sämre saker att bli arg på.

Och den här maskinen har jävlats länge nu.

Det är bra.

Det blir bra så.

Är allt som det ska?

Ja. Min syster är här.

Alltså, hennes kropp är här.

Jag sitter där med nån jag har talat med dagligen

i 30 år, och hon ser på mig som om jag var en okänd.

Du är Daniel.

Vi har väntat dig. Jag är Victor Crnkovich.

- Charlottes läkare. - Jaha.

- Hej. - Hej.

Trevligt att träffas.

Tyvärr är jag skälet till att hon inte minns dig.

BASERAD PÅ BOKSERIEN SILO

Alltså, medicineringen

skapar liksom en fällbrygga mellan henne och hennes minnen.

En säkerhetslucka, kan man säga, mellan de olika delarna.

Om den används för länge blir luckan permanent,

och hon återfår aldrig minnet.

Men när hon är starkare pausar vi medicineringen,

fäller ner bryggan, går över, och väljer…

…faktiskt väljer…

…vilka minnen som ska återfås och vilka som ska lämnas.

Förvirrade jag dig med liknelsen om fällbryggan?

Nej då.

Jag vet inte. Jo…

Såna här samtal fanns inte bland det

jag väntade mig försöka förstå idag.

Om bryggan fälls ner, hur får man tillbaka hennes minnen?

Vi berättar hennes historia om och om igen.

Hennes historia?

Okej.

Varför styr människan jorden och inte aporna?

Jag vet inte.

Gripbar tumme.

Bättre motorisk kontroll.

- Större hjärna. Mindre hår. - Okej.

Testa det här. Vad gör du hela dagarna?

Just nu? Jag ringer upp främlingar och ber om pengar.

Just det. Du kontaktar folk och berättar en historia.

Du tar data och klär dem med mening.

Det är vad vi gör, och så vi är. Historieberättare som skapar mening.

Det är vår enda superkraft.

Du, jag, Charlotte,

är egentligen bara en rad historier vi berättat för oss själva.

Minnet är vår inre biografi.

Information som vi fyllt med mening för att berätta vilka vi är.

Medicineringen har raderat ut boken om Charlotte.

Förstår du? Som jag sa

sänker vi medicineringen, och ett minne i taget

fyller vi hennes minne med hennes historia igen.

Ett minne i taget?

Ett minne i taget.

Älskad syster,

lysande marinflygare.

Även uppdraget till Iran, men nu har du ett val.

Du kan välja att inte tynga henne med hela sanningen.

Traumat av vad som hände hennes skvadron.

Du kan välja att utelämna det.

Kan jag ljuga för henne?

Skulle hon tro mig?

Varför skulle du ljuga?

Tja, hon har några åsikter om mig som hon gärna får glömma.

Man kan faktiskt implantera en lögn.

Det skulle kräva lång tid och stor ansträngning.

De äkta minnena tänder snabbare, för de finns redan där.

Hon kan bara inte se dem.

Du behöver artefakter för att återkalla de gamla minnena.

Du vet, föremål från hennes liv, från hennes barndom.

Minnet sitter i kroppen, inte bara i hjärnan.

Det sitter…

Det sitter i dofter från det förflutna, och den mening

vi svepte om föremål vi hade som barn.

Vi använder dem som genvägar för att tända våra nervbanor.

Våra föräldrar dog när vi var unga.

Vi bodde hos vår moster.

Det finns inte mycket från vår barndom.

Jag beklagar, men det finns nåt mer där mellan ettorna och nollorna.

Inte bara neuroner och axoner, utan det finns nåt mer.

Nånting mystiskt…

…som en själ.

Och den kan inte styras av mig eller nån annan.

Så ibland, kanske i vart tionde fall, funkar det inte.

Men hon svarar väl, så du har skäl att hoppas.

Okej? Bra.

PAKT GRUNDARNA - MEDBORGARNA

Ursäkta att jag stör, chefen. Det är en kvinna här ute.

Hon anmälde en person saknad,

men vägrar gå förrän hon träffat dig.

Det är ingen vanlig anmälan om saknad person.

Vad heter den saknade personen?

Orla Kent.

Hon är min syster.

Skugga till Förrådschefen?

Jag såg henne igår vid rådsmötet.

Jag talade med henne.

- Är hon försvunnen? - Hon kommer varje kväll

efter sitt skift.

Men inte igår kväll.

Hon kanske gick hem och sov.

Då hade hon skickat en lapp.

Mina föräldrar är gamla.

De oroar sig. Det var vårt avtal.

Sen vi var små.

Ingen oförklarad frånvaro, inget utrymme för oro.

Jag vet att du är upptagen med en massa saker

som är viktigare för alla andra i Silon, men nåt är på tok.

Jag känner det på mig.

Jag ljög för mina föräldrar.

Jag sa att Orla sov hos mig i natt.

Jag kan inte ljuga idag igen.

Okej.

Okej.

MEDDELANDE CARLA MCLAIN - FÖRRÅDET

Tack.

BEHÖVER FÅ INFO OM ORLA KENT.

HON MÅSTE KONTAKTA SIN SYSTER.

Det är lite som Frankenstein.

Crnkovich?

Nej, jag.

Han vill att jag ska…

…jag vet inte, gå in i hennes hjärna med en shoppingvagn,

ta en massa olika delar, och återuppbygga hennes själ.

Nåja…

Jag menar, vad är vi om inte summan av våra minnen?

Jag antar det.

Jag tänkte titta till henne om det går bra.

Jag har inte tjänstgjort, så godis och tidningar till en sårad veteran

känns som det minsta jag kan göra.

Visst.

Daniel.

- Hej. - Helen.

- Hej. - Hej.

Har du träffat Anna Thurman?

Helen Drew.

Inte officiellt.